I valrörelsens absoluta slutskede väljer Socialdemokraterna att gå till hårda angrepp mot Sverigedemokraterna. Statsminister Magdalena Andersson jämför Sverigedemokraternas retorik med nazisternas på 1930-talet. Försvarsminister Peter Hultqvist och integrations- och migrationsminister Anders Ygeman kallar till en pressträff ”om det säkerhets- och utrikespolitiska hotet som Sverigedemokraterna utgör”.

Varför väljer Socialdemokraterna att gå till så hårda angrepp mot Sverigedemokraterna just nu? Kritiken mot SD tar ju uppmärksamhet från de välfärdsfrågor som Socialdemokraterna egentligen vill att valdebatten ska handla om – som till exempel vinster i välfärden, sjukvården, skolan och skatter.

Ett första skäl är att det inom Socialdemokraterna verkligen finns en innerlig och uppriktigt känd avsky mot den politik som Sverigedemokraterna representerar. Det är en avsky som förekommer på såväl lokal gräsrotsnivå som på partiledningsnivå. Att kritisera Sverigedemokraterna bidrar till att mobilisera och hålla samman partiet i valrörelsens viktiga slutskede.

Därutöver finns det mer kortsiktiga, taktiska skäl till att Socialdemokraterna kritiserar Sverigedemokraterna just nu. Genom att framställa Sverigedemokraterna som rasistiskt, våldsförhärligande och opålitligt i säkerhetsfrågor undergräver Socialdemokraterna trovärdigheten i Ulf Kristerssons regeringsalternativ. Hur ska Ulf Kristersson kunna hålla samman en allians som blir beroende av aktivt stöd från ett parti av Sverigedemokraternas art?

Attackerna mot Sverigedemokraterna bidrar också till att mobilisera de krafter inom Liberalerna som motsätter sig samverkan med detta parti. Tveksamma mittenväljare kan besluta sig för att rösta på Centerpartiet i stället för på Liberalerna. I valdebatter kommer journalister att hitta ett nyhetsvärde i att pressa Ulf Kristersson på frågan om Sverigedemokraterna vid ett regeringsskifte ska få ha egna tjänstemän placerade i regeringskansliet.

Hur hamnade vi då här? Sverige var länge ett undantagsland i Europa, i det att vi saknade ett högerradikalt, nationalistiskt parti i parlamentet. Många trodde att Sveriges frihetliga tradition med fokus på individens rättigheter och alla människors lika värde (se till exempel resultaten från den internationella frågeundersökningen World Value Survey där Sverige ständigt faller ut som ett av världens mest frihetliga och individualistiska länder) skulle vara ett värn för högerpopulism och främlingsfientlighet.

Men så var det inte. Sverigedemokraternas framgångsvåg under de senaste 15 åren möjliggjordes genom att partiet lyckades samla de väljare som visserligen var kritiska till invandring men som tidigare fördelat sina röster på olika partier då invandringsfrågan inte var tillräckligt viktig för dem. Genom att partierna själva gjorde invandring till en så viktig fråga blev frågan också viktig för väljarna.

Så småningom började Moderaterna, Kristdemokraterna och nu också Liberalerna normalisera Sverigedemokraterna och deras politik. Normaliseringen har under valrörelsen tagit sig uttryck i ett skamlöst fjäskande och Sverigedemokraterna har vuxit ytterligare i opinionen. Det är lätt att associera till vispoeten Dan Berglunds sång De mördades fria republik och versraden ”de bugade för bödeln, och gödde honom stor”. Med tanke på Socialdemokraternas repressiva retorik från valrörelsen 2018 får vi lägga till även den efterföljande versraden – ”medan sossarna och facket sprang och putsade hans skor”.

Givet de senaste årens samhällsutveckling och läget i valrörelsen tycker jag det är bra att Socialdemokraterna nu går hårt åt Sverigedemokraterna och deras auktoritära, antidemokratiska politik. Jag instämmer gärna i sentensen från Stefan Löfvens och Bengt Westerbergs gemensamma artikel på DN Debatt i förra veckan: Valet 2022 blir ett demokratival, där det är av yttersta vikt att Sverigedemokraterna utestängs från politiskt inflytande. Den enda garantin för att så ska bli fallet är att Ulf Kristersson inte ges möjlighet att bilda en moderatledd regering. Givet den premissen kan man sedan rösta som man vill.