Z-salen, Kata- och Palmesalen. Med de historiedoftande namnen, folkhemsk ekpanel och svulstigt utopiska reliefer av konstnären Bror Hjorth, ringar ABF-huset på Sveavägen i Stockholm in begynnelsen av det socialdemokratiska samhällsbyggets sista guldålder. Huset invigs 1961, men i motsats till miljonprogramsområdena som snart ska vidga stadens omkrets med sina grova betongfasader, är huset svept i rivierablå kakelplattor. I dag är huset ännu mera märkvärdigt. Efter en pandemi som tömde de gemensamma rummen och utförsäljningarna av kommunala byggnader, blir dess symbolik ännu mera laddad – som en gemenskapens sista fästning i cement och stål i ett alltmer nyliberalt Stockholm.

Men den här texten ska inte porträttera ett hus, utan en person, Calle Nathanson, tillträdande studieombudsman för ABF Stockholm, en erfaren ledare inom det alltmer fragila ramverket för rörelse-Sverige. Någon anonym byråkrat är han inte, själv känner jag honom sedan hans tid som styrelseordförande för Tensta konsthall. För många andra är han är ett bekant ansikte inom socialdemokratiska kretsar, ordförande för Svensk biblioteksförening och nu senast som chef för Folkets hus och parker, ett arbete han lämnar efter tio år.

Kultur och folkrörelse ligger inbäddat tidigt i hans liv, som började i Sigtuna norr om Stockholm. Orten är känd för sin förnäma internatskola, där hans mamma arbetade som språklärare. Själv gick han gymnasiet i Märsta. Där var föreningsandan närvarande genom kommunala musikskolan och idrotten.

– Klasskillnaderna var påtagliga mellan Sigtuna och Märsta. Alla fritidsaktiviteter var i Märsta, med många nyinflyttade jugoslaver och turkar. Där var jag alla dagar i veckan för simskola och pingis. Vi åkte och hängde i Kungsträdgården under kungsankravallerna samtidigt som Paolo Roberto, fast vi tillhörde inte samma gäng.

Arkeologi, ämnet han pluggade efter gymnasiet, är inte omedelbart förknippat med politik och organisering, men jag funderar på om det mödosamma arbetet med att i väder och vind pensla fram fragment och pussla ihop forna tiders sammanhang, har likheter med att nosa upp vanliga människors livsvillkor.

Hans första större utgrävning var vid Mynttorget i Gamla stan i början av 1990-talet. Den sista utgrävningen han deltog i var i Sigtuna 1999–2000.

– När utgrävningen var klar var min idé att i en egen studie använda delar av materialet för att undersöka kvinnans roll under vikingatiden i förhållande till det nykristnade samhället.

Att så ung få börja ansvara för arbetet ansågs nog av vissa vara lite väl stöddigt, dessutom hade han bara en filosofie kandidat i bagaget. Visst hade han velat doktorera. Men med brist på tjänster och tre barn i tät följd seglade chansen förbi. I stället blev det intresset för konst och kultur, samt att han hunnit uppvisa en särskild fallenhet för att skriva kulturbyråkratiska texter som ledde vidare till jobbet som musikhandläggare för kulturstöd på Kulturförvaltningen. Områdena utvidgades snart till litteratur, film – och folkbildning. Det blev första kontakten med studieförbunden.

Intervjun görs på hans kontor på Folkets hus och parker vid Mariatorget. På fönsterblecket står en miniatyr av samma staty av August Palm som på Norra Bantorget. Själv har jag missbedömt tiden och inser att vi behöver använda timmen effektivt. Calle Nathanson, klädd i den prydliga, gröna manchesterkostymen som jag brukar se honom i, talar snabbt och vänligt, men med viss formalitet. Mötena hopar sig så här före jul. Han ska vidare på möten med expertgruppen till utredningen om översyn av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) som han är särskild utredare för.

Både Folkets hus och parker och ABF utgör brandröda skynken för den nya regeringen, dess kringambassadörer och inte minst Tidö-motorn Sverigedemokraterna. De vet exakt vem Calle Nathanson är, inte minst sedan han drivit igenom beslut i riksorganisationen som i klarspråk stänger dörren för de sistnämnda att hyra Folkets hus-lokaler. Utifrån grundlagsprincipen om alla människors lika värde föreligger inget diskriminerande i att medlemmar som äger sina fastigheter säger nej. Det har även en oberoende jurist fastställt. Det samt FN-överenskommelser om allas lika värde, gör att det går att säga nej till icke-demokratiska och rasistiska organisationer utan att det kan betraktas som diskriminering. Sådant görs som vi vet inte ostraffat och dagarna före året Nobelfest, dit Sverigedemokraterna inte är bjudna, twittrar ordförande i Justitieutskottet Richard Jomshof: ”Att utreda ’fördjupande demokratikriterier’ är ett bra förslag. Passar det inte kan Nobelstiftelsen vända sig till Folkets hus …”

– De skruvar upp temperaturen, säger Calle Nathanson.

Bakgrunden i arbetarrörelsen och vd för en nationell organisation passade förstås perfekt för ABF och dessutom förståelsen för att den värderingsdrivna verksamheten ska gå ihop ekonomiskt.

– Inte att gå med vinst men att överskott ska gå till verksamheten.

Han avser det att ABF Stockholm driver verksamheter inom uppdragsutbildningar, SFI, arbetsförmedlingen och kompetensbristutbildningar. Samt kan tilläggas efter att det profilbyggande flaggskeppet Socialistiskt forum, arrangerat av bland annat Flamman, fått betala marknadspris för att hyra lokal för föredragen. Något Calle Nathanson inte vill kommentera, samtidigt som han betonar vikten av att kunna stå på flera ben när det blåser. Rätt vad det är kan anslagen dras in.

– Det var därför jag tackade ja till ABF! Jag känner att jag vill vara där och slå ett slag för folkbildningen. Jag har oroat mig för det här området länge sedan jag läst skuggbudgetar både från M och KD – inte bara SD – som förknippat studieförbund med IS-terrorism. De har också fattat att det är det som arbetarrörelsen byggde på och det finns en avundsjuka och ett behov att kontrollera och styra. Arbetarrörelsen har varit duktiga på att använda ABF som tankesmedja.

Sverigedemokraterna har själva försökt sig på det vid flera tillfällen. På senare år har de velat minska stödet med hänvisning till att det inte ska gå till politisk verksamhet. Nu skedde det inte i den här första vändan.

– Det vi upplever nu är en tidsfrist. Någonting kommer att hända och då vill jag vara där. Men först måste man veta vem man är.

Och det är?

– Det är för tidigt att säga. ABF Stockholm har betytt mycket sedan livespelningarna i tonåren i Folkets hus i Märsta. Jag vill vara med ta stafettpinnen vidare, värna kärnan av folkbildning och mötesplats, inte bara med fokus på Sveavägen utan hela stan.