Mitt förra brev blev en oplanerad djupdykning i Björn Afzelius låtskatt. Ni vet hur det kan bli.

Men brevet gav många intressanta svar. Vissa rynkade på näsan åt Afzelius och Myrdal som diktaturkramare. Andra påpekade att det var vanligt att jämföra kapitalismen med en bläckfisk. Nu ska jag inte djupdyka i vad som är höna och ägg där, och syftet var ändå inte att brännmärka någon. Givetvis fortsätter jag att lyssna på all fin gammal progg.

Nu ska jag göra något oväntat och hålla mig till ämnet.

I går mindes vi att det gått två år sedan Hamas terrordåd som dödade 1 200 israeler varav drygt 700 civila. Må de vila i frid. Vi mindes också att Israel har svarat med en ännu större terror. De har medvetet svultit den palestinska befolkningen och dödat över 60 000 människor varav 19 000 barn. Jag gick igenom Flammans rapportering och blev påmind om hur mycket blod som spillts. (Längst ner finns ett urval.)

Under dessa två år har jag diskuterat frågan ofta i större medier – SR, SVT (till exempel här och här), TV4 – och har även talat på demonstrationer. Här ska jag ge mina tankar om hur man vinner. Jag tror att de även kan vara till användning för den rörelse som vill vinna allmänhetens stöd.

Vi har rätt och vi står på folkets sida. Det borde vara öppet mål i mediestriderna. Tyvärr har det inte blivit så.

Ärligt talat kan jag inte komma på en fråga som är så lätt att vinna. Med det menar jag inte övertyga motparten, vilket oftast är omöjligt, utan att få medhåll från de flesta som tittar.

Vi som kritiserar Israels folkmord har nämligen fakta på vår sida. Vi står på samma sida som ett gäng FN-organ ända upp till generalsekreteraren, samt alla relevanta människorättsorganisationer, som Human Rights Watch, Amnesty, Röda korset och Läkare utan gränser. Internationella brottmålsdomstolen har efterlyst Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans tidigare försvarsminister Yoav Gallant. Landet har brutit mot internationell rätt i decennier, vilket har fördömts i otaliga FN-resolutioner.

Därför har vi också allmänheten med oss. En undersökning från DN/Ipsos i september visar att en majoritet av svenska väljare både till höger och till vänster är kritiska till Israels krigföring. 58 procent anger att kriget har påverkat deras syn på Israel negativt, och 72 procent att Israel inte tar nog hänsyn till civila offer.

Vi har rätt och vi står på folkets sida. Det borde vara öppet mål i mediestriderna. Tyvärr har det inte blivit så.

Ett stort ansvar för den situationen bärs av de stora organisationer som inte insett kraften i Palestinarörelsen.

Det finns flera förklaringar. Dels utsätts Palestinarörelsen för ett hårt tryck i den borgerligt dominerade mediedebatten. Men just därför behöver vi också våga se inåt och undvika de misstag som ibland försvagar vår sak.

Några exempel: En organisatör för Sveriges största demonstrationer, som utgår från Odenplan i Stockholm, listade en rad ”Aron” från vänster till höger som konspirerar för Israels räkning, och jämförde dem med spindlar som spinner ett nät av makt över världen. Det är ett språk som väcker obehagliga associationer. I Göteborg sade Huda Faraj, ordförande för Enhetsfront för Palestina, i ett tal: ”Varenda en av oss här står bakom 7 oktober. Alla vi är 7 oktober.” Och häromdagen delade Tove Karnerud, Vänsterpartiets ordförande i Malmö, en text ”Till försvar för Hamas”.

Sådana uttalanden skadar rörelsens trovärdighet. De vore också lättare att lägga bakom sig om man erkände när man gått för långt. Problemet är inte att det upprör högern, utan att det upprör antirasister och demokrater till vänster.

Ett stort ansvar för den situationen bärs av de stora organisationer som inte insett kraften i Palestinarörelsen och kallat till breda protester med många allierade. Vänsterpartiet borde, med sin tydliga Israelkritik, vara en naturlig samlande kraft. I stället har frågan blivit en belastning.

Jag ser det i debatten, där Nooshi Dadgostar förgäves försöker ställa sig vid ett sjukhus i Sollentuna för att prata om vården, men ändå enbart får frågor om partiföreträdares slarviga delningar i sociala medier. Senast tvingades riksdagsledamöterna Nadja Awad och Tony Haddou ta ned en bild från sina sociala medier med vajande flaggor för Hamas och Islamiska jihad.

Men kritiken är minst lika hård inifrån partiet självt och från delar av rörelsen. På två år har minst tre utbrytningar gjorts för att partiet påstås inte vara skarpt nog i sin kritik mot Israel.

Läs mer: Leonidas Aretakis: ”Hur kunde Palestina bli ett problem för V?”

Jag var själv aktiv i Irakrörelsen, och känner igen situationen. Även där stod ett muslimskt och arabiskt folk mot en västlig militärmakt, och ett ledarskap med blod på sina händer. Det fanns både rasism och borgerlig mediedominans även då. Men det hindrade inte att vi byggde en bred massrörelse, med tiotusentals deltagare och stort folkligt stöd.

Som jag ofta påpekar i debatterna har Palestinarörelsen rätt och regeringen fel. Den är utsatt för ett hårt medialt tryck, blir orättvist demoniserad, och ibland utsatt för våld. Allt det här har Flamman rapporterat mycket om. Men nu tänkte jag skriva något om hur jag tror att vi kan bli mer framgångsrika.

För att förstå det behöver vi se hur en proteströrelse är uppbyggd.

Dels finns rörelsen, den stora massan av aktivister som ihärdigt kämpar för fred i Palestina. Som målar fina skyltar, kokar kaffe, delar ut flygblad och brinner för allas lika rättigheter. Utan denna fantastiska ryggrad är vänstern ingenting. Jag uppmanar alla som kan att delta i protesterna och hugga in.

På demonstrationerna finns även radikaler, en liten grupp rutinerade aktivister med stora kunskaper och erfarenheter som berikar kampen, men vars positioner ofta ligger långt från befolkningen i stort, och som med slagord som ”intifada – revolution” vill driva rörelsen i mer konfrontativ riktning. Det finns traditionella organisationer som ibland ansluter sig. Och till sist finns vänsterallmänheten, en bredare miljö som inte demonstrerar för att de inte har tid eller brinner mer för andra frågor, men som det gäller att övertyga för att bilda en progressiv majoritet för palestiniernas sak.

Palestiniernas situation är i dag så desperat att till och med Trumps vansinniga fredsplan framstår som det minst dåliga alternativet.

Under Irakkriget kunde de första tre grupperna samsas för att vinna över den fjärde. Tyvärr inte denna gång. Varför?

Radikalerna förklarar det ofta med rasism och oförstående medier. Men dessa faktorer fanns även under Irakkriget. Man anklagar även svikare inom vänstern. Men de så kallade ”svikarna” tycker ungefär som den vänsterallmänhet vi behöver vinna över – de 30 procent av väljarna (DN/Ipsos, mars 2023), eller 2,3 miljoner svenskar, som definierar sig som socialister. De har en stark känsla för rättvisa, men stödet för paroller som ”Vi är alla 7 oktober” är däremot oerhört svagt.

Jag minns hur vi tänkte i de trotskistgrupper jag rörde mig i som ung. Vi trodde på den ”permanenta revolutionen”, vilket innebär att varje kamp bär fröet till en större omvälvning. På så sätt intalade vi oss själva att om vi bara fick dessa breda plattformar att anamma våra radikala krav, så skulle kampen om sakfrågor som vapenvila övergå i en revolutionär situation.

Den teorin tror jag inte längre på.

För det första har den socialistiska rörelsen trätt tillbaka från stora delar av världen, och i Mellanöstern har ”motståndet” allt oftare utgjorts av militanta islamister. Om även om Hamas kunde segra militärt över Israel, så skulle det troliga resultatet vara ännu ett kalifat snarare än en ”demokrati från floden till havet”. Frågan är i vilket fall teoretisk, för som vi har sett är en sådan seger omöjlig. Palestiniernas situation är i dag så desperat att, som Jonas Elvander skriver, till och med Trumps vansinniga fredsplan framstår som det minst dåliga alternativet.

Läs mer: Leonidas Aretakis: ”Hamas är resultatet av folkrörelsernas död”.

Men framför allt är tanken om att en minoritet ska pressa fram radikala positioner inte bara odemokratisk utan ostrategisk. Positioner som måste tvingas igenom kommer ändå inte att vara populära i allmänhetens ögon. Då behöver man i stället formulera breda paroller, som är orubbligt kritiska mot Israels olagliga ockupation och folkmord, men som också är tydliga mot Hamas och mot antisemitism.

Samma majoritet är nämligen kritiska mot dessa saker. Det är inte konstigt med tanke på att Hamas dödade över 700 civila i ett enda attentat.

När man påpekar sådant kan man höra ishackorna plockas fram ur förråden. Man anklagas för att vara höger, som om Hamasstöd och antisemitism vore vänster. Men i så fall hade konflikterna inte blivit så stora. Frågorna har en sådan sprängkraft för att de flesta av de 2,3 miljonerna socialister är genuina antirasister, som även bryr sig om rasism mot judar. Vänsterväljare har enligt en studie minst antisemitiska föreställningar av alla.

Så när Aftonbladets Jonna Sima skriver på X att Carl-Oskar Bohlins slipsnål med davidsstjärnan ”stöter sig med folk i en känslig fråga” blir även folk på vår sida upprörda. Konflikten om antisemitism står inte mot högern, utan mellan radikalerna och vänsterallmänheten.

För denna lilla grupp har det verkat viktigare att ha rätt än att vinna stöd.

Därför hjälper det inte att vägra ”vika sig” för den liberala opinoinen genom att ta onödiga strider, som att boka in bandet Kofia till V:s första maj-firande för att hylla att ”skjuta raketer på våra fiender” – vilket slutade med att Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt talade i Göteborg i stället. Jag vet att det är en gammal progglåt, och att palestinierna har rätt att ta till vapen mot militära israeliska mål. Men sedan Hamas riktat in sig specifikt på raketer och självmordsbombningar mot civila – och specifikt precis efter ett terrordåd – låter raderna inte längre så bra i vänsterallmänhetens öron. Då är det dags att hitta nya verser.

De senaste två åren har flera sådana här konflikter uppstått, där radikaler har försvarat handlingar som skadar rörelsens trovärdighet. För denna lilla grupp har det verkat viktigare att ha rätt än att vinna stöd.

En av dessa onödiga konflikter är anklagelsen om att ”svenska medier bär ansvar för folkmordet”, som bland annat vädrades på den kontraproduktiva protesten framför bokmässan i Göteborg. För som sagt är inte bara allmänheten, utan en majoritet högerväljare, redan på palestiniernas sida. Det finns inga felaktiga uppfattningar att beskylla medierna för, och det finns heller ingen fråga som det skrivits mer om. Jag utmanar dig att hitta en enda vän som inte vet vad som pågår i Gaza, och en enda som vet vad mujahedingruppen som folkmördar svarta sudaneser kallas. (Paus för googling.)

Som Greta Thunberg sade i Aten efter att hon släppts från den israeliska fångenskapen: ”Det pågår ett folkmord framför våra ögon. Ett direktsänt folkmord i alla våra telefoner. Ingen har privilegiet att säga att vi inte är medvetna om vad som händer. Ingen i framtiden kommer att kunna säga: vi visste inte.”

Precis så är det. Alla vet vad som pågår i Gaza. Alla.

I ivern att karva fram en radikal nisch åt sig själv och hitta fiender i de egna leden trots att alla är överens, hjälper man samtidigt politikerna att komma undan. Det är där pressen måste ligga, på den regering som dragit in stödet till Unrwa, som röstade blankt i första FN-omröstningen om vapenvila, och som inte vill ta emot palestinska skadade. Och med ett år till valet måste man dessutom bygga en progressiv majoritet som kan vinna, bland annat för att driva en bättre utrikespolitik.

Det är därför jag inte skrev under Gad-uppropet. Inte för att jag inte håller med om de nödvändiga kraven på att värna journalisters liv. Ett sådant upprop har jag själv tagit initiativ till – med underskrifter från tunga instanser som Tidningsutgivarna, Publicistklubben, Reportrar utan gränser och Svenska pen. Utan för att själva brevet var en opinionstext som beskyllde svenska journalister för den israeliska regeringens folkmord, trots att befolkningen är informerad nog att stå på palestiniernas sida. Mediekritiken är bara ett polariserande sidospår. Radikalerna borde lyssna på rörelsen: alla ögon på Gaza.

Kräv ett slut på Israels folkmord, ockupation och bosättningar, men också att gisslan släpps, och att antisemitism och islamofobi fördöms.

Vad behövs i stället? Jag har redan förklarat att Vänsterpartiet varit räddhågsna och sena på bollen inför rörelsen. Men här kommer några tankar som alla engagerade kan överväga, och som det är möjligt redan följs på många platser. Sedan vill jag gärna höra dina.

Mediestrategi. De som organiserar protesterna behöver välja ut några vältaliga, trevliga företrädare som förbereder några perfekta små citat, och som gör sig tillgängliga när media hör av sig med intervjuer. Inte de anonyma och motvilliga surkartar som vi har mötts av när vi ber om uttalanden, och som strösslar anklagelser om ”medhjälp till folkmord” omkring sig.

Målinriktning. Sätt upp konkreta mål som kan uppnås i Sverige. Som att förmå regeringen att rösta bättre i FN, återinstallera stödet till Unrwa, ta emot patienter från Gaza, skicka tillbaka Israels ambassadör, och verka för att frysa alla Sveriges och EU:s handelsrelationer med landet. Hur uppnår vi det? Förslagsvis genom att vinna över ännu fler högerväljare som kan kritisera regeringen inifrån, och sedan se till att vänstersidan vinner valet nästa år. Här kan Palestinarörelsen vara en viktig kraft.

Demokratisk struktur. Föreningars ledningar borde vara valda av medlemmar i en öppen process, med tydliga kontaktuppgifter, programförklaringar och offentligt annonserade möten där alla som vill kan medverka för att välja representanter, paroller och slagord.

Demokratiska värderingar. Förbjud Hamasflaggor och annat stöd till odemokratiska rörelser. Gör inte som Tove Karnerud, ordförande i Vänsterpartiet Malmö, som just delade en text på Facebook med rubriken ”Till försvar för Hamas”.

Breda paroller. Kräv ett slut på Israels folkmord, ockupation och bosättningar, men också att gisslan släpps, och att antisemitism och islamofobi fördöms.

Samverkan. Sök allianser med folkrörelser med bred förankring, som människorättsorganisationer, partier och fackförbund. De kommer dock bara att ansluta sig om de tidigare punkterna är uppfyllda.

Konsekvens. I grunden handlar det om att vara konsekvent. Människor är smartare än många tror. De ser igenom en instrumentell syn på dessa frågor:

• Folkrätt. Om man använder folkrätten som argument för att försvara palestiniernas rättigheter, så behöver man också försvara Israels rätt att existera enligt gränserna som gällde fram till 1967, som också erkänns av samma internationella rätt. Om vi kritiserar Israels attacker mot civila måste vi också fördöma när Hamas gör samma sak.
• Yttrandefrihet. Om du försvarar journalisters rätt att rapportera om Gaza, eller palestinarörelsens rätt att uttrycka sina åsikter utan repression, så kan du inte avbryta dina motståndares politiska möten eller springa efter dem i mörka gränder.
• Antirasism. Den som kritiserar islamofobi men inte reagerar på uppenbar antisemitism – eller tvärtom, som i delar av högern – är ingen riktig antirasist.

De här tankarna kommer från egna erfarenheter, men också genom att lyssna på erfarna aktivister som Norman Finkelstein. Om du kan bortse från den spetsiga rubriken i denna intervju förklarar han väl hur BDS-rörelsen kan nå ut till fler.

Det här har inte varit en text om hur vi kan ha rätt vid sidlinjen. Utan om hur opinionsbildare och rörelser kan vinna över allmänheten till vår sida. Det är dock inget facit, så jag tar gärna emot synpunkter på [email protected]. De bästa kommer att publiceras i kommande veckobrev eller i tidningen.

Jag vill passa på att tacka alla som demonstrerat ihärdigt vecka efter vecka. Som sagt: ni har rätt och regeringen har fel. Se detta som välvilliga tankar, och låt samtalet fortsätta. För alla har vi samma mål: folkmordet måste få ett slut.

Litet urval av Flammans Gaza-texter:

Leonidas Aretakis: ”Det finns inga ursäkter för attacker mot civila”
Johanna Adolfsson: ”Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare”
Gideon Levy: ”Empati med oskyldiga Gazabor har blivit tabu”
Petter Hellström: ”I kampen mot ondskan är alla medel tillåtna”
Yael Feiler: ”Israeler demonstrerar mot Netanyahu: Vi är inte rädda”
Johanna Adolfsson: ”Dagen efter i Gaza”
Shlomo Sand: ”Drömmen om en röd enstatslösning”
Jacob Lundberg: ”Körde in i demonstration med bil – efter högerextrema inlägg”
Mirjam Katzin: ”Vänstern får inte blunda för antisemitismen”
Paulina Sokolow: ”Tystnaden inför Israels brott skrämmer mig”
Filippa Ronquist: ”Så beväpnar Israel världen”
Leonidas Aretakis och Edgar Mannheimer: ”Israels regering lagstiftar mot Haaretz”
Leonidas Aretakis: ”Ahmed är fast i Rafah: Det här är folkmord”
Leonidas Aretakis: ”Bakom KD:s Israelvurm döljer sig fanatismen”
Joel Halldorf: ”Efter Gaza måste frikyrkorna välja väg”
Jacob Lundberg & Leonidas Aretakis: ”Fokusskribent anmäld för ofredande: Spottade på oss” 
Liz Fällman: ”Svenska aktivister kartläggs på israelisk regeringssajt”