Högern har kastat masken. I stället för att tala i vaga termer om ”ekonomisk jämvikt” eller ”mer i plånboken” är det numera det nakna klassintresset det skyltas med i allt från vaskpannor åt välfärdskapitalet till eugeniskt baserade fattigdomsbekämpningsåtgärder.

Att vi har att göra med en mer rättfram borgerlighet märks även på en nestor som Carl Bildt, som följt upp memoarerna Uppdrag: Fred från 1997 med de nyutkomna, mer klarspråkade, Mina krig. Bildt är annars en av få inom sitt läger som hållit en konsekvent icke-populistisk linje i sin villkorslösa lojalitet med den transatlantiska imperialismen. Det är därför han, när ingen av hans klassbröder vågar göra detsamma, offentligt både hyllat Erdogan och sörjt den saudiska kungens bortgång. Bildt har aldrig hymlat med att dessa folkförtryckare tillhör den egna sidan.

I sin nya bok uppehåller sig Bildt mer än gärna i sitt triumfatoriska 90-tal, med avstamp i Sovjetunionens upplösning, där den svenska borgerligheten och Bildt inte bara säkrade ”fred” utan även en majoritet av den baltiska banksektorn. Framför allt minns han med glädje Boris Jeltsins ”djärva” plundring av det allmänna. ”Särskilt konstitutionellt var Jeltsins agerande nog inte”, skrockar Bildt åt den ryske presidentens beslut att beskjuta parlamentet som svar på kommunisternas valframgångar, med 147 döda som resultat. Men från Estlandsfärjans reling kastar han en sista blick österut och konstaterar nöjt att gamla ”stalinistiska rektanglar befriade från varje ansats till vare sig stil eller charm” införlivats som delar ”av ett amerikanskt företag som utvann sällsynta mineraler”.

Men snart bär det av mot Arlanda igen för vidare färd ut till det (med Bildts hjälp) sönderfallande Jugoslavien, via militärt offensivare svenska insatser i Afrika, till Ukraina. Hela tiden äter och dricker han gott i sällskap med likasinnade; kloka EU-vänliga tanter och farbröder som förstår nödvändigheten av platt skatt och Nato-integrering. Folkliga krav och mobiliseringar verkar inte påverka historien i någon som helst riktning och framför allt inte vara något han tar hänsyn till i sina planer för framtiden.

Även om Bildt ordagrant lyckats memorera replikskiften med olika statsöverhuvuden 25 år senare, verkar minnet ibland ändå fungera selektivt. Sudan – där Bildt hade ett finger med i spelet genom sin styrelsepost i Lundin – förekommer inte alls. I sin syn på Sveriges roll i världen är han dock ”bildtsk” i sin rättframhet. Visst, erkänner Bildt, för det libyska folket blev den svenskstödda invasionen en katastrof, men ”vi visade att vi hade kapacitet och kompetens att integrera i och lämna efterfrågade bidrag till gemensamma Nato-operationer”. Allt transkriberat beröm – att Uppdrag: Fred sålt bra på Balkan nämns för tydlighetens skull flera gånger i samma kapitel – fyller inte enbart funktionen som skrävel. Genom Margot Wallströms noga återgivna, positiva omdöme understryker Bildt det självklara i att utrikespolitiken, med en kommande Nato-anslutning och laddade Bofors-kanoner riktade mot svenska ”intressesfärer” utomlands, ligger fast oavsett färgnyans på regeringsbildningen. Det är sådant man får syn på genom att läsa Carl Bildt. Kapitalismens sanna ansikte.