De konservativa nysatsar på åtstramning, och Labourledningen vill imponera på företagare. När Storbritanniens strejksommar går mot höst kan det vara starten på en ny era – och nya attacker mot facken.

Sedan i somras har en strejkvåg av aldrig tidigare skådad storlek svept över Storbritannien. Arbetarna kräver framförallt högre löner: inflationen har legat runt 10 procent sedan i juli, en nivå som inte heller har setts till sedan 1982. Fackligt engagerade röstade överväldigande för stridsåtgärder i Felixstowes och Liverpools hamnar, vid järnvägen, på posten och inom den urbana kollektivtrafiken och tillverkningsindustrin.

Vissa arbetsgivare gjorde omedelbart eftergifter. Ibland, som inom tillverkningsindustrin, vid blotta hotet om att agera. Men strejkerna har blivit långvariga inom kollektivtrafiken och ännu längre bland hamn- och järnvägsarbetare.

Efter decennier av stiltje är den sociala konfliktens återkomst också slutet på en period dominerad av konstitutionella frågor, som Brexit och den skotska självständigheten, vilket har garanterat det konservativa partiets dominans. Men det betyder inte att Labour och fackförbunden har närmat sig varandra igen. Långt ifrån.

Den brittiska pressen kallade det en ”missnöjets sommar”, en referens till den så kallade missnöjets vinter 1978–79, när ett serie strejker störtade James Callaghans Labour-regering och stoppade dess åtstramningspolitik. (1) Den här sommarens stridsåtgärder har dock fler likheter med år 1972, när Edward Heaths konservativa regering försökte införa ett tak på löneökningar, vilket utlöste en våg av stridsåtgärder hos arbetare i gruvor, vid järnvägar, i hamnar och inom bygg- och tillverkningsindustrin. (2)

Den brittiska ekonomin hade avindustrialiserats sedan tidigt 1960-tal, en trend som accelererade ytterligare efter valutakriser och recessioner. Från 1970-talet hade konflikterna i den privata sektorn ebbat ut. Missnöjets vinter 1978–1979 överlämnade brandfacklan från den privata till den offentliga sektorn: Ford-arbetarnas och lastbilschaufförernas strejker följdes av arbetsvägran bland offentliganställda. Torypartiet, som satt vid makten från 1979 till 1997, utplånade fackens traditionella fästen: de militanta gruv- och tryckerifacken krossades i en serie bittra konflikter på 1980-talet; energi och telekombolag privatiserades vid decenniets slut. Lokalpolitik, utbildning och hälsa blev de nya arenorna för social konflikt.

Årets strejkvåg är anmärkningsvärd eftersom det finns antifackliga lagar som kraftigt begränsar strejkrätten. Dessa lagar infördes under Margaret Thatcher och hennes efterträdare John Major, bevarades av Labour, och har sedan dess ytterligare skärpts under de konservativa sedan 2010. Lagarna förbjuder arbetsplatsblockader, sympatistrejker och ”icke-specifika krav”, exempelvis försvar för pensionsrättigheter. Individer som bryter mot dessa lagar riskerar avsked och fackförbunden kan ställas inför rätta. Att strejka är varken en individuell rättighet eller en reglerad kollektiv praktik; facken är ålagda att organisera och övervaka.

För att en strejk ska vara laglig måste ett fackförbund hålla en omröstning bland sina medlemmar, säkerställa att minst hälften av medlemmarna deltar, och vinna stöd av minst 50 procent av dessa. (Inom vissa nyckelsektorer måste 40 procent av alla röstberättigade rösta ja.) Sedan i våras har massivt deltagande och överväldigande majoriteter för strejk säkerställt att även om arbetarna inte har vunnit, så har strejkerna i alla fall inte övergivits.

Men regelverket begränsar möjligheterna till åtgärder till de sektorer där fackförbunden är starka nog att initiera en konfrontation. 2021 var drygt 23 procent av den brittiska arbetsstyrkan medlemmar i facket, men den siffran döljer en avgörande skillnad: medan strax över hälften av de offentligt anställda är medlemmar är siffran för den privata sektorn under 13 procent. (3) Lönefrågan avgörs därför av ett litet antal starka fack inom den privata sektorn: transport, hamnarna, tillverkningsindustrin och posten.

Med detta sagt kan Mich Lynch, generalsekreterare för det stora järnvägsfacket RMT med viss rätt hävda att han strider för hela den brittiska arbetarklassen. Genom att utropa att ”arbetarklassen är tillbaka” har han frambesvärjt en vision kapabel att ena den brittiska arbetarklassen efter decennier av åtstramning, som enligt en nyligen publicerad studie bär ansvaret för 330 000 dödsfall. (4) Men det är också ett försök att stoppa den fackliga tillbakagång som började på 80-talet och att föra den sociala frågan tillbaka in i debatten.

Storbritanniens senaste senaste strejkvåg kom i en ekonomisk dalgång efter finanskrisen 2007–2008. (5) 2008 under den sista fasen av Gordon Browns New Labour-styre fick lönestrejker i offentlig sektor och vilda strejker i raffinaderier mot utkontraktering och importerad arbetskraft den konservativa pressen att tala om ännu en ”missnöjets sommar”. Detta följdes av massiva strejker och demonstrationer och studentprotester mot den konservativa koalitionsregeringens åstramningsplaner mellan 2010 och 2012.

När denna strejkvåg till slut ebbat ut, tydligast symboliserat av rivningen av Occupy-rörelsens huvudläger i februari 2012, var självständighetsfrågan på uppgång i Skottland. Efter att det skotska nationalistpartiet SNP, landets huvudsakliga självständighetsförespråkare, vann en absolut majoritet i parlamentet 2011 hävdade den skotska försteministern Alex Salmond att han hade folkets stöd. I oktober 2012 var de brittiska och skotska regeringarna överens om att hålla en omröstning om självständighet innan 2014 var slut. Kort därefter utlovade David Cameron en omröstning om Storbritanniens EU-medlemskap om de konservativa vann valet 2015.

Detta blev inledningen på en lång fas där brittisk politik fokuserade på konstitutionella frågor: frågan om Skottlands självständighet och den nationalistiska oppositionen till EU polariserade debatten kring identitetsfrågor och delade den brittiska vänstern och fackföreningsrörelsen. Denna splittring i kombination med den nedgång för sociala konflikter som inleddes efter 2012–2015 hade Storbritannien sitt lägsta antal strejkdagar någonsin. Detta lämnade fältet fritt för de sociala frågorna att omformuleras i nationalistiska termer, vilket passade en del av arbetarklassen.

SNP har positionerat sig till vänster sedan 1980-talet och har därför tjänat på ett försvagat Labour: i det skotska parlamentsvalet 2011 gjorde SNP stora framsteg i arbetarklassområden i Glasgow och Edinburgh. Det innebar inte nödvändigtvis ett ökat stöd för självständighet, precis som en röst på Labour inte nödvändigtvis innebar en röst emot: självständighet var inte den enda, eller ens den viktigaste, frågan. Men omröstningen 2014, som fick ett mycket högt valdeltagande (84,6 procent) och relativt stort stöd för självständighet (44,7 procent) speglade ändå en ny polarisering kring frågan i Skottlands politiska landskap, något som bekräftats av senare opinionsundersökningar.

2016 års omröstning och EU-medlemskapet skapade ytterligare två poler, mellan ”Lämna” och ”Stanna”, som formade brittisk politik åtminstone fram till början av 2020. EU-frågan innebar också ett problem för Labour. Sedan 1980 hade partiet varit för EU, som man såg som en skyddsmur mot Thatcherism, men partiets vänsterflank var fortfarande motståndare till europeisk liberalism. Till vänster inom fackföreningsrörelsen stöttade järnvägsfacket RMT fackföreningskoalitionen TUSC, som förespråkade ett utträde ur EU. 2009 lanserade man alliansen No2EU – Yes to democracy (Nej till EU, ja till demokrati) tillsammans med bland annat kommunistpartiet för att erbjuda en vänsterkritik av EU inför parlamentsvalet. (6)

Även om olösta frågor finns kvar efter Brexit, och en andra skotsk självständighetsomröstning kan komma att hållas nästa år, så tog den här fasen av brittisk politik slut med valet 2019. Boris Johnson behandlade den valrörelsen som en andra Brexitomröstning, och Tory-partiet utmålade sig själva som det nya ”Folkets parti” och lovade att ”uppgradera” norra England. Kort därefter hade coronapandemin skiftat fokus till den offentliga sjukvården National Health Service och marknadens misslyckanden. Det var framförallt gradvisa stegringen av de sociala konflikterna som tog sin början vintern 2021–2022 som avslutade övergången till en ny fas.

Allt detta skedde under en tid när fackföreningsrörelsen och Labour hade hamnat i otakt med varandra. Sedan det grundades 1900, med syfte att ge arbetarrörelsen parlamentarisk representation, hade partiet intagit en centralposition till vänster, stärkt av organisatoriska och ekonomiska band till de stora fackföreningarna. Denna relation vittrar sönder när Labour-regeringar gör fackföreningar besvikna, och stärks när partiet befinner sig i opposition och fackförbunden kan se det som en politisk kanal för sina krav. Jeremy Corbyn, som var föremål för smutsiga attacker inifrån sitt eget parti redan innan han blev dess ledare 2015, fick kraftfullt stöd av Len McCluskey, generalsekreterare för Unite, det största fackförbundet inom den privata sektorn.

Dessa starka band har blivit mycket svagare sedan Keir Starmer blev partiledare och drog ett streck över Corbynåren. Fackföreningsledare tolererade att lämnas ute i kylan under partiets nyliberala sväning under Neil Kinnock, John Smith och Tony Blair på 1980- och 1990-talen, men Starmers nycentrering av partiet gillas inte av de nya fackföreningscheferna, som är resolut vänster och fast beslutna att framhärda i sin autonomi från partiet.

Detta var sant för RMT, som sparkades ur Labour 2004 efter att sektioner inom facket stöttat radikala vänsterpartiet. Men det är också sant för fackförbund som fortfarande är kopplade till partiet: 2015 valdes Dave Ward till generalsekreterare för postarbetarnas fack CWU, på ett kampanjlöfte om ”ingen mer blind lojalitet till Labour” och Sharon Graham tog över efter McCluskey på Unite 2021 med ett löfte om att återföra resurser till arbetsplatskonflikter. Labourledningens attityd har förstärkt denna dynamik. Starmer förbjöd till en början högt uppsatta medlemmar av partiet att delta som strejkvakter vid järnvägsarbetarnas aktioner, och hans huvudfokus är och förblir att framställa Labour som företagscheferna bästa vän.

Opinionsundersökningar antyder att Labour kan vara på väg att vinna över mittenväljare; misskrediteringen av det konservativa partiet, attacker på pundet och Storbritanniens skulle ger alla Starmers strategi vind i seglen. Även om försöket från Liz Truss kortlivade regering att införa ”ofinansierade skattelättnader riktade till de rika var strået droppen som fick bägaren att rinna över” enligt akademikern Keir Milburn, ”var det pristaket [på energi] som fyllde bägaren till bredden”. (7) Den reformen, införd under hotet från en elräkningsbojkott beräknas ha kostat 150 miljarder pund och utannonserades tidigt i september. ”Betala inte”-kampanjen har mobiliserat hundratusentals hushåll, medan ”nog är nog”-koalition har samlat fackföreningar, organisationer och Labour-ledamöter med en kravlista för att möta de ökade levnadskostnaderna.

Medvetna om sin egen svaghet, såväl som de gränser som införts av det institutionella ramverk, söker facken efter nya allierade. Dessa allianser är nödvändiga, givet att nya finansministern Jeremy Hunt den 17 oktober utlovade ett återvändande för åtstramningspolitiken. Det kan mycket väl följas av förnyade attacker på facken.

Marc Lenormand undervisar i engelska språk och brittisk civilisation på Paul Valéry-universitetet i Montpellier.

Fotnoter

Vilket i sin tur är en referens till Shakespeares Richard III.
Ralph Darlington och Dave Lyddon, Glorious Summer: Class struggle in Britain 1972. Bookmarks, 2001.
Department for business, energy & industrial strategy, ”Trade union membership, UK 1995-2021”. Statistical bulletin, 22 maj 2022.
David Walsh med flera, ”Bearing the burden of austerity: How do changing mortality rates in the UK compare between men and women?”. Journal of epidemiology and community health, oktober 2022.
Tony Wood, ”Britain’s freelance protesters”. Le Monde diplomatique, engelska utgåvan, juni 2011.
Owen Jones, ”Ukip’s surprise party line”. Le Monde diplomatique, engelska utgåvan, oktober 2014.
Keir Milburn, ”Don’t pay took down Kwasi Kwarteng”. Novara Media, 18 oktober 2022.

Marc Lenormand

I den norska vuxenversionen av Askungen står den fula styvsysterns förtvivlade jakt efter skönhet i centrum. Olga Ruin upptäcker hur estetisk kirurgi flyttat in från sagans brutalitet till vardaglig egenvård.

En ung, söt kvinna begråter sin döda far. Hennes blonda hår ligger utslaget över den ruttnande kroppen där vita likmaskar kravlar runt. En stinkande påminnelse om begravningen som ännu inte blivit av. I sina händer håller hon de vackra ljusblå trasorna från klänningen som hennes styvsyster har rivit sönder. Men genom tårarna uppenbarar sig hennes döda mor som berättar för Askungen att hon visst ska få gå på prinsens bal, varpå de små maskarna börjar spinna ihop klänningstyget på nytt.

Helvete, hur ska det nu gå för den fula styvsystern? När den norska debutregissören Emilie Blichfeldt vrider blicken från Askungens till styvsysterns perspektiv blir det omöjligt, i alla fall för mig, att inte våndas när den väna underdogen ska pimpas med klänning och pumpavagn.

Diskutera på forumet (0 svar)

Olga Ruin

Filmkritiker och redaktör för tidskriften FLM.

”Åt pyttipanna i soffan. Naked Attraction på femman”. "Schlager om sommaren" av Ester Berg är en stabil debut om ett brustet hjärta som vägrar gå i kbt.

Det kan knappast vara en slump att en av Ester Bergs få namngivna karaktärer, vännen till det dumpade och deprimerade diktjaget, heter Kristina.

Kristina Lugn (1948–2020) kombinerade humor och mörker med en släng av barnslighet. Jag kom att tänka på henne under fjolårets poesidebatt om ironi, då Dante Löfmarck (GP 3/3 2024) anklagade den samtida poesin för poserande ironi.

Diskutera på forumet (0 svar)

Lejla Cato

Hur firar du midsommar?

Jag ska träffa några vänner med familjer, dansa som grodor, dricka snaps, och om jag spelar korten rätt: skjuta med värdparets välspända långbåge. Jag lär också lägga upp en selfie framför en svensk flagga på Instagram – alltid retar det någon.

Kring midsommar diskuteras ofta hur inbjudande svenska traditioner är. Jag tillhör dem som tycker att vänstern inte ska tävla i gnäll på nationaldagen, utan snarare se det fina i traditioner – och visa att vi på vissa sätt är bättre på dem.

När jag jobbade med litteratur och musik på ett studieförbund i Uppsala arrangerade vi många poesiläsningar, inte sällan med läsningar av svenska klassiker som Stig Dagerman. Publiken var alltid smockfull av invandrare. Det gäller till och med den enda öppna nationalisten jag stötte på i sammanhanget, den ideologiskt ombytliga poeten Mohamed Omar, som ett tag hette Eddie Råbock (och som nu heter något helt annat, men ska få vara anonym). I övrigt var de flesta som intresserade sig för levande svensk kultur vänster.

I förrgår publicerade vi en himmelskt läst artikel av Joel Halldorf, som handlade om frikyrkornas ansvar efter Gaza. Vissa församlingar tror nämligen starkt på kristen sionism, det vill säga tanken att den moderna staten Israel är uppfyllandet av profetian om Jesu andra återkomst.

Om du inte har läst hans kunniga uppgörelse med denna tanke – gör det!

Gensvaret har varit enormt, och det är inte konstigt. Kristdemokraterna må framställas som den svenska frikyrklighetens politiska arm, inte minst från oss till vänster, men det är inte helt rättvist. Som inte minst Joel Halldorf har beskrivit finns i den svenska frikyrkligheten även en lång tradition av samröre med arbetarrörelsen.

Det har jag själv märkt av i Ångermanland och Västerbotten, där jag har rötter på mammas sida. Överallt finns små missionsförsamlingar som driver mysiga loppisar och kaféer som samlar in pengar till Gaza, allt i det tysta. Och flitiga läsare av mina veckobrev känner till min kärlek till den amerikanska frikyrkopastorn Martin Luther King – som kombinerade gåshudsframkallande frälsningstal och ihärdigt folkrörelsearbete med ett försonande budskap om att inte låta överklassen lura svarta och vita arbetare att de har olika intressen.

Kanske har vissa därför börjat förstå att vänstersidan faktiskt värnar mycket av det som traditionalister håller högt. I SCB:s stora vallokalsundersökning fanns det bara ett parti som tappade väljare till Vänsterpartiet – nämligen 0,2 procentenheter från Kristdemokraterna. Min kollega Jacob föreslår att vi kallar dem ”Nooshi-kristna”.

Det är inte så konstigt. Det är vänstersidan som ser till att det finns kulturskolor och studieförbund som håller klassikerna vid liv, och museer där svenska konstskatter kan hänga. Och medan jämställda äktenskap håller längre, är det välfärden som hållit uppe barnafödandet i Norden på en högre nivå än andra OECD-länder. Det är fullt möjligt att stå upp för allt detta, och samtidigt värna sexuella minoriteters och andras rätt att leva hur man vill – inklusive att skriva ”kuken” på flaggan om man så önskar.

Så i morgon firar jag glatt med jordgubbar och svenska flaggor. För jag vet att jag älskar det här landet mer än varje enskild nationalist.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

När 41-årige homosexuelle Allan blev satt i Migrationsverkets förvar, hotad av utvisning till ett allt mer homofobt Ryssland i krig, spetsades många par kattöron. Ett dussin bekanta från furry-subkulturen tog sig ända till Flen för att visa sin solidaritet genom stängslet.

”OwO!”

Allans kan inte skicka emojis med sin lånemobil i förvaret, och reagerar därför på beskedet om att han ska få besök med en klassisk furry-smiley i text.

Diskutera på forumet (0 svar)

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

Den första juli höjs taket för högkostnadsskyddet med 900 kronor. Ett beslut som drabbar fattiga hårdast, medan de rikaste belönas med sänkt skatt. Regeringen måste ställas till svars för sina prioriteringar.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ingen kan blunda för att många svenskar har det tufft ekonomiskt. Lågkonjunkturen och arbetslösheten gör det svårare för allt fler att få livet att gå ihop. Siffror från Rädda barnen visar att de ekonomiska svårigheterna för folk med låga inkomster har ökat markant bara det senaste året. I dag är det tre av tio ensamstående föräldrar med låga inkomster som anger att de har svårt att äta sig mätta. Och hälften av samma grupp uppger att de inte haft råd med näringsrik mat, säsongsriktiga kläder och fritidsaktiviteter för barnen.

Detta är den verklighet som allt fler hushåll i Sverige lever med. Hundratusentals lever i barnfattigdom, i ett av världens rikaste länder. Ändå blundar regeringen. Från och med 1 juli blir även läkemedlen dyrare. Då träder höjningen av egenavgiften inom högkostnadsskyddet i kraft, och gränsen höjs med från 2 900 till 3 800 kronor.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringen gör fel när de tar från de sjuka och ger till de rika i form av skattesänkningar.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringens prioritering är absurd. Att höja priset på läkemedel kommer att slå mot dem som har det tuffast. Och det som gör regeringens agerande ännu värre är att de samtidigt öser pengar över de rika.

Regeringens nya skatteregler sänker skatten för riskkapitalister, en grupp som utan tvekan har råd att bidra till statskassan, med så mycket som 600 miljoner kronor under det första året. För den som tjänar 62 500 kronor i månaden sänks skatten med 836 kronor, fem gånger mer än för dem som tjänar 25 000 kronor.

Det är beklämmande att regeringen prioriterar skattesänkningar för de rikaste framför priset på mediciner. De med svagast ekonomi kan nu behöva tvingas välja mellan mediciner och mat.

Läs mer

I valrörelsen 2022 fick falukorven symbolisera inflationen under den rödgröna regeringen. Sedan dess har folkkära charkprodukten ökat kraftigt i pris. Foto: Johan Nilsson/TT.

Ledare • 09 januari, 2025

Jag vill inte bli livscoachad av regeringen

Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) motiverar höjningen av egenavgiften med att det ska säkra läkemedelssystemets framtida finansiering. Vi delar hennes oro för hur det ska finansieras när det saknas värdefulla satsningar i statsbudgeten. Sveriges Kommuner och Regioner larmar om att alla 21 regioner brottas med underskott och är i behov av större satsningar än vad regeringen presenterar i sin budget. Staten måste ta ett större ansvar för sjukvården i detta tuffa ekonomiska läge och sluta låta låginkomsttagare ta smällen för regeringens politik.

Att höja priset på läkemedel riskerar dessutom att leda till fler sjukskrivningar vilket blir ännu dyrare på sikt. Kostnaden för sjukskrivningar i Sverige ligger på över 92 miljarder kronor, och beror i hälften av fallen på psykisk ohälsa. Vi har inte råd att svika dem som behöver dessa läkemedel och är i riskzonen för att bli sjukskrivna.

Vi i Gröna Studenter tycker att regeringen gör fel när de tar från de sjuka och ger till de rika i form av skattesänkningar. En välfinansierad välfärd är en investering i framtiden och helt nödvändigt för ett friskare och rikare samhälle.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ludwig Uller

Språkrör Gröna studenter.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Så gör Tidöregeringen det igen. Direktstyr statliga myndigheter i sin ”heliga” kamp mot folkrörelserna. Det som arbetarrörelsen har byggt upp måste raseras och det ska gå fort, helst så mycket förstörelse som möjligt på mandatperiodens fyra år.

I kommunikationen från regeringen vill man få det att framstå som att inga ändringar är gjorda, ”allt rullar på som vanligt”. Business as usual. Men Sveriges andra största parti, de som egentligen styr landet, är ärligare.

SDs Björn Söder slår återigen fast att ”Sida ska läggas ner” (DN 15/6). Han är missnöjd med hur partiets egna biståndsorganisation Hepatica behandlats sedan de bildades. Han är missnöjd med Sidas tjänstemän och han är även missnöjd med andra statliga tjänstemän. ”Många tjänstemän i Sverige bör bytas ut”.

Men Benjamin Dousas statssekreterare Diana Janse är toppen tycker Söder. Hon gör ju precis som SD vill, lyfter luren till generaldirektör Granit och får jobbet gjort. Statssekreteraren ordnar så att Olof Palmes Internationella Center (OPC), på en dag och som enda organisation, stoppas att ta del av SIDAs medel. Hon fixar också så att UNWRA, trots SIDAs egna rekommendationer att fullfölja utbetalningen av biståndet, blir utan stöd. Och hon svingar trollspöet så att Hepatica äntligen belönas efter allt hårt slit för att hjälpa specifikt kristna och pensionärer.

Inget fel med de målgrupperna, men bistånd handlar om humanitär hjälp för mänskligheten där den behövs, oavsett vilken religion eller kulturell grupp man tillhör. Bedömningen måste vila på grundläggande mänskliga värden.

Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare.

Det regeringen gör med biståndspolitiken är att med ”kirurgisk precision”, för att låna en formulering från Palmecentrets generalsekreterare Oscar Ernerot, följa Trumps och Orbáns politiska massakrer av demokratin hack i häl.

Beslutet om att stoppa stödet till OPC:s verksamhet inom civilsamhället internationellt får oerhörda konsekvenser. Det kommer att hämma demokratiutvecklingen i länder med ett redan svagt demokratikapital. Det handlar om civilsamhällsorganisationer i länder som Belarus, Georgien, Palestina, Moldavien, Namibia och Filippinerna som inte längre kommer att erhålla stöd genom OPC.

Strategin att attackera folkrörelserna och civilsamhället i stort började dock tidigare.

Mandatperioden inleddes med ett praktnummer av regeringen. Med Tidöavtalet i handen på väg från den inledande slottsbataljen rattade de bilen rakt mot det första budgetbeslutet att påbörja nedmonteringen av folkbildningen. En tredjedel av studieförbundens totala verksamheten – 500 miljoner kronor – skär regeringen bort under perioden 2024-2026.

Två studieförbund – Kulturens Bildningsverksamhet och Ibn Rushd – har redan fått stänga ned och de åtta som är kvar kämpar för sin överlevnad. Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare.

Kulturministern pratar ofta starkt och vältaligt om bildning, om att ge alla möjligheter att kunna navigera i det kulturella landskapet. Den som har en annan kulturell bakgrund än etnisk svensk ska få kompasshjälp genom den kulturkanon som herr Trägårdh kommer att presentera senare i år.

Man kan tycka vad man vill om en kanons vara eller icke-vara, men om bildning är något viktigt och som ska stödjas, då är det helt oförståeligt varför studieförbundens verksamheter ska krympa till den grad att en medborgare måste åka många, många mil för att komma till närmsta studieförbundsavdelning.

I veckan presenterade Parisa Liljestrand utredningen om breddad finansiering till kulturen. Vid presskonferensen slog kulturministern återigen fast att viljan att öka den privata finansieringen absolut inte har någonting att göra med att det offentliga stödet ska sänkas. Det ska verkligen hållas på samma jämna nivå , säger hon.

Dilemmat är att den offentliga finansieringen redan är fullständigt urholkad av Baumols effekt, det vill säga när kostnaderna för löner, lokaler, varor och tjänster ökar markant under längre tid, medan intäkterna står stilla. I vissa fall handlar det om rena sänkningar av det statliga stödet.

Sådant slår extra hårt inom kulturområdet.

Regeringen är inte lika tydlig som SDs Björn Söder när det kommer till deras politik inom folkbildning och kultur. Men strategin är tydlig. Även inom dessa områden ska paradigmskiftet genomföras.

En sak har dock Tidögänget kraftigt underskattat när det gäller den samlade strategin för att rasera folkrörelsernas arbete inom bistånd, civilsamhälle och kultur och det är hur befolkningen reagerar.

Läs mer

Ett minibibliotek skapat av studieförbundet NBV 2022,
i en kampanj för att visa hur folkbildningen sprider läsande
över landet. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Ledare • 25 mars, 2025

För oss på landet är folkbildningen allt

När effekterna av de politiska besluten kommer nära och lokalsamhället drabbas av nedstängda mötesplatser och verksamheter som funnits i 100 år, då blir motreaktionen kraftig.

Den kraften som då sätts i rörelse är civilsamhällets raison d’être och den kraften är stark.

Diskutera på forumet (0 svar)

Calle Nathanson

Studieombudsman och koncernchef ABF Stockholm

Politikerna har tappat de ungas förtroende. Så här kan de vinna det tillbaka.

Intervjun med mig i SvD, ”Du pekas ut som dum, obildad och ond”, hamnade på tidningens förstasida. Med armen djupt nere i torktumlaren pratade jag öppet om varför så många unga män känner sig svikna av politiken.

Men faktum är att det inte bara handlar om män. Problemet är större än så. Bara en av fyra unga tycker att samhällets framtid ser ljus ut. Majoriteten har tappat tron på politiska lösningar och inte ens hälften instämmer helt i att demokrati är det bästa systemet.

Politiken håller på att tappa en hel generation av unga och det är ett enormt demokratiskt problem. För oavsett vem som vinner valet så lär det, om inget ändras, bli för att de är ”de minst dåliga”. Inte för att unga på riktigt tror på dem.

Så här är sju sätt politiken kan vinna tillbaka ungas förtroende:

1. Ge oss visioner att tro på

”Vi har Black mirror, men var är vår White mirror?” undrade en vän nyligen. Vi unga är nämligen trötta på att dränkas i dystopier. Vi törstar efter politiker som vågar drömma stort och måla upp ett Sverige värt att tro på.

2. Sluta läxa upp, börja lyssna

När jag intervjuade Sara från Karlshamn, en ung före detta missbrukare, sade hon: ”Politikerna måste ut och prata med folket. Försöka att faktiskt lyssna.”

Orden hade lika gärna kunnat komma från någon av mina barndomsvänner. När unga känner att framtiden är hopplös förtjänar de mer än ett ”ja, men du är dum som röstar på SD”. För i stället en dialog i ögonhöjd och visa genuin nyfikenhet inför vår verklighet.

3. Visa att ungas känslor är politik

För de av mina klasskamrater som slutade tro på politiken började det oftast med en känsla. Ilska över att inte ha ett jobb, att bussen inte kommer i tid, eller över folkmordet i Palestina. Men allt det är ju politik! Avfärda inte känslorna, utan erkänn dem och hjälp unga att använda dem för förändring.

4. Fixa skolan

När jag började i högstadiet på Parkskolan i Osby slogs vår klass ihop med två andra. Då räckte varken datorer eller skolböcker till, så vi fick dela. Sjukskrivna lärare ersattes med vikarier utan utbildning. Skolkuratorn var bara där någon dag i veckan. När skolan fungerar så dåligt är det inte konstigt att många tappar många tron på politiken innan de ens fyllt arton.

5. Stå på ungas sida, inte elitens

”Det är så sjukt att du håller på med politik”, sade en barndomsvän. Jag stämde inte in på hans bild av politiker – en liten grupp verklighetsfrånvända kläggmänniskor som skor sig på folket. Det hjälper nog inte att Sverige rankas rekordlågt i korruptionsindex, svenska ministrar sysslar med suspekt aktiehandel, och svängdörrarna snurrar fritt mellan lobbyism och politik.

6. Var ärlig med svårigheter

I SvD-intervjun säger jag att politiker måste kunna ge enkla analyser och svar. Men de måste också vara sanna. Unga ser igenom ordbajs och tomma löften, så visa respekt genom att vara öppen med politikens begränsningar och tala klarspråk om målkonflikter.

7. Var där unga är

Förmodligen inte på Facebook, i dagstidningarna, eller ens i ditt hörn av Instagram. Gör ett konto på Tiktok, Youtube eller Discord. Och förstå plattformen du verkar på. För att vara trovärdig och tränga igenom algoritmerna måste du börja med att förstå ungas språk, kultur och trender – och interagera med dina följare. (Behöver du hjälp får du gärna skicka ett meddelande på Tiktok.)

Bonus: Kom ihåg att de flesta inte bor i Stockholm

Nio av tio unga bor någon annanstans, och de som bor i landsbygdskommuner känner sig bortglömda av samhället. Om man vill vinna tillbaka ungas förtroende är sådana kommuner en bra plats att börja på.

Skibidi.

Diskutera på forumet (0 svar)

Magnus Bjerg Sturm

S-debattör.

Småföretagare, pr-lobbyist, SD-kritiker. Nu ska Sveriges minsta riksdagsparti ledas av Sveriges yngsta partiledare, som brinner för demokrati – men tar frågor om Palestina i andra forum. ”Verkligen glädjande”, skriver hennes tidigare chef på pr-byrån Narva.

Simona Mohamsson, 30, ska bli ledare för Liberalerna. Det föreslår partiets valberedning under torsdagsmorgonen. Hennes uppgift blir att samla och mobilisera partiet, enligt valberedningens ordförande Lars Persson Skandevall.

– Skojarna från vår skattefinansierade välfärd ska helt bort, och det måste hela borgerligheten ställa sig bakom, säger hon på presskonferensen.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Flera av de senaste årens skolattacker i Sverige och Europa har haft kopplingar till högerextrema nätmiljöer. Ändå framställs gärningsmännen ofta som ensamma, sjuka och ideologiskt vilsna. Politikerna måste sluta blunda för ideologins betydelse – och för den roll de själva spelar.

Den 12 juni föll domen mot 15-åringen som knivmördade en 31-årig man i Norrköping. På grund av sin låga ålder dömdes han till fyra års sluten ungdomsvård.

Men i rapporteringen har en avgörande aspekt hamnat i skymundan: mördarens politiska ideologi. Som Flamman kunde visa lyssnade han på nynazistiska rockband och poddar omedelbart efter dådet, samt sökte på låttexter med rader som ”häng dem högt, skär av deras halsar”.

Två dagar före domen inträffade Österrikes värsta massmord i modern tid. En 21-årig man mördade tio elever på en skola i Graz, och tog sedan sitt liv. Flamman kunde som första tidning i världen visa att han följde nazistiska konton i sociala medier.

Kanske var även det alltså ett ideologiskt dåd. Samtidigt hade han själv gått i skolan utan att få slutbetyg. Var det en hämnd mot ett dysfunktionellt skolsystem? Eller ett uttryck för psykisk ohälsa, då polisen beskriver honom som en ”introvert” med skjutspel som sin ”stora passion”.

Allt detta kan stämma samtidigt.

Som Centrum för våldsbejakande extremism (CVE) skriver i sin årsbok för 2024/2025: ”alla komponenter spelar roll – och […] de samverkar. […] Därför bör man undvika binära frågor: ’Är det ideologi eller psykisk ohälsa?’, ’Är drivkraften mobbning eller extremism?’. Svaret är nästan alltid både-och, inte antingen-eller.”

Men i debatten framställs det ofta som att förklaringarna utesluter varandra. Man utgår från att det ska finnas ett enda, tydligt motiv. Om bilden är rörigare tyder det på varje dåds unika karaktär, och ett trasigt psyke som vi aldrig kommer att begripa.

Den österrikiska mördarens bakgrund liknar massmördaren på Campus Risbergska i Örebro. Han återvände till sin Komvuxskola för att mörda elever, nästan uteslutande med utländsk bakgrund. Men då han aktivt rensat bort sina digitala spår, har polisen inte hittat något motiv. Högern menar nu att vi därmed vet att dådet inte var ideologiskt motiverat – vilket är något helt annat.

Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen.

Vad anonyma troll ropar om i Hanif Balis kommentarsfält på X kan man alltid ignorera. Direkt oansvarigt blir det dock när statsåklagare Elisabeth Anderson och kriminologiprofessor Susanne Strand tvärsäkert avfärdar ”rykten om främlingsfientliga motiv” (Nerikes Allehanda, 13/6). När en vit man skjuter människor med utländsk bakgrund på en invandrardominerad skola, så får det en skrämseleffekt, oavsett om han hade ett sådant motiv eller inte.

Vad avslöjar de med sin iver att städa bort ideologin?

I borgerlighetens fall en obekväm insikt. Man styr med ett nazistgrundat parti, som i förra valet hade 214 kandidater med kopplingar till högerextremism. Sverigedemokraternas ständiga hets mot muslimer kan mycket väl sporra våldsamma individer, som vill ge sina dåd politisk laddning.

Med tanke på hur många massmördare som finns i rasistiska nätmiljöer är det förstås besvärande att man inom Tidöavtalets ramar har kommit överens om att aldrig kritisera Sverigedemokraternas rasism.

Dessa miljöer stärks nämligen om politiker uttrycker sig allt råare om svenska medborgare. För som CVE skriver i sin årsbok: ”När gränsen för vad som är normalt att uttrycka flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister anser sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning utan även för att begå brott.”

Och oavsett hur varje enskild skjutare motiverar sig, så är det tydligt att den högerextrema miljön ofta finns med i den större bilden. Det märks tydligt i våldsamma nätrörelser som 764 och No Lives Matter, som ständigt beskrivs som ”nihilistiska” trots att de – som Mathias Wåg har visat i Flamman (nr 42/2024) – har kopplingar till både satanism och nazism.

Det här må vara ensamma killar som fallit illa, och det behövs en rad insatser inom psykisk ohälsa och arbetslöshet, samt kanske även striktare vapenlagar och ett samtal om hur vi bryter ensamheten i sociala medier.

Läs mer

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

Krönika • 18 april, 2025

11-åringarnas dödskult speglar vårt empatistörda samhälle

Men vi får inte glömma den ideologiska komponenten. Och den behöver inte vara så direkt som att man ”tror” på det. Det är snarare ett återkommande element i en bredare nätmiljö av kvinnohat, nihilism, rasism och martyrfantasier. Från sådana digitala miljöer kommer många av de gärningspersoner som ligger bakom en stor mängd våldsdåd på svenska skolor det senaste årtiondet – i Trollhättan 2015, Eslöv 2021 och Kristianstad 2022.

Möjligen finns en rädsla för att hjälpa mördarna genom att skriva in dem i denna mörka kanon, och på så sätt även uppmärksamma deras dåd mer. Men nihilistiska massmord kommer alltid att väcka uppmärksamhet. Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen – och de politiker som pekar ut delar av befolkningen som främlingar och förrädare, vars liv är mindre värda.

Därifrån är det inte långt till tanken att om vi bara blir av med de här människorna, så mår vi bättre sedan.

Diskutera på forumet (0 svar)

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Jag förstår att det är kittlande för högerkrönikören Anna Nachman att jämföra människor med lupiner, som ska slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”. Men det är de som förpestar klimatet.

”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna” lyder rubriken på Anna Nachmans senaste krönika i Fokus. Jag förstår så klart att syftet: att sådana som jag ska bli upprörda. Så låt mig göra er nöjda.

Även om alla över fjorton år förstår rubrikens budskap, och anar mellan raderna vilken sorts mångfald som inte berikar, får den som tar sig in bakom betalväggen först en lektion i frejdig naturrutan-ton om hur brandgula nyckelpigor tagit sig in i svensk natur och orsakat bitna barnarmar och utträngning av den gulliga röda som vi känner till.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Strejksommaren övergår i höst – då vänder sig Labour från facket

Fotnoter

Marc Lenormand

Ät bandmask och bli ditt sanna jag

Olga Ruin

Svensk ironisk poesi mår bra

Lejla Cato

Vänstern är bäst på traditioner – glad midsommar!

Leonidas Aretakis

Flocken sluter upp för furry-flyktingen Allan

Liz Fällman

Regeringen väljer lyxrenoveringar framför mediciner

Jag vill inte bli livscoachad av regeringen

Ludwig Uller

Underskatta inte svenska folkets engagemang, Björn Söder

För oss på landet är folkbildningen allt

Calle Nathanson