Rasmus Canbäck är journalist, författare, och – påstås det – spion.

År 2019 hölls CONIFA-EM, ett slags fotbolls-EM för utbrytarrepubliker, i den omstridda regionen Nagorno-Karabach. Canbäck arbetade med en bok om fotbollsdrömmarna i de forna sovjetstaterna, men i stället utbröt ett krig.

Egentligen hade det pågått länge. Sedan Sovjetunionens kollaps har Armenien och Azerbajdzjan befunnit sig i konflikt om regionen Nagorno-Karabach. Där har en armenisk majoritetsbefolkning röstat om självständighet – områdets azerer bojkottade i stor utsträckning omröstningen – samtidigt som det internationella samfundet, med några få undantag, aldrig erkänt området som något annat än en del av Azerbajdzjan.

I ett första krig, 1994, tog den armenska delen av befolkningen kontroll över området. I stort sett hela den azereriska befolkningen tvingades fly.

2020 var situationen en annan. Armeniens ekonomi hade stagnerat medan Azerbajzdjan blivit rikt på olja och gas. En hel del av landets nyfunna rikedomar har gått till att rusta upp militären. 2019 använde Azerbajdzjan mer än Armeniens hela årsbudget till sin militären.

Kriget blev därefter. Efter drygt 40 dagar av stridigheter hade Azerbajzdjan flyttat fram sina positioner och intagit en serie höjder som den azeriska stridsmakten kallade ”strategiskt avgörande” och den armeniska sidan avfärdade som ”betydelselösa”. Snart stod det dock klart att två tredjedelar av de områden som armeniska styrkor kontrollerat sedan 1994 fallit i Azerbajdzjans händer.

Över 6  000 personer, däribland knappt 200 civila, dödades i striderna.

– När jag kom tillbaka till Nagorno-Karabach några månader efter kriget var det som en annan värld. Det var lidande överallt. Sjukhusen var förstörda och till och med på mitt hotellrum var fönsterrutorna trasiga, säger Rasmus Canbäck till Flamman.

Det är en blåsig dag på Hötorget. En helt annan bok – en som handlar om krig och inte fotboll – ligger färdig hos förläggaren.

Canbäck har skrivit i tio svenska tidningar om kriget mellan Armenien och Azerbajdzjan, bland andra Flamman, Blankspot, Dagen och finsksvenska Ny Tid. På bara ett par år har han blivit en av Sveriges mest profilerade skribenter på området. Det är förvisso inte så svårt: bortom en snabb nyhetsrapportering om strider och överfall är regionen inte särskilt högt prioriterad på de flesta redaktioner.

När Ryssland invaderade Ukraina beskrevs det till och med som ett avbrott i historien. ”Krig i Europa” löd rubrikerna.

I den azerbajdzjanska regimens mediekanaler kallades Rasmus Canbäck först för armenisk lobbyist. För några veckor sedan utnämnde den regimtrogna tidningen AZ News honom till spion. Han beskrevs som ett säkerhetshot, finansierad av den armeniska regeringen med uppgift att – i bästa fall – svartmåla Azerbajdzjan.

– Om jag försökte åka till Azerbajdzjan skulle jag antingen stoppas från att komma in vid gränsen. Eller, ännu troligare, gripas och kastas i fängelse. I Azerbajdzjan betraktas jag som kriminell.
Förföjelserna av journalister stannar dock inte inom landets gränser. Rasmus Canbäck beskriver också hur Azerbajdzjans auktoritära regim försöker hindra honom från att utföra sitt arbete i utlandet, precis som man tystar oppositionella journalister och medier inom landets gränser.

I frontlinjen för försöken står, enligt Canbäck, landets svenska ambassadör Zaur Ahmadov. Det var bara ett par månader efter att han tillträdde som ambassaden hörde av sig till Canbäck för första gången. Det måste bli ett slut på den ”ensidiga” och ”obalanserade” rapporteringen, menade de.

I sociala medier tvingas Rasmus Canbäck och Blankspot, hans huvudsakliga uppdragsgivare, hantera återkommande hatstormar från pro-azerbajdzjanska konton. Andra uppdragsgivare, däribland Flamman, har också kontaktats av ambassaden med uppmaningar om att korrigera påstådda lögner.

– Det har eskalerat under ett år, och det blir grövre och grövre. Det är en eskaleringstrappa som i sista hand kan innebära våld, säger Rasmus Canbäck.

Både armenisk och azerbajdzjansk diaspora har återkommande anklagat varandra för våldsamma attacker på den andra gruppen. Till Azerbajdzjans allierade hör även Turkiet och den turkiska fascistorganisationen Grå vargarna, med nära band till landets president Recep Tayyip Erdogan.

– De har ett erkänt stort våldskapital, även i Sverige. Så om det händer något är det kanske troligast för att jag har retat någon turkisk nationalist snarare än att Azerbajdzjans regering har lejt någon, säger Rasmus Canbäck och fortsätter:

– Men som etniskt svensk och journalist tror jag ändå inte att den risken är så stor. Jag är inte den mest hotade.

Mahammad Mirzali är en högljudd kritiker av Azerbajdzjans president Ihlam Aliyev. Han flydde till Frankrike 2016.Sedan dess har olika gärningsmän försökt döda honom vid tre olika tillfällen. I somras greps två män av fransk polis,
beväpnade med pistol och med Mirzalis hemadress – och en bild av honom – i sina telefoner. Tidigare har han blivit både knivhuggen och beskjuten. I samtliga fall har minst en av gärningsmännen varit från Azerbajdzjan.

Nu frågar sig Mirzali hur många gånger han ska lyckas undslippa med livet i behåll.

– Jag har allvarliga hälsoproblem till följd av attackerna. Mina händer och mitt ena ben fungerar inte längre som de ska, säger Mirzali till Flamman.

Han lämnar inte längre hemmet utan poliseskort. Det franska rättsväsendet gör vad det kan, tycker han, även om det fram tills nu varit otillräckligt.

– Franska politiker har inte satt något tryck på den azerbajdzjanska regeringen. Regeringen är fortfarande tyst om de tre attackerna mot mig. Därför kan jag inte lita på Frankrike.

För Mahammad Mirzali började det precis som i Sverige. Han har vittnat om hur han tvingas radera tusentals hotfulla meddelanden i sociala medier varje dag.

– Tidigare hotade den azerbajdjzanska regeringen mig över internet, precis som de nu gör med Rasmus. När det inte räckte gick de till attack. Han måste vara extremt försiktig. Han borde inte gå ut ensam.

Azerbajdzjans president Ihlam Aliyev är son till den tidigare presidenten Heydar Aliyev och styr landet tillsammans med sin fru, vicepresident Mehriban Aliyeva. Landet är en auktoritär stat med sviktande demokrati och pressfrihet, men gott om naturresurser. Efter att Ryssland vred av kranen har Azerbajdzjan dubblerat sin export av naturgas till EU.

Av granskande journalister har familjen Aliyev återkommande anklagats för att bedriva ”kaviardiplomati”, genom att omge sig med internationella popstjärnor, lyx och strössla oljepengar omkring sig.

Det finns videor där Jennifer Lopez sjunger ”Happy birthday” för Ihlam Aliyev. Och det finns videor, äkta eller inte, från de gränskonflikter som fortfarande utspelar sig mellan de två nationerna. I en av dem knyter en soldat fast ett avhugget huvud under sin bil innan han kör iväg. I en annan stoppar en leende soldat en död kvinnas avhuggna fingrar i hennes mun.

Sedan 1989 har relationerna mellan de två folken förbittrats till den grad att det är svårt, om inte omöjligt, att tänka sig en fredlig lösning på konflikten.

Situationen förvärras ytterligare av att flera regionala aktörer har sina fingrar med i spelet. Turkiska Grå vargarna tros ha stridit på Azerbajdzjans sida åtminstone i kriget 1994. Ryssland å sin sida har stöttat Armenien, och var avgörande för att få till stånd ett vapenstillestånd 2020, när Armenien såg ut att förlora kriget.

Iran, inom vars gränser det bor fler azerer än i hela Azerbajdzan, oroas för utbrytningsförsök och genomförde under oktober militärövningar längs gränsen.

En av Sveriges främsta experter på Azerbajdzjan heter Svante Cornell och grundare av Institute for security and development policy. I en serie artiklar i Blankspot har Rasmus Canbäck pekat ut honom som pro-azerisk. Bland annat ska institutet ta emot bidrag från källor kopplade till regimen. Även Dagens Nyheter har visat på kopplingar mellan Cornell och Azerbajdzjans ledare Ihlam Aliyev.

– Det där är en kille som har skrivit rätt hårda saker om mig. Jag åkte på en konferens i Azerbajdzjan och han drog väldigt stora växlar på det, säger Svante Cornell till Flamman.

Han menar att han inte på något sätt är i Azerbajdzjans ficka.

– Armenien ockuperade ett annat lands territorium. Då måste man kunna vara öppen och säga det. Samtidigt har jag studerat i Turkiet, jag pratar azeriska och jag har godare kontakter där. Det är heller inget konstigt.

På sätt och vis kan man se situationen som en förlängning av den som råder i södra Kaukasus. Cornell menar att Armenien under konfliktens tidiga år hade ett informationsövertag. En stor, välorganiserad diaspora hade omvärldens öra.

– Nu har den azerbajdzjanska diasporan bestämt sig för att den här gången ska vi inte förlora informationsfajten. Sedan är det väl precis som med regeringen: man har använt sitt inflytande på ett ganska klumpigt sätt.

Svante Cornell menar att han inte vet säkert om attackerna mot journalister – i sociala medier och i verkligheten – är finansierade eller ledda av den azerbajdzjanska staten. Konflikten, säger han, sitter djupt även hos befolkningen i de respektive länderna.

– Det finns forskare som har studerat detta som beskriver det som att det, till skillnad från på Balkan till exempel, inte är några elitledda konflikter där ledarna piskat upp hat. Det är massledda konflikter som eliten surfar på.

Om man tittar på de motsättningar som finns mellan azerer och armenier, både inom länderna och i utlandet, så verkar de vara väldigt hårda. Går en sån här konflikt alls att lösa?  

– Jo, det går. Titta på Frankrike och Tyskland. Men det tar tid.

De fransk-tyska motsättningarna löstes, som bekant, först efter två världskrig.

Folkmordsforskaren Melanie O’Brien, andre vice ordförande för Internationella samfundet för folkmordsforskare, håller inte dock inte med Cornell, vare sig om att det handlar om ”klumpighet” eller vart retoriken uppstått. Hon menar att hatet mot armenier sprids från högsta ort i Azerbajdjan och att syftet är tydligt.

– Målet är att utradera det armeniska folket och staten Armenien.

Både O’Brien och andra forskare har identifierat flera tecken på att situationen kan vara på väg mot ett regelrätt folkmord. Ett av dem är avhumaniseringen. Enligt O’Brien möts Azberbajdzjans befolkning varje dag, i skolor, på nyheterna och i religiösa sammanhang av propaganda som framställer armener som lägre stående.

– Människor gillar inte att döda andra människor, men om man utmålar dem som något annat än människor går det lättare. Det är en strategi som vi har sett gång på gång: i Nazityskland kallades judar för ”skadedjur” och i Rwanda kallades tutsier för ”kackerlackor”. Nu talar Aliyev om armener som ”hundar”.

Rasmus Canbäck å sin sida, säger att ”95 procent” av de azerer han har talat med är ”lojala med regimen”, och att ytterst få vill låta sig intervjuas av en journalist. Särskilt inte någon som stämplats som armenisk spion.

– Jag är väldigt noga med att också berätta om övergrepp som har skett från den armeniska sidan också, men ju mer jag svartmålas, desto svårare blir det att ge en riktig helhetsbild. Det blir nästan som ett slags självuppfyllande, det är väldigt tråkigt.

Reportrar utan gränser har flera gånger uppmärksammat hoten mot journalister som bevakar Azerbajdzjan och Armenien även i andra länder.

– Det man frågar sig, säger Erik Halkjaer, föreningens svenska ordförande, till Flamman.

– Hur länge dröjer det innan Rasmus säger: ”ej, jag orkar inte. Någon annan får bevaka Azerbajdzjan i Sverige”. Och då finns det ingen annan.

Riskerar inte Azerbajdzjan att skapa mer uppmärksamhet kring frågan om man håller på såhär?

– Det man måste förstå är att ambassadören, till exempel, är övertygad om att deras version av pressfrihet är den bästa. Och att det vi talar om som pressfrihet bara är ett sätt för väst att förtrycka dem och begränsa deras självständighet.

Hur ser deras version av pressfrihet ut?

– Azerbajdzjan är på plats 150 av 180 i Reportrar utan gränsers index. Polisen attackerar och fängslar regelbundet journalister. Det är ett av världens värsta länder ur pressfrihetssynpunkt.

Flamman har sökt Zaur Ahmadov, Azerbajdzjans ambassadör i Sverige, utan framgång.