Inrikes/Nyheter 04 september, 2022

Striden på Arbetaren – steg för steg

Under en enda vecka har Arbetaren anställt en ny chefredaktör mot styrelsens vilja, beslutat att hon ska avskedas och fått till svar att de kan ”fetglömma” det. Flamman sammanfattar striden mellan SAC, Kajsa Ekis Ekman och tidningens avgående vd.

1. Nedslaget. Onsdag den 24 augusti rapporterar Dagens Media att Tomas Karlsson, vd för Federativs förlagshus som äger den syndikalistiska tidningen Arbetaren, har anställt Kajsa Ekis Ekman som tillförordnad chefredaktör mot såväl styrelsens som redaktionens vilja. De skriver också att tre personer på Arbetarens redaktion har hotats med uppsägning när de motsatt sig beslutet, och att Journalistförbundet gått in för att företräda dem.

2. Flykten. Kort därpå säger två personer upp sig självmant. En av dem, marknadsföraren Mika Kastner, säger till Flamman att vd:ns sätt att hantera chefredaktörsfrågan är ett svek.

– Det känns fruktansvärt. Det är en arbetsplats man slitit för och lagt sin själ på.

Kastner säger att hon och hennes kollegor fått information om chefstillsättningen i mejl och chattar knappt tio dagar före Ekmans tillträde. Då skickade redaktionen ett gemensamt brev till Ekis Ekman där de förklarade att de inte vill ha henne som chef. Hon ska då ha svarat att hon inte fått veta det, att hon beklagar situationen, men att anställningskontraktet gäller.

En annan dimension av konflikten gäller Ekis Ekmans ståndpunkter i transfrågan.

– Jag känner mig inte särskilt bekväm med att ledas av någon som notoriskt felkönar folk med mening. Och det tror jag också de övriga i redaktionen sympatiserar med, säger Kastner.

Hur har beslutet motiverats?

– Vd:n har sagt att Ekis Ekman är bra på klass- och arbetsmarknadsfrågor, vilket är våra frågor. Men jag tror också att vd:n har en tanke om att ta in en namnkunnig chefredaktör så att det ska dra prenumeranter. Tidningen har länge försökt att växa.

Dagen därpå har samtliga ledamöter i Arbetarens bolagsstyrelse avgått.

3. Brevet. En person som säger sig tillhöra en tillträdande bolagsstyrelse skriver i sociala medier att hon stödjer valet av Ekis Ekman som chefredaktör. Ett internt brev om situationen börjar cirkulera bland SAC:s medlemmar. Där varnas för att en kommande styrelse kan vara olaglig, eftersom bolagsstämman inte har utlysts på ett sätt som följer stadgarna. Det innebär att styrelsen inte kan registreras hos Bolagsverket, och skulle den ändå fatta beslut kan det vara ett brott.

I brevet står också att SAC – som äger Arbetarens aktiebolag – enligt stadgarna måste vara representerade på bolagsstämman. Det ska ske genom att SAC:s högsta beslutande organ, centralkommittén, utser en representant. Brevförfattarna uttrycker tvivel över att det har gjorts.

Brevet kräver också att Ekis Ekman och Thomas Karlsson sägs upp. En källa med insyn säger att Thomas Karlsson – som gjort sig onåbar med hänvisning till semester – i själva verket har jobbat hela veckan som vanligt.

4. Vändningen. Lördag den 27 augusti håller SAC:s centralkommitté ett extrainsatt möte. Där beslutas att Ekis Ekmans anställning ska hävas. Vd:n Thomas Karlsson skiljs också från sina uppdrag. Frescati lokala samorganisation (LS) skriver på sin Facebooksida: ”Vi tackar de utomordentligt många medlemmar som agerat snabbt och kraftfullt. Ett stort tack går till Uppsala LS, Malmö LS, Stockholms LS och Umeå LS som agerat med tyngd i saken.”

Cenltralkommittén håller ett digitalt medlemsmöte med omkring 80 deltagare och skickar sedan ut informationen i ett massbrev till alla SAC:s medlemmar. Där står att anställningsförfarandet misstänks ha brutit mot SAC:s stadgar. Det slås också fast att centralkommittén går in som tillfällig styrelse i Arbetarens bolagsstyrelse tills en stadgeenlig extrastämma kan hållas.

5. Motståndet. Senare samma dag säger Kajsa Ekis Ekman till Flamman att hon inte tänker låta sig sparkas, och upprepar att avtalet gäller.

– Det finns ju arbetsrätt i Sverige och det borde en fackförening känna till. Jag har ingen provanställning som går att fula bort. Ska man bryta mot avtalet så måste man ha en anledning, och jag har inte gjort något fel.

Hur ser du på SAC:s påstående att anställningsförfarandet bröt mot stadgarna?

– Det är irrelevant. Den diskussionen kunde de ha haft tidigare. Centralkommittén var informerad om vad som var på gång. Jag blev erbjuden ett vikariat på ett år och nu kommer jag att jobba.

Vissa medlemmar har lyft dina ställningstaganden i transfrågan och om den ryska invasionen. Där har ju Arbetaren traditionellt haft en annan linje än du.

– De vet inte vilka frågor jag kommer att driva. Det är en sak att vara skribent och en annan att vara chefredaktör. Då får de väl ta upp det till diskussion med mig. De enda riktlinjer som jag har fått är att driva arbetarklassens frågor. Det står ingenting om att jag måste ha en viss hållning i tusen frågor.

Hur ser du på att SAC vill riva upp anställningen?

– Det här är inte rätt sätt. Om du ska bryta ett kontrakt så måste du kontakta personen och se om det går att förhandla. De gick ut med det här innan de ens hörde av sig. En fackförening som tror att en arbetare är något man kan kasta i papperskorgen hur de vill – vad har de för kompetens?

Arbetaren är en medlemsägd tidning. Hur känns det att ha så många medlemmar emot dig?

– Det spelar ingen roll hur det känns. Jag vet att jag kommer att göra en skitbra tidning, jag har redan kontaktat 100 skribenter och har många planer. Jag tycker att de ska coola ned och se hur det blir. Sedan om ett år kan de säga att tidningen blev inte bra.

Vad har du för planer?

– Jag tror att tidningen behöver ett lyft. De har inte många prenumeranter, inte många som engagerar sig, de har typ fyra likes när de lägger ut någonting. Det finns verkligen en potential att göra en större tidning. Tidningen når inte heller alltid till den breda arbetarklass som egentligen är målgrupp från början.

Så du planerar att komma in på jobbet i morgon?

– Jag har fått ett jobb och jag tänker jobba. Det är allt. Om SAC vill diskutera anställningen så får de höra av sig till mitt fackliga ombud. Man kan ju förhandla, men det kan de fetglömma för jag kommer inte gå med på en uppgörelse.

Dagen därpå lägger Ekis Ekman upp en bild på Instagram där hon tar emot en blombukett på Arbetarens kontor. ”Här gör jag min första dag som vikarierande chefredaktör på Arbetaren”, skriver hon. Längst ned i inlägget skriver hon: ”PS, hörde att det var något bråk om det här, men jag har kontrakt på ett år och i Sverige gäller som tur är las, och man kan inte kasta arbetare i papperskorgen.”

6. Framtiden. Centralkommittén beslutar att tillsätta en extern utredning för att utreda det som hänt. Ord står fortfarande mot ord. Thomas Karlsson säger till tidningen Journalisten att beslutet att anställa Ekis Ekman ankom på honom, och att han före det hade inhämtat åsikter från både redaktionen och brett i SAC. Han bekräftar för tidningen att det fanns kritik mot valet av Ekis Ekman.

– Om det var den politiska linjen som var huvudskälet kan jag inte riktigt uttala mig om. Jag uppfattade det främst som en beröringsskräck på grund av hårt tryck inom vissa delar av skrået. De inhämtade åsikterna bland medarbetarna var blandade.

Han säger vidare att de anställdas åsikter är viktiga, men ”inte nödvändigtvis utslagsgivande” och att han delat ut en uppsägningsvarning till tre anställda eftersom tidningen har en nolltoleranspolicy mot trakasserier och mobbning på arbetsplatsen.

Solveig Betnér, informationsorganisatör på SAC, säger till Journalisten att förhandlingar ska hållas om uppsägningsvarningarna mot de anställda fredag den 2 september. Vid Flammans pressläggning har varken SAC:s centralkommitté eller Kajsa Ekis Ekman tillkännagett att de hållit några uppsägningsförhandlingar med varandra.

SAC:s medlemstidning Syndikalisten uppger att en extra bolagsstämma kommer hållas efter centralkommitténs septembermöte.

Inrikes/Nyheter 13 maj, 2025

Dagmar Hagelins mördare flyttas till lyxfängelse

Alfredo Astiz och Dagmar Hagelin. Foto: Victor R. Caivano/AP / Wikimedia Commons.

”Dödsängeln” Alfredo Astiz, dömd för mord på Dagmar Hagelin, har förflyttats till ett fängelse med tennisbanor och teaterklasser. Nu fruktar grupper inom människorätt att det är ett steg mot benådning – och den mördade svensk-argentinskans bror är kritisk.

Det är den 27 januari 1977, en varm sommardag när 17-åriga flickan Dagmar Hagelin ska besöka en väninna i västra Buenos Aires. I stället möts hon av militärer på kidnappingsuppdrag. Dagmar försöker fly men skjuts ned av den senare ökände militären Alfredo Astiz, även känd som ”den blonda dödsängeln”. 

I bakluckan på en taxibil förs hon skadad till ett tortyrcenter, för att aldrig mer återfinnas. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 maj, 2025

Räknefel gör bostadsbristen svårlöst: ”Katastrof”

Bra kommunal bostads-planering börjar med att kommunerna får bättre och tydligare bostadsstatistik, menar Hyresgästföreningen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

En ny rapport från Hyresgästföreningen menar att bostadsbristen konsekvent mäts med fel måttstockar av den ansvariga myndigheten Boverket. I centrum står frågan om vad statistiken egentligen mäter – och för vem.

”Bostadsbrist har blivit ett permanent tillstånd i städer runt om i Europa, såväl som i Sverige”, inleds Hyresgästföreningens rapport Räkna med bostadsbrist.

”Vi verkar aldrig bygga nog mycket av det folk vill bo i, där folk vill bo.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 13 maj, 2025

På jakt efter Che Guevara i en gondol

Den 89-åriga arkitekten Norman Foster låter besökarna spegla sig i kanalvattnet, samt i mobilens selfielins. Foto: Leonidas Aretakis.

I Venedig minglar bhutanesiska frihandelsmunkar med västerländska arkitekter med samhällspatos. Men går det verkligen att rädda planeten i samarbete med Rolex?

Trots att det hänger luftkonditioneringslådor i taket är rummet tryckande varmt. De flesta är ur funktion, men vissa surrar utan att fläkta. Vattenytan i de spegelsvarta bassängerna ligger 70 centimeter över golvet, vilket vi får veta är den förväntade havsnivån i Venedig vid århundradets slut.

Verket, ”The third paradise perspective”, finns i det första officiella utställningsrummet på stadens arkitekturbiennal, och därmed är också tonen satt. Det fångar den rosslande teknologi som får haven att stiga – men kanske också något som den franska marxisten Régis Debray skrev om stadens besökare i den stränga essäboken Against Venice:

”Låt oss inte glömma en liten men relevant detalj: vattnet var den första reflekterande ytan som människan upplevde. Stillastående, oljigt och glänsande lämpar det sig ännu bättre för privata samtal. […] Vi är inte där för att njuta av [målarna] Carpaccio eller Tizian eller vår älskades ansikte – de är bara strålande eller ömsinta förevändningar – utan för att beundra vår egen spegelbild. Vi åker till Venedig för att tala, och för att bli talade om.”

Foto: Leonidas Aretakis.

Samtidigt är klimatkrisen ingen orimlig källa till självreflektion, med tanke på att den är skapad av oss. Inte minst av de tusentals arkitekter som under helgen minglar i staden, då ”byggda miljöer” – alltså hus, vägar och annan infrastruktur – beräknas stå för 40 procent av utsläppen.

Som årets curator Carlo Ratti uttryckte det: ”Arkitektur handlar om överlevnad.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 12 maj, 2025

Flamman firar femtusen

Nyliberalen Mattias Svensson blir Flammans femtusende prenumerant. Foto: Timbro.

För första gången sedan 1970-talet är Flamman fler än 5 000 prenumeranter.

Grattis till Mattias Svensson, nyliberal Timbroveteran och ledarskribent i Svenska Dagbladet, som precis blivit vår femtusende prenumerant.

Välkommen! Varför började du prenumerera?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 12 maj, 2025

Majblomman vill se gratis busskort för barn

Majblomman grundades 1907 för att ”arbeta för en barndom fri från fattigdom”. Foto: Majblomman.

Kollektivtrafiken utgör en stor börda på barns och ungas ekonomi, enligt föreningen Majblomman. Att göra den gratis kvälls- och helgtid hade kostat knappt 600 miljoner om året – fem gånger mindre än dagens bensinskattesänkningar.

För de allra flesta är Majblomman den lilla knappnål som säljs av kvarterets skolbarn några veckor varje vår. Men för Åse Henell, generalsekreterare för den 118 år gamla föreningen, betyder den mer än så. Majblomman grundades för att motarbeta barnfattigdom, och varje år får de 500 lokalföreningarna runtom i landet in omkring 40 000 ansökningar om ekonomiskt stöd, berättar hon.

– Det kan vara allt från vinterjackor och skor till terminsavgifter, men de senaste åren har vi sett allt fler ansökningar om kollektivtrafik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 12 maj, 2025

Underskottet i Gävleborgs regionbudget är fyra gånger större per invånare än i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Allt jag hade var ett sms från en kollega: ”Ring mig. Din pappa är på akuten.”

Jag kastade mig på tåget till Gävle. Det tog mig åtta timmar att hitta honom. Varken 1177, akutmottagningen han tagits till eller sjukhuset han sedan blev förflyttad till visste var han var så jag bestämde mig för att själv leta rätt på honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Venedig var världens första ”House of Glow”

Nicole Kidman tog smalhetsidealet till nivå på Golden globegalan tidigare i år Foto: Jordan Strauss/AP.

Utställningen ”Corpi moderni” ser dagens kroppsmaximering genom den italienska renässansens mästerverk.

Den skimrande huden smiter tajt om skelettet under den vita klänningen. Hon ser övermänskligt transparent ut, nästan som att hon svävar. När Bianca Ingrosso låter sig fotograferas på Ellegalan förstår jag att Sveriges främsta nepobaby har tagit sig till nästa nivå av humanoid. Den enda reklamtavlan som behövs för öppningen av varuhuset House of Glow som ska äga rum några dagar senare.

Idealet för dagen, en kombination av helgonlik anorexi och excesser av hudvård och avancerade kirurgiska ingrepp, är oemotståndligt eftersom vi tycks programmerade att förväxla skönhet med godhet. På denna olymp tävlar inte bara de unga som Ariana Grande eller de koreanska stjärnorna i Blackpink, utan medelålders kvinnor som 62-åriga Demi Moore som syntes på en gala med repsmala armar och Nicole Kidman (56) syns nästan inte längre när hon står i profil.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Supa, ligga, dö i 30-talets Berlin

Irmgard Keun (1905–1982) var både alkoholiserad och hemlös under perioder. Skrivandet var allt för henne. Foto: Lind & co.

Med en blick för barnperspektivet lyckades Irmgard Keun beskriva erfarenhet av att vara ung på flykt.

I en lägenhet i Berlin sitter en blind man i väntan på att placeras på ett hem för krigsinvalider. Det han vet om världen utanför får han reda på genom sin unga granne Doris. I Konstsilkesflickan från 1932 befinner vi oss i skarven mellan 1920- och 30-tal och Berlin har genomgått drastiska förändringar sedan krigets slut. Jäms med ständiga politiska gatustrider, inflation och fattigdom har staden växt till en glittrande metropol, ett Berlin som den blinde mannen själv aldrig kunnat ta del av. Här finns nu hundratals biografer och storslagna danspalats. Kabaréformatet har förvandlat staden till världens queera centrum, bara för lesbiska finns uppåt 90 barer att välja mellan. På Institutet för sexualvetenskap studerar sexologen Magnus Hirschfeldt människans sexuella liv och genomför den första könsbekröftande operationen. På Romanisches Café trängs författarna, kulturarbetarna och skådespelarna. Det är till den gemenskapen 18-åriga Doris söker sig och tar sig fram med ambitioner och självförtroende. Hon går in på caféet och sveper med blicken, berättar sedan för grannen vad hon sett:

”Den litterära eliten är något enormt flitig med kaffe och schack och prat och en massa andlighet och så, eftersom den inte vill låta sig själv märka att den är lat. Och där är en del flickor som är jättesäkra på sig själva […] de flesta av eliten är alldeles vilda på att få komma ut i tryck.”

På senare tid har många texter återkommit till den här tiden. Nyligen återutgav Modernista Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs från 1932 om ett strävsamt par och deras kamp för att behålla värdigheten i en tid av ekonomiskt kaos och Uwe Wittstock satte ljuset på de intellektuellas öden under republikens sista dagar i Februari 33, litteraturens vinter. I ambitionen att fånga det säregna i Berlins beryktade 1920- och tidiga 30-tal i sin samtid har nog ingen kommit närmare än Irmgard Keun. I Konstsilkesflickan från 1931 skriver hon Doris som kommer till Berlin från Köln med drömmen om att slå sig fram inom teatern. Hon är trött på att slita, hon ska bli en stjärna och hon skriver:

”Fast jag tänker inte skriva dagbok, alltså – sånt är ju barnsligt för en ung dam som är arton år fyllda och hur vuxen som helst i alla avseenden. Så jag tänker skriva som om jag beskrev en film, för det är så mitt liv är och kommer att bli mer och mer.”

Doris är urtypen för ”den nya kvinnan”– ung, frigjord och självmedveten, hon jobbar på kontor på dagarna och dansar på nätterna. Men Keun klär också av en Weimarrepublikens vanligaste mytbildningar och beskriver hur kvinnornas frihet begränsas även i den nya tiden: steget till fattigdom är en utebliven lön bort och det säkraste alternativet till hungern är prostitutionen.

Konstsilkesflickan är fortfarande 95 år senare den roman som bäst beskriver livet i Berlin för unga kvinnor under Weimarrepublikens sista år. De stora idéerna och det politiska kaoset anas men Keun släpper aldrig fokuset på huvudpersonen. Drömmarna, slitet, fattigdomen och glamouren lever sida vid sida i Doris värld – i pälsen hon stjäl från en berömd skådespelerska kan arbetarflickan i alla fall klä sig i en känsla av framgång. När pengarna inte räcker till klänningar av silke räcker de i alla fall till konstsilke, en känsla av lyx så god som någon. 

Keun placerar läsaren mitt i Doris virvlande ström av tankar, hennes fasa inför lönearbete och sexuella förbindelser som slutar lika snabbt som de påbörjas. Allt i en för sin tid unik stil som fick kritiker att kalla boken  naiv. Andra, som den briljanta författaren och publicisten Kurt Tucholsky, såg något nytt i Keuns sätt att beskriva sina karaktärers känsloliv och menade att hon skrev på ett ”kvinnligt Heinrich Mann-sätt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 10 maj, 2025

Solidarisk dikt som tappar och fångar

Äpplen har fem rum i sitt kärnhus, precis som antalet delar i Erik Lindman Matas nya bok. Foto: Carla Lomakka.

Erik Lindman Mata föreslår ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej och som refererar fritt, nästan utan restriktion.

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 10 maj, 2025

Alla förlorar på pajkastning

Under den senaste veckan har flera profilerade vänsterpartister riktat kritik mot partiledningen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Mycket har sagts från många håll om de senaste dagarnas händelser inom Vänsterpartiet, där Lorena Delgado Varas uppmanades av partistyrelsen att lämna sina uppdrag.

Vissa anser att man blåser upp en fråga om en individ till orimliga proportioner. Andra anser att partiledningens agerande är symboliskt för ett mer långsiktigt mönster kring hur man förhåller sig till partiets medlemmar och mål.

Jag anser att händelserna de senaste dagarna bevisar att det finns en stor och högst problematisk motsättning inom partiet.

Enligt mig är de som tror att splittring är en lösning att betrakta som svikare, som inte har rätt inställning till Vänsterpartiet. Men jag anser också att partistyrelsen gör sig skyldiga till ett svek när de vägrar att förhålla sig konstruktivt till motsättningen och att ha en kamratlig dialog.

Motsättningen handlar i grunden om en bristfällig förståelse för vad makt är och för vad partiarbete är.

Där har både Vänsterpartiets ledning och den interna oppositionen fel.

Makt leder inte automatiskt till mer socialism och feminism, men makt leder inte heller automatiskt till korruption. Vad makt leder till beror på hur den används.

Vi är arbetarklassens parti. Socialismens och feminismens parti. De flesta i Vänsterpartiet är med på detta, både partiledningen och oppositionen. Ändå fastnar diskussionen ofta här, och de ena misstror de andra. I stället för en givande diskussion gör man ogrundade beskyllningar. Diskussioner blir ofta till en tävling i att skjuta över målet.

Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Detta är destruktivt för vårt parti. En korrekt hantering av reella politiska motsättningar inom ett arbetarparti kräver en levande och kamratlig diskussion om de viktiga frågorna. Alla förlorar på pajkastning.

Partiets grundläggande problem är vår nuvarande syn på hur förändring går till. Från partiledningens sida har man en övertro på den parlamentariska vägen och från oppositionens sida har man en övertro på den utomparlamentariska vägen, men vi behöver båda. I dag saknas en helhet. En samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål.

Vi har kring 30 000 medlemmar, men enbart en liten andel av dessa är organiserade på riktigt. Vänsterpartiets styrka ligger i hur mycket arbete som nedläggs på partiet. En betydligt större andel av våra medlemmar hade kunnat sättas i arbete för partiet om vi hade sett till att skapa förutsättningar för det. Men då måste partiet vara mer än en valkampanjorganisation. Då måste vi finnas i bostadsområdena och på arbetsplatserna i mycket högre grad än i dag.

Vänstern har varit på ideologisk och organisatorisk tillbakagång under lång tid på grund av en pågående identitetskris. Det är dags att börja anamma vår identitet igen. Vi är arbetarklassens parti som kämpar för vår frigörelse från klassamhället och könsmaktsordningen.

Detta innebär att vi går emot den borgerliga hegemonin. För att inte gå under behöver vi ha en strategisk inställning. Vi kan inte, som partiledningen, enbart följa efter svängningar i opinionen och media. Då kommer vi förflytta vår position för långt till slut. Ibland måste vi följa med i svängningarna, men vi måste också kunna stå starka tillsammans när vinden blåser hårt. Det är så man leder. Man kan både lyssna och vara modig.

Samtidigt misslyckas även oppositionen att hitta rätt. Man drar slutsatsen att varje reträtt är ett brott mot den rena läran. Med den inställningen kan man inte heller leda. Om vi verkligen ska vinna måste vi börja prata med varandra och vår klass. Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Läs mer

Vill partiledningen bevisa sina linjer måste de sluta beskriva dem som den enda vägens politik. Vänsterpolitik kan genomföras på andra sätt än i regeringar med centerpartister.

Vill oppositionen bevisa sin linje får man sluta demonisera, börja kompromissa och föra fram ett trovärdigt alternativ som på ett bättre sätt inkluderar både parlamentarismen och utomparlamentarismen än vad partiledningens linje gör.