Att lasta sina fiender för alla möjliga problem är ett beprövat recept. Även i dag används det av världens ledare för att inte ta tag i dem på allvar.
Att skylla alla sina problem på en enda orsak var en metod som redan användes av de gamla romarna. Cato den äldre avslutade varje tal, oavsett ämne, med uppmaningen att Kartago bör förstöras. Mer nyligen, 1984, lät en statlig fransk tv-kanal skådespelaren Yves Montand leda programmet ”Leve krisen!”, vars mål var att förklara för fransmännen att alla deras problem berodde på välfärdsstaten. Den universallösning som erbjöds var nedskärningar och därmed ökad fattigdom. Timmarna efter terrorattacken den 11 september 2001 fick brittiska statstjänstemän ett meddelande från en minister med ett tips: ”Detta är en väldigt bra dag att i hemlighet införa alla de reformer som vi måste införa.” Det räckte med att motivera dem med ”kriget mot terrorismen”, inklusive dem som inte hade något med Osama bin Laden att göra. Nu har karusellen snurrat ett varv till: i dag beror alla problem i Ryssland på västerländsk manipulation, medan i det i väst alltid är ”Rysslands fel”.
Så även med den sjunkande levnadsstandarden. President Joe Biden tröttnar aldrig på att förklara den stegrande inflationen i USA med ”Putin-skatten” på livsmedel och energi. Hans franske motsvarighet Emmanuel Macron låtsas också om att de fattigaste franska medborgarnas problem beror på ett ”ekonomiskt krig”. Problemet är att i så fall har fransmännen befunnit sig i krig i 40 år. För lönerna slutade hålla takt med inflationsökningen redan 1982, när François Mitterrand och hans finansminister Jacques Delors skänkte näringslivet den största present de någonsin fått av staten. Inga julklappar delades dock ut till löntagarna, vars köpkraft har minskat avsevärt sedan dess. På den tiden var dock Ukraina och Ryssland delar av samma land och Putin hade ännu inte lämnat sin hemstad Leningrad. ”Krigsekonomin” kommer alltså bara att göra de fattigaste ännu fattigare i ännu snabbare takt, samtidigt som vinsterna på Parisbörsen (161 miljarder euro 2021) just har pulveriserat det historiska rekordet som sattes för 15 år sedan. Allt har förändrats förutom den globala hierarkin mellan utdelningar och löner. Samt regeringschefernas vilja att främja de förstnämnda. Oligarker i alla länder, förenen eder.
Denna magnetiska rittavla fungerar också på klimatområdet. Återupptagandet av kolkraften, offrandet av järnvägstransporten för mindre hållbara alternativ, undermineringen av vattenkraften, utsläppen orsakade av den digitala infrastrukturen, det konstanta bombardemanget från reklammakarna i pressen och i det offentliga rummet: även på dessa områden fortsätter livet som vanligt. Är det också ”på grund av Putin”? Staten kommer alltså att erbjuda respiratorer och vattenflaskor åt de fattigaste, och subventionerad bensin åt dem som inte använder cykeln för att åka och handla. ”Akutåtgärderna” fortsätter att öka i antal medan brådskande åtgärder låter vänta på sig.
Serge Halimi är chefredaktör på Le Monde diplomatique där texten tidigare är publicerad.
Översättning: Jonas Elvander
