De konservativa nysatsar på åtstramning, och Labourledningen vill imponera på företagare. När Storbritanniens strejksommar går mot höst kan det vara starten på en ny era – och nya attacker mot facken.

Sedan i somras har en strejkvåg av aldrig tidigare skådad storlek svept över Storbritannien. Arbetarna kräver framförallt högre löner: inflationen har legat runt 10 procent sedan i juli, en nivå som inte heller har setts till sedan 1982. Fackligt engagerade röstade överväldigande för stridsåtgärder i Felixstowes och Liverpools hamnar, vid järnvägen, på posten och inom den urbana kollektivtrafiken och tillverkningsindustrin.

Vissa arbetsgivare gjorde omedelbart eftergifter. Ibland, som inom tillverkningsindustrin, vid blotta hotet om att agera. Men strejkerna har blivit långvariga inom kollektivtrafiken och ännu längre bland hamn- och järnvägsarbetare.

Efter decennier av stiltje är den sociala konfliktens återkomst också slutet på en period dominerad av konstitutionella frågor, som Brexit och den skotska självständigheten, vilket har garanterat det konservativa partiets dominans. Men det betyder inte att Labour och fackförbunden har närmat sig varandra igen. Långt ifrån.

Den brittiska pressen kallade det en ”missnöjets sommar”, en referens till den så kallade missnöjets vinter 1978–79, när ett serie strejker störtade James Callaghans Labour-regering och stoppade dess åtstramningspolitik. (1) Den här sommarens stridsåtgärder har dock fler likheter med år 1972, när Edward Heaths konservativa regering försökte införa ett tak på löneökningar, vilket utlöste en våg av stridsåtgärder hos arbetare i gruvor, vid järnvägar, i hamnar och inom bygg- och tillverkningsindustrin. (2)

Den brittiska ekonomin hade avindustrialiserats sedan tidigt 1960-tal, en trend som accelererade ytterligare efter valutakriser och recessioner. Från 1970-talet hade konflikterna i den privata sektorn ebbat ut. Missnöjets vinter 1978–1979 överlämnade brandfacklan från den privata till den offentliga sektorn: Ford-arbetarnas och lastbilschaufförernas strejker följdes av arbetsvägran bland offentliganställda. Torypartiet, som satt vid makten från 1979 till 1997, utplånade fackens traditionella fästen: de militanta gruv- och tryckerifacken krossades i en serie bittra konflikter på 1980-talet; energi och telekombolag privatiserades vid decenniets slut. Lokalpolitik, utbildning och hälsa blev de nya arenorna för social konflikt.

Årets strejkvåg är anmärkningsvärd eftersom det finns antifackliga lagar som kraftigt begränsar strejkrätten. Dessa lagar infördes under Margaret Thatcher och hennes efterträdare John Major, bevarades av Labour, och har sedan dess ytterligare skärpts under de konservativa sedan 2010. Lagarna förbjuder arbetsplatsblockader, sympatistrejker och ”icke-specifika krav”, exempelvis försvar för pensionsrättigheter. Individer som bryter mot dessa lagar riskerar avsked och fackförbunden kan ställas inför rätta. Att strejka är varken en individuell rättighet eller en reglerad kollektiv praktik; facken är ålagda att organisera och övervaka.

För att en strejk ska vara laglig måste ett fackförbund hålla en omröstning bland sina medlemmar, säkerställa att minst hälften av medlemmarna deltar, och vinna stöd av minst 50 procent av dessa. (Inom vissa nyckelsektorer måste 40 procent av alla röstberättigade rösta ja.) Sedan i våras har massivt deltagande och överväldigande majoriteter för strejk säkerställt att även om arbetarna inte har vunnit, så har strejkerna i alla fall inte övergivits.

Men regelverket begränsar möjligheterna till åtgärder till de sektorer där fackförbunden är starka nog att initiera en konfrontation. 2021 var drygt 23 procent av den brittiska arbetsstyrkan medlemmar i facket, men den siffran döljer en avgörande skillnad: medan strax över hälften av de offentligt anställda är medlemmar är siffran för den privata sektorn under 13 procent. (3) Lönefrågan avgörs därför av ett litet antal starka fack inom den privata sektorn: transport, hamnarna, tillverkningsindustrin och posten.

Med detta sagt kan Mich Lynch, generalsekreterare för det stora järnvägsfacket RMT med viss rätt hävda att han strider för hela den brittiska arbetarklassen. Genom att utropa att ”arbetarklassen är tillbaka” har han frambesvärjt en vision kapabel att ena den brittiska arbetarklassen efter decennier av åtstramning, som enligt en nyligen publicerad studie bär ansvaret för 330 000 dödsfall. (4) Men det är också ett försök att stoppa den fackliga tillbakagång som började på 80-talet och att föra den sociala frågan tillbaka in i debatten.

Storbritanniens senaste senaste strejkvåg kom i en ekonomisk dalgång efter finanskrisen 2007–2008. (5) 2008 under den sista fasen av Gordon Browns New Labour-styre fick lönestrejker i offentlig sektor och vilda strejker i raffinaderier mot utkontraktering och importerad arbetskraft den konservativa pressen att tala om ännu en ”missnöjets sommar”. Detta följdes av massiva strejker och demonstrationer och studentprotester mot den konservativa koalitionsregeringens åstramningsplaner mellan 2010 och 2012.

När denna strejkvåg till slut ebbat ut, tydligast symboliserat av rivningen av Occupy-rörelsens huvudläger i februari 2012, var självständighetsfrågan på uppgång i Skottland. Efter att det skotska nationalistpartiet SNP, landets huvudsakliga självständighetsförespråkare, vann en absolut majoritet i parlamentet 2011 hävdade den skotska försteministern Alex Salmond att han hade folkets stöd. I oktober 2012 var de brittiska och skotska regeringarna överens om att hålla en omröstning om självständighet innan 2014 var slut. Kort därefter utlovade David Cameron en omröstning om Storbritanniens EU-medlemskap om de konservativa vann valet 2015.

Detta blev inledningen på en lång fas där brittisk politik fokuserade på konstitutionella frågor: frågan om Skottlands självständighet och den nationalistiska oppositionen till EU polariserade debatten kring identitetsfrågor och delade den brittiska vänstern och fackföreningsrörelsen. Denna splittring i kombination med den nedgång för sociala konflikter som inleddes efter 2012–2015 hade Storbritannien sitt lägsta antal strejkdagar någonsin. Detta lämnade fältet fritt för de sociala frågorna att omformuleras i nationalistiska termer, vilket passade en del av arbetarklassen.

SNP har positionerat sig till vänster sedan 1980-talet och har därför tjänat på ett försvagat Labour: i det skotska parlamentsvalet 2011 gjorde SNP stora framsteg i arbetarklassområden i Glasgow och Edinburgh. Det innebar inte nödvändigtvis ett ökat stöd för självständighet, precis som en röst på Labour inte nödvändigtvis innebar en röst emot: självständighet var inte den enda, eller ens den viktigaste, frågan. Men omröstningen 2014, som fick ett mycket högt valdeltagande (84,6 procent) och relativt stort stöd för självständighet (44,7 procent) speglade ändå en ny polarisering kring frågan i Skottlands politiska landskap, något som bekräftats av senare opinionsundersökningar.

2016 års omröstning och EU-medlemskapet skapade ytterligare två poler, mellan ”Lämna” och ”Stanna”, som formade brittisk politik åtminstone fram till början av 2020. EU-frågan innebar också ett problem för Labour. Sedan 1980 hade partiet varit för EU, som man såg som en skyddsmur mot Thatcherism, men partiets vänsterflank var fortfarande motståndare till europeisk liberalism. Till vänster inom fackföreningsrörelsen stöttade järnvägsfacket RMT fackföreningskoalitionen TUSC, som förespråkade ett utträde ur EU. 2009 lanserade man alliansen No2EU – Yes to democracy (Nej till EU, ja till demokrati) tillsammans med bland annat kommunistpartiet för att erbjuda en vänsterkritik av EU inför parlamentsvalet. (6)

Även om olösta frågor finns kvar efter Brexit, och en andra skotsk självständighetsomröstning kan komma att hållas nästa år, så tog den här fasen av brittisk politik slut med valet 2019. Boris Johnson behandlade den valrörelsen som en andra Brexitomröstning, och Tory-partiet utmålade sig själva som det nya ”Folkets parti” och lovade att ”uppgradera” norra England. Kort därefter hade coronapandemin skiftat fokus till den offentliga sjukvården National Health Service och marknadens misslyckanden. Det var framförallt gradvisa stegringen av de sociala konflikterna som tog sin början vintern 2021–2022 som avslutade övergången till en ny fas.

Allt detta skedde under en tid när fackföreningsrörelsen och Labour hade hamnat i otakt med varandra. Sedan det grundades 1900, med syfte att ge arbetarrörelsen parlamentarisk representation, hade partiet intagit en centralposition till vänster, stärkt av organisatoriska och ekonomiska band till de stora fackföreningarna. Denna relation vittrar sönder när Labour-regeringar gör fackföreningar besvikna, och stärks när partiet befinner sig i opposition och fackförbunden kan se det som en politisk kanal för sina krav. Jeremy Corbyn, som var föremål för smutsiga attacker inifrån sitt eget parti redan innan han blev dess ledare 2015, fick kraftfullt stöd av Len McCluskey, generalsekreterare för Unite, det största fackförbundet inom den privata sektorn.

Dessa starka band har blivit mycket svagare sedan Keir Starmer blev partiledare och drog ett streck över Corbynåren. Fackföreningsledare tolererade att lämnas ute i kylan under partiets nyliberala sväning under Neil Kinnock, John Smith och Tony Blair på 1980- och 1990-talen, men Starmers nycentrering av partiet gillas inte av de nya fackföreningscheferna, som är resolut vänster och fast beslutna att framhärda i sin autonomi från partiet.

Detta var sant för RMT, som sparkades ur Labour 2004 efter att sektioner inom facket stöttat radikala vänsterpartiet. Men det är också sant för fackförbund som fortfarande är kopplade till partiet: 2015 valdes Dave Ward till generalsekreterare för postarbetarnas fack CWU, på ett kampanjlöfte om ”ingen mer blind lojalitet till Labour” och Sharon Graham tog över efter McCluskey på Unite 2021 med ett löfte om att återföra resurser till arbetsplatskonflikter. Labourledningens attityd har förstärkt denna dynamik. Starmer förbjöd till en början högt uppsatta medlemmar av partiet att delta som strejkvakter vid järnvägsarbetarnas aktioner, och hans huvudfokus är och förblir att framställa Labour som företagscheferna bästa vän.

Opinionsundersökningar antyder att Labour kan vara på väg att vinna över mittenväljare; misskrediteringen av det konservativa partiet, attacker på pundet och Storbritanniens skulle ger alla Starmers strategi vind i seglen. Även om försöket från Liz Truss kortlivade regering att införa ”ofinansierade skattelättnader riktade till de rika var strået droppen som fick bägaren att rinna över” enligt akademikern Keir Milburn, ”var det pristaket [på energi] som fyllde bägaren till bredden”. (7) Den reformen, införd under hotet från en elräkningsbojkott beräknas ha kostat 150 miljarder pund och utannonserades tidigt i september. ”Betala inte”-kampanjen har mobiliserat hundratusentals hushåll, medan ”nog är nog”-koalition har samlat fackföreningar, organisationer och Labour-ledamöter med en kravlista för att möta de ökade levnadskostnaderna.

Medvetna om sin egen svaghet, såväl som de gränser som införts av det institutionella ramverk, söker facken efter nya allierade. Dessa allianser är nödvändiga, givet att nya finansministern Jeremy Hunt den 17 oktober utlovade ett återvändande för åtstramningspolitiken. Det kan mycket väl följas av förnyade attacker på facken.

Marc Lenormand undervisar i engelska språk och brittisk civilisation på Paul Valéry-universitetet i Montpellier.

Fotnoter

Vilket i sin tur är en referens till Shakespeares Richard III.
Ralph Darlington och Dave Lyddon, Glorious Summer: Class struggle in Britain 1972. Bookmarks, 2001.
Department for business, energy & industrial strategy, ”Trade union membership, UK 1995-2021”. Statistical bulletin, 22 maj 2022.
David Walsh med flera, ”Bearing the burden of austerity: How do changing mortality rates in the UK compare between men and women?”. Journal of epidemiology and community health, oktober 2022.
Tony Wood, ”Britain’s freelance protesters”. Le Monde diplomatique, engelska utgåvan, juni 2011.
Owen Jones, ”Ukip’s surprise party line”. Le Monde diplomatique, engelska utgåvan, oktober 2014.
Keir Milburn, ”Don’t pay took down Kwasi Kwarteng”. Novara Media, 18 oktober 2022.

Marc Lenormand

Vänstern behöver rasbegreppet för att sätta ord och siffror på en materiell verklighet bestående av rassegregation och rasojämlikhet.

Det pågår just nu ett upphetsat och yrvaket meningsutbyte om rasbegreppet här i Flamman, liksom på sociala medier och annorstädes. Polemiken inleddes med att Hanif Bali sade sig vara öppen för att börja tala om ras i relation till dagens Sverige i en intervju i Göteborgs-Posten i början av april i år. Då ordet ras har en kuslig historia just i Sverige blir dock samtalet både laddat och skevt.

Vi har båda forskat om rasfrågor i en svensk samtidskontext i 30 års tid utifrån socialvetenskapens olika spektra och står tillsammans bakom ett flertal böcker och texter som behandlar ras och svenskhet. Med detta i bagaget vill vi börja med att säga att vi instämmer i Balis resonemang om att vi är alltför fixerade vid migrationsfrågor och att vi behöver ett språk för att kunna tala om Sveriges nya demografiska heterogenitet, som vi dessutom också behöver sätta siffror på.

Efter decennier av invandring präglas nämligen Sverige i dag av en både etnisk-kulturell, religiös, språklig och raslig supermångfald kombinerad med extrema segregations- och ojämlikhetsnivåer inom snart sagt alla livets områden, samt en redan mycket stor och snabbt växande andel människor som – trots att de är uppväxta i Sverige – uppfattas som ”invandrare”.

Annorlunda uttryckt: vita och icke-vita svenskar lever numera i närmast helt och hållet parallella samhällen. Behöver vi då rasbegreppet för att kunna beskriva denna situation? Ja, är vårt svar.

Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling.

Det är ett svar som uppenbarligen oroar många till vänster. Den svenska rasbiologins historia är ett tillräckligt skäl för att inte längre tala om ras, är ett av argumenten i det pågående replikskiftet. Vi tycker dock tvärtom att det faktum att Sverige en gång var en spetsnation för rastänkandet gör det särskilt angeläget att tala om ras, då arvet efter den svenska rasbiologin gör sig gällande än i dag, exempelvis i form av segregation. Det är dessutom svårare att passera som vit i Sverige, än i de flesta andra västländer, just på grund av att den svenska formen av vithet historiskt har varit mer exklusiv och exkluderande än någon annanstans i världen.

Vad menar vi då med ras? Och här bränner det förstås till. För det klassiska rastänkandets hierarkiska uppdelning i mer- och mindervärdiga raser är självklart inget som är önskvärt. Och att knyta ras till påstådda skillnader i IQ och kriminalitet är naturligtvis förkastligt. Det har Leonidas Aretakis helt rätt i.

Ytterligare ett argument mot rasbegreppet är att ras är en social konstruktion som därför inte existerar som verklig materialitet. Det är riktigt att idén om skilda raser uppstod och fick fäste i en särskild samhällelig, kulturell, historisk och politisk kontext som vi känner som 1800- och 1900-talens kolonialism och nationalism. Men det är samtidigt förenklat att avfärda ras genom att hänvisa till att det är en ren konstruktion, och därmed ett slags språklig fiktion.

För det är mer komplicerat än så. Ras, liksom kön, handlar nämligen om den konkreta, materiella och visuella kroppen. Med detta sagt menar vi verkligen inte att ras och kön är samma sak. Men det finns paralleller dem emellan i fråga om den materiella och visuella kroppen.

En lämplig utgångspunkt för att närma sig rasbegreppet kan vara den amerikanske filosofen Michael O. Hardimans minimalistiska rasbegrepp. I The Oxford handbook of philosophy and race (2017) sammanfattar Hardiman det på följande sätt:

”Det minimalistiska rasbegreppet motsvarar den snävast möjliga definition på rasbegreppet. Minimalistiska raser är grupper av människor som utmärker sig genom att de delar ett mönster av synliga fysiska egenskaper och vars medlemmar är sammanlänkade genom en gemensam härkomst som är specifik för den gruppens medlemmar, och som härstammar från en viss geografisk plats.”

För Hardiman existerar förvisso olika rasgrupper, men med det menar han inte att det finns rena, distinkta raser, att olika raser bär på olika egenskaper, eller att de är mer eller mindre värda. Och det gör inte vi heller.

Ras handlar kanske tydligast om hud-, ögon- och hårfärg, och det är bland dessa vi skönjer mönster som alluderar till ras. Men begreppet omfattar även andra kroppsliga aspekter, såsom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform. Den svenska rasbiologin lärde dessutom generationer av svenskar att koppla avlånga och rundade ansikten och olika huvudformer till ras.

I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord.

De flesta skulle emellertid säga att allt sådant bör förpassas till historiens skräphög. Och visst vore det bäst så, det instämmer vi också i. Men mycket – ja rentav väldigt mycket – tyder på att hud-, ögon- och hårfärg liksom hårtextur, ögonform, nässtorlek och kroppsform fortfarande har och ges betydelse i dagens Sverige i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Och det finns i nuläget inget bättre begrepp än ras för att kunna beskriva detta, eftersom termen etnicitet inte fångar den materiella och visuella kroppen utan kulturella aspekter, vilket Stefan Arvidsson korrekt påpekar.

För dem som bebor kroppar som uppfattas som vita, och därigenom intar en särskild position som neutrala och ”raslösa”, och som vidare utgör en gynnad grupp i samhället, är detta kanske inte en lika bekymmersam fråga.

Måhända är det därför de allra flesta, inte minst inom vänstern, har gjort allt de kunnat för att inte antyda att de tänker i termer av ras. De flesta undviker till och med själva ordet ras, vilket nog får sägas vara det dominerande svenska förhållningsättet till ras; det vill säga det färgblinda synsätt som för övrigt också har blivit i princip det enda sättet att vara antirasist på i Sverige. Men den hållningen har, kan vi konstatera, inte fått bort sorteringen av fysiska kroppar inom samhällets olika sfärer. För det är inte D-vitaminbehov som driver den utvecklingen.

Mot bakgrund av hur rassegregerat, rassegmenterat och rasstratifierat Sverige är i dag tror vi därför inte att färgblindheten är en fortsatt fruktbar väg framåt. I ett samhälle som ser färgblindhet som detsamma som antirasism blir den förmenta färgblindheten snarare ett aktivt förnekande av människors erfarenheter – exempelvis av att de benämns med olika rasord. Vi behöver helt enkelt kunna tala om den svenska rasliga supermångfalden, utan att ständigt behöva fokusera på migration och invandrare. Och vi behöver inte minst göra det för att förstå hur denna rasliga mångfald korrelerar med segregation och ojämlikhet.

Läs mer

Rörelsen • 30 april, 2024

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Den aktuella rasdebatten visar med all tydlighet att rasbiologins historia har resulterat i en beröringsskräck för vad som med fördel kan kallas r-ordet, liksom i en aningen förvirrad begreppsdiskussion. Högerns nyväckta intresse för ras är utan tvivel en obehaglig utveckling. Men i stället för att försvara och klamra sig fast vid en fortsatt färgblind idévärld, eller förlora sig i en ordväxling om vad vi egentligen menar med ras, alternativt köra fast i den eviga striden om var den exakta gränsen mellan det biologiska och det sociala går (vilket för övrigt gör samhälls- och kulturvetare beroende av naturvetenskapliga paradigm för att kunna förstå den sociala verkligheten) anser vi att vänstern måste börja adressera det faktum att den svenska rassegregationen och rasojämlikheten mycket väl kan vara den mest extrema i hela västvärlden, trots – eller tack vare – den påbjudna färgblindheten. Denna omständighet gör det nödvändigt att sätta både ord och siffror på denna högst materiella verklighet, i stället för att återigen lämna walkover och ge högern tolkningsföreträde.

Tobias Hübinette & Catrin Lundström

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Jenny Ahonen Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Ella Petrini

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Rasmus Fleischer Ekonomihistoriker och författare.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Övergångar mellan politiken och näringslivet är ett demokratiskt problem, menar vänsterpartisten Samuel Gonzalez Westling. Foto: Ali Lorestani/TT.

Inrikes • 09 april, 2024

Lobbylagar kan bli verklighet

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Saga Grande & Peter Eriksson

Strejksommaren övergår i höst – då vänder sig Labour från facket

Fotnoter

Utan rasbegreppet förstår vi inte ojämlikheten

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Finskt trauma får tala

Alla är vi entreprenörer

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Klasskampens inkubator

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Brand i känd antifascists kulturkafé

För en entreprenöriell vänster

Lobbysossarnas sista första maj?

Lobbylagar kan bli verklighet

Arbetarårets förluster och framgångar

Fotnoter

Flammans veckobrev

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Lobbylagar kan bli verklighet

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev