I februari 1992 avslöjade den brasilianska tidningen Journal do Brasil ett dokument som hade skrivits och undertecknats av den dåvarande chefen för Världsbanken Larry Summers och en av hans medarbetare. Textens slutsats var att det är ekonomiskt rationellt att förlägga förorenande industrier i fattiga länder, eftersom kostnaderna för hälsoeffekterna är lägst där. Glesbefolkade afrikanska länder har ineffektivt låga nivåer av luftföroreningar och är enligt texten rentav ”under-förorenade”.

Det läckta dokumentet ledde till ramaskri. Brasiliens dåvarande miljöminister Jose Lutzenberger menade att det var ett exempel på mainstreamekonomers ”arroganta okunskap” om världen. Det framkom dock snabbt att avsnittet var ironiskt menat, i ett försök att visa vad den konventionella ekonomivetenskapens syn på miljö leder till när den dras till sin logiska spets.

Denna syn, som inkorporerar utsläpp och föroreningar som en variabel bland alla andra i ekonomiska kalkyler, kallar humanekologen Rikard Hjorth Warlenius för ”miljöekonomi”. I hans nyutkomna bok Klimatet, tillväxten och kapitalismen beskriver han denna syn som den dominerande inom den politiska mittfåran. Sedan 1970-talet har företrädare för denna skola sett på klimat- och miljöproblemen som något som bara kräver små ingrepp i den nyliberala modell som världens ekonomier har följt sedan dess. Enligt miljöekonomerna kommer vi inte att behöva göra några grundläggande ändringar i vår tillväxtbaserade livsstil för att rädda klimatet.

Mot detta synsätt har det som inom vänstern kallas nedväxt länge stått. Detta perspektiv är baserat på den till synes självklara insikten att oändlig tillväxt i en värld med ändliga naturresurser är en ekvation som inte går ihop. Om mänskligheten ska kunna undvika en katastrof krävs att dess ständigt expanderande ekonomier slutar växa eller till och med börjar krympa. För många nedväxtare innebär detta också att själva kapitalismen måste upphöra att finnas till.

Nedväxt har länge varit vänsterns självklara lösning. Men den föreställningen utmanas: tillväxt behöver inte nödvändigtvis vara ett problem, enligt vissa, utan kan vara just det verktyg som kan föra oss ut ur krisen.

Denna nya, vänsterlutande underströmning inom det tillväxtpositiva lägret uppstod först i USA runt tiden för finanskrisen och kallas ofta ”ekomodernism”. Enligt Rikard Hjorth Warlenius skiljer den sig från det klassiska gröna tillväxtparadigmet på flera viktiga punkter.

– Det är en mer teknikoptimistisk strömning som knyter an till modernismen. Det handlar mer om att styra den tekniska förnyelsen i en hållbar riktning, säger han till Flamman.

En av de mest tongivande figurerna inom den radikala ekomodernistiska rörelsen är författaren och journalisten Leigh Phillips. Han ser nedväxt som en cynisk återvändsgränd för mänskligheten.

– Varken ekonomisk eller befolkningsmässig tillväxt är orsaken till klimatförändringarna. Vi har tidigare klarat flera andra ekologiska utmaningar och lösningen på alla dessa problem kom inte av stoppad tillväxt, utan från nya teknologier och ekonomisk planering, säger han till Flamman.

Som exempel nämner han hålet i ozonlagret, som var ett av 1980-talets stora miljöproblem.

– Det var kanske ett ännu större existentiellt hot än klimatförändringarna, för det hotade existensen för allt makroskopiskt liv på land. Vi löste inte det problemet genom att begränsa tillväxten av kylskåp, hårsprayburkar och luftkonditioneringsapparater, utan genom att med reglering genomföra en omställning bort från freonanvändning. I dag finns det fler kylskåp och hårsprayburkar än någonsin.

Tillväxt alltså, men styrd sådan. Till skillnad från miljöekonomerna anser inte ekomodernisterna att tillväxt är god i sig. Leigh Phillips gör en åtskillnad mellan kapitalistisk och socialistisk tillväxt.

– Kapitalistisk tillväxt är amoralisk och anarkisk, sker främst utan demokratisk kontroll och leder till ojämlikhet och underkastelse inför en chef. Socialistisk tillväxt är demokratiskt koordinerad och genererar därför jämlikhet och frihet. Den gör det möjligt för mänskligheten att ”styra historien”, att medvetet välja vilken väg vi vill ta härnäst, att bestämma vilka mediciner och teknologier som ska befria oss från ytterligare misär, fara och sjukdom, i stället för att vi styrs av vad som är mest lönsamt.

Phillips illustrerade nyligen skillnaden mellan de två typerna av tillväxt i en artikel i New Statesman. Där påpekade han att klimatförändringarna sannolikt hade kommit mycket tidigare om världen eller en stor del av den hade fortsatt på den sovjetiska vägen av industriell modernisering.

– Socialismen skulle ha orsakat mycket värre klimatförändringar än den reellt existerande kapitalismen gjorde under 1900-talet, säger Phillips.

Han menar att det inte är slump att klimatförändringarna inleddes under den ekonomiska planeringens guldålder, i såväl öst som väst:

– Man kan till och med spetsa till det lite och säga att efterkrigstidens socialdemokrati orsakade klimatförändringarna.

Men till skillnad från i dagens kapitalistiska system, menar han, hade de socialistiska ekonomierna kunnat genomföra en grön omställning mycket fortare genom ekonomisk centralplanering.

Detta synsätt har fått allt större genomslag de senaste åren. Exempel på böcker med radikalt ekomodernistisk inriktning är Aaron Bastanis Helautomatisk lyxkommunism (2019) och Leigh Phillips egen Austerity ecology & the collapse-porn addicts (2015).

I Sverige har bland annat författaren och kulturskribenten Rasmus Landström gjort sig till språkrör för den ekomodernistiska skolan.

Men trots ekomodernisternas framgångar har nedväxt knappast försvunnit som kritik. Tvärtom tycks även den skolan växa och breddas. I Japan har Kohei Saitos ekomarxistiska bok Capital in the anthropocene blivit en bästsäljare (en engelsk översättning kommer i januari) och i somras kom boken The future is degrowth: a guide to a world beyond capitalism av Matthias Schmelzer, Aaron Vansintjan och Andrea Vetter. Det är ett slags manifest som på många sätt fördjupar nedväxtfilosofin.

Enligt medförfattaren Matthias Schmelzer, som är ekonomisk historiker vid universitetet i Jena i Tyskland, präglas debatten ofta av missuppfattningar om vad nedväxt innebär.

– Nedväxt beskrivs ofta som en antiteknologisk strömning som propagerar för att vi bör återvända till ett ursprungligt, naturligt samhälle. Det är inte alls vad vi står för, säger han till Flamman.

Schmelzer och hans medförfattares kritik mot tillväxt bygger på enkla observationer om att mänskligheten i dag producerar mer än planeten är kapabel att bryta ned. På sitt Twitter-konto delar han ofta illustrationer av hur många ton mänskligt producerade saker som existerar i förhållande till den naturliga biomassan. 2020 överskred för första gången den antropogena massan naturens biomassa med 1 154 respektive 1 120 gigaton. Av den massan är nästan hälften cement.

– Tillväxt är inte ett särskilt förnuftigt mål att ha, särskilt i ett modernt, överutvecklat samhälle. En ökning av BNP, som i grunden är ett mått på mängden varor och tjänster som handlas på marknaden, är inte meningsfullt om vi vill förbättra människors liv inom planetens gränser. Det råder ett glapp mellan vad vi vill uppnå med miljöpolitiken och vad som mäts i tillväxt, säger han.

Schmelzer beskriver det tillväxtpositiva lägret, vare sig de är miljöekonomer eller ekomodernister, som naiva. I själva verket är situationen värre och mer komplex än de tror.

– Det är ett väldigt optimistiskt synsätt som inte har stöd i siffrorna. Det är mycket mer komplicerat i verkligheten. Bara energiproblemet är väldigt svårlöst. Att ställa om till 100 procent förnybar energi är väldigt svårt, även i ett rikt land som Tyskland där jag bor. Alla scenarion, även de optimistiska, bygger på att energi och resurser importeras från det globala syd, såsom flytande fossilgas. Det förutsätter ett slags nykolonial grön kapitalism.

Mot detta argument pekar ekomodernisterna på andra siffror. Kärnan i den ekomodernistiska analysen är att så kallad absolut frikoppling kan uppnås, det vill säga att tillväxten fortsätter medan utsläppen sjunker. Tittar man på de viktigaste kurvorna tycks detta inte vara fallet ännu. Men enligt Leigh Phillips har det redan skett i vissa sektorer.

– Vi ser redan absolut frikoppling i till exempel det amerikanska jordbruket. Det har ökat produktionen samtidigt som användningen av gödsel, vatten och odlingsmark har sjunkit och stabiliserats. Gödselanvändningen har sjunkit särskilt drastiskt, säger han och fortsätter:

– Många nedväxtare förnekar att absolut frikoppling har skett, men det är helt enkelt att förneka fakta, precis som andra förnekar klimatförändringarna. Vissa nedväxtare accepterar, till deras heder, att frikopplingen sker, men menar att den sker för långsamt och inte i rätt sektorer. Till dem säger jag: Jag håller med! Det är därför vi måste fokusera ännu mer på ekonomisk planering och frikoppling och glömma den här nedväxtdistraktionen.

En av de nedväxtare som accepterar att frikopplingen håller på att ske är Matthias Schmelzer. Han har inget emot kortsiktiga handlingar som kan snabba på omställningen.

– Jag är helt för frikoppling. Med tanke på hur allvarlig krisen har blivit är det inte längre en fråga om antingen eller. Vi måste göra allt vi kan för att få ned utsläppen så snabbt som möjligt, även om det innebär att öka produktiviteten och effektiviteten i våra ekonomier för att producera mer med mindre utsläpp.

Men samtidigt hävdar han att fortsatt tillväxt gör det onödigt svårt att uppnå målen.

– Men att bara hoppas på att effektivitetsökningar kan gå tillräckligt snabbt bortser från att vi måste snabbt dra ned på utsläppen och minska efterfrågan. I rapporter från FN:s klimatpanel antar man att tillväxten kommer att fortsätta. Det är ett problematiskt antagande, att världsekonomin kommer att växa med två procent om året det kommande årtiondet, säger han och använder en metafor:

– Att försöka minska utsläppen samtidigt som ekonomin växer är som att försöka gå nedför en rulltrappa som rullar uppåt. Det är mycket svårare att få ned utsläppen tillräckligt snabbt om produktionen samtidigt ökar.

Nedväxtarna menar att jordens samhällen behöver hitta sätt att klara oss med det vi redan har. Och eftersom mänskligheten redan lever över sina tillgångar innebär det att somliga kommer att behöva leva med mindre. Detta är ännu en stötesten i debatten mellan nedväxtare och ekomodernister.

För ekomodernister som Leigh Phillips är det oacceptabelt att kräva att folk ska leva med mindre.

– Nedväxtare hävdar att arbetare i globala nord konsumerar för mycket. I själva verket har arbetare i det globala nord lidit igenom över fyra årtionden av reallönestagnation eller till och med -sänkning, avindustrialisering och ökad ojämlikhet.

När så många västerländska arbetare lever ur hand i mun måste man verkligen ha en välbärgad bakgrund för att inte märka det och tro att de konsumerar för mycket.

Ett illustrativt exempel på vad som händer när arbetarklassen i det globala nord i klimatomställningens namn tvingas leva med mindre än de redan har är de gula västarnas uppror i Frankrike. Det startade som en reaktion på en skattehöjning på diesel – en reform som infördes bara något årtionde efter att den franska regeringen subventionerat just dieselbilar för klimatets skull.

– När arbetare strejkar vill socialister så klart att de ska få bättre löner och villkor. Men nedväxtare hävdar att deras inkomstkrav redan är för höga, och att högre löner skulle vara ännu mer destruktivt för klimatet. Så rent objektivt ställer de sig på chefernas sida, säger Leigh Phillips.

Matthias Schmelzer menar att vi behöver leva med mindre. Men han ser ingen motsättning mellan det och ett gott liv. Allt beror på hur nedväxten går till.

– Det är ett problem att folk tror att nedväxt betyder att vi måste leva med mindre globalt. Ja, nedväxtare menar att de globalt rika behöver göra det. Nedväxt är kritiskt mot vad vi kallar ett imperiellt levnadssätt, som bygger på ett system som skyfflar över kostnaderna för en ohållbar livsstil på det globala syd. De rikaste tio procenten i världen måste leva med mindre resurser, energi och utrymme. Men nedväxt handlar om att sätta stopp för överflöd för några få så att ekologiskt rum för utveckling kan skapas i det globala syd. Det betyder inte heller att det måste upplevas som sänkt livskvalitet om vi genomför omställningen på rätt sätt, säger han och fortsätter:

– I Europa är den fossila ojämlikheten enorm. Så till och med i rika länder kommer inte alla att behöva leva med mindre. Det är främst de mest förorenande livsstilarna som måste förändras. Vi måste fokusera på det som kräver mycket energi, sluta resa individuellt, sluta med industriellt jordbruk och köttbaserad mathållning, sluta resa med privata flygplan och SUV:ar och sluta producera produkter med kort livstid. Det kommer att bli svårt att uppnå och vissa kommer att sakna köttet, men livet kommer inte att bli miserabelt utan det.

Problemet är enligt ekomodernisterna att stora delar av den västerländska medel- och arbetarklassen ingår i de tio procenten vars livsstil är ohållbar. Kan de övertalas att skära ned på sin resursförbrukning utan att ett uppror utbryter? Med tanke på vilket uppsving begrepp som ”flygskam” och rörelser som ”Vi håller oss på jorden” har fått i Sverige på senare år tycks det inte vara helt omöjligt. Samtidigt blev tillgången på billig bensin en central fråga höstens riksdagsval.

Även om debatten håller på att kristallisera sig kring de två poler som Phillips och Schmelzer företräder är de inte de enda positionerna. Rikard Hjorth Warlenius riktar i sin bok kritik mot både ekomodernister och nedväxtare. De förras problem är enligt honom att de har en alltför optimistisk syn på klimatfrågan.

– Visst behöver vi teknik, jag avfärdar inte kärnkraft, artificiell intelligens, genmodifierade produkter och så vidare. Vi behöver använda alla verktyg i lådan. Men det finns ett slags programmatisk teknikoptimism som jag inte delar.

Han står dock närmare det synsättet än nedväxtarnas, som han menar inte har en tillräckligt skarp kritik mot det kapitalistiska systemet.

– De har inget program för hur man ska minska utsläppen på 20 år. De fokuserar överdrivet mycket på ekonomisk tillväxt. Jag tror att tillväxt följer ur kapitalistisk ordning. Och då måste man bygga ett revolutionärt massparti, och det gör de inte. De kan ofta i stället vara överdrivet skeptiska till teknisk utveckling.

Rikard Hjorth Warlenius förespråkar i sin bok i stället ett slags kompromiss mellan de två polerna. Namnet på hans förslag har också amerikanskt ursprung: Green New Deal. Till skillnad från såväl ekomodernism som nedväxt ställer detta synsätt inte tillväxten i centrum.

– Det handlar i första hand om att ställa om ekonomin så snabbt som möjligt, men att göra det på ett planerat och rättvisefokuserat sätt. Det grundar sig på Roosevelts New Deal och folkhemstanken, ett slags kompromiss mellan arbete och kapital, där staten tar ett stort ansvar för omställningen.

– I den amerikanska meningen står jag närmare ekomodernismen än nedväxtarna. Men Green New Deal är ett alternativ till både grön tillväxtlägrets lättjefulla optimism och nedväxtarnas pessimism, säger han.

Till skillnad från ekomodernister som Leigh Phillips ser Warlenius 1900-talets socialdemokrati som ett gott klimatpolitiskt exempel. Det var nämligen under rekordåren i mitten av seklet som det han kallar ”Sveriges osynliga omställning” ägde rum.

– Den skedde på 70- och 80-talet och byggde till stor del på kärnkraft, men också utbyggnad av miljonprogrammen och kollektivtrafiken. Man tänker ofta på Sverige som ett klimatexempel efter 1990 men faktum är att utsläppen minskade mer på 70- och 80-talen, med 40 procent. Då hade man en frikoppling på i snitt sju procent per år, vilket är nära det som krävs nu. Och det skedde under en tid med tillväxt.

Men även om han accepterar ekomodernismens grundinställning håller han med nedväxtarna om att oändlig tillväxt är omöjlig.

I det långa loppet krävs en regelrätt revolution på området.

– Jag är helt öppen med att det är en tillfällig lösning, jag tror inte på evig ekonomisk tillväxt. Men vi har nu en viss tidsram på oss på att fasa ut fossila bränslen.