Det är först på sidan tjugofem som pandemin nämns i Göran Sonnevis senaste diktsamling För vem talar jag framtidens språk. Det är ”grå vårdagjämning” och poeten befinner sig i ”isolering av äldre, personer över 70” medveten om att isoleringen är ett nödvändigt ont för att ”sjukvården inte ska kollapsa under pandemin”.
Orden sätter tonen för en diktsvit som sträcker sig från vårdagjämningen 2020 till höstdagjämningen 2021, det tidsspann som i mångas våra medvetanden för alltid kommer att kategoriseras som pandemins tid.
Sonnevi slog igenom på 1960-talet med en avskalad poesi med tydlig ideologisk udd. Han gjorde sig känd för sitt motstånd mot USA:s krig i Vietnam, ett engagemang som till exempel syns i den klassiska diktsamlingen Ingrepp-modeller från 1965. Sonnevis senare diktsamlingar utmärks av ett mer självreflekterande ordflöde på en slags upphackad långvers. I För vem talar jag framtidens språk ängslas Sonnevi över den egna hälsan men kanske framför allt över sina nära: sin partner och vännerna. Denna rädsla, omsorgen om de andra, den kusliga ovetskapen om hur det ska gå, glider ofta över i reflektioner över världspolitikens dramatiska skiftningar. Pandemins tid innehöll som bekant många andra stora världsomvälvande händelser: Black lives matter, stormningen av Kapitolium och Trumps avfärd från Vita huset.
Sonnevi finner stöd hos dem han oroar sig för. En av vännerna, benämnd JS, nyöversätter Albert Camus Pesten, en allegorisk skildring av nazisternas ockupation av Frankrike. JS kommer en dag till berättarjagets dörr och lämnar över boken, som Sonnevi vid ett senare tillfälle beskriver så här:
Vi går i separationens tid, åtskillnadens I det differentierade
Utan det inget liv Detta är också pestens tid Camus skriver
att åtskiljandet, i människornas själar, är det centrala i denna
Vi lever nu det på huden
Det historiska och intertextuella spåret är intressant, reflektionerna som väcks via dem ger perspektiv på det existentiella traumat som pandemin skapat idag.
Det är en relativt affektbefriad röst som framträder i För vem talar jag framtidens språk. Sonnevi iakttar och reflekterar snarare än tar ställning och dömer. Men fram träder trots allt, eller kanske tack vare detta, en skildring av ett politiskt-moraliskt förfall. Sonnevi skriver till exempel om hur viruset blev ett slagträ för att skuldbelägga redan marginaliserade grupper i samhället. Vi har hört det förr: det är invandrarnas fel, det är de fattigas fel.
Sonnevi poesi har sedan länge varit en andningens poesi. Men här faller rytmen ofta isär när de vindlande resonemangen tar fart. Den ibland staplande rytmen förstärker känslan av elegi, avbrott och sönderfall.
Förutom de mer berättande dagboksaktiga styckena finns i För vem talar jag framtidens språk även kortare dikter. En mer arkaiskt koncentrerad poesi, men som alltjämt uppehåller sig vid död och förgänglighet. Det blir tidvis övertydligt, och språket nästan religiöst: ”Fugan med / många stämmor / där en av dem / är oändligheten”. Ibland fungerar dock dessa dikter som välbehövliga introspektiva pauser som effektivt kontrasterar mot de längre vardagligare reflektionerna.
Men dessa text-oaser av stillhet och kontemplation till trots: För vem talar jag framtidens språk är egentligen ingen skön läsning och det känns helt rätt. Sonnevis andnings-poesi har fått andnöd, och något annat vore ju egentligen absurt, givet den värld han skildrar.
