Vogue kallar det ”årets trop” och New York Times skriver att kannibalismens ”tid är nu”. Precis som zombien de senaste decennierna blivit en symbol för samtiden, seglar nu kannibalen upp som den mest aktuella metaforen för vår tid. Vad människoätandet symboliserar är dock lite olika.
I argentinska Agustina Bazterricas roman Utsökt kadaver beskrivs ett samhälle där djuren bär på virus som är dödliga för människan, och samhället har öppnat för uppfödning och slakt av människor. Med iskall precision beskriver hon slakthuset och människorna som avhumaniseras (”huvuden” kallas de människor som går till slakt), slaktas och styckas. Vi följer processen genom Marcos, en deprimerad slaktare som i present får en lyxig ”Första rena generationens” kvinnoköttbit, framodlad i fångenskap utan genmodifiering. Och när Marcos bestämmer sig för att behålla henne vid liv i stället för att äta henne börjar en process som får honom att ompröva sin bild av samhället och sin roll i det.
Att kannibalismen i Bazterricas roman symboliserar djurindustrin är en lågoddsare. Men romanen tycks också kretsa kring vem som är skyddsvärd och inte inom kapitalismen, och hur snabbt dessa kategorier kan byta plats vid en kris. Vem blir mätt och vem blir mat? Bazterricas kalla beskrivningar verkar vilja få oss att ompröva också vår roll i samhället som vi lever i.
Ottessa Moshfeghs Lapvona är inte lika öppen i sitt syfte. Romanen rör sig runt en by i ett fiktivt Europa under en anakronistisk medeltid. Här följer vi Jude och Marek, far och son i en by med groteska orättvisor och brutala vanor och ritualer. Lapvona skrevs under pandemin och tycks eka av teman som blivit aktuella efter covid-19. Människan är i första hand självisk, fursteslickande och rädd att ifrågasätta rådande ordning. Kannibalen här är Jude, som i en scen slaktar och tillagar en blind man för att mata sin amma Ina, i hopp om att hon återigen ska kunna producera mjölk som han kan få dia, i ett vansinnets kretslopp. Vilka överträdelser går att återvända från? Och vilka kan aldrig förlåtas?
Även tv-serien Yellowjackets rör sig kring brist, gemenskap och avhumanisering, om än i det mindre. Här störtar ett flicklag i fotboll långt bort från civilisationen i Kanada och tvingas in i allt trängre situationer för att överleva. Yellowjackets öppnar med kannibalism, och rör sig sedan runt de som överlevde olyckan, nu i vuxen ålder. Här är människoätandet den mörka hemligheten som präglat alla deras liv. Det fruktansvärda som de gjorde för att överleva, förvandlas till det som gör att de aldrig kommer att kunna leva sina liv fria. Vissa hemligheter går att gå vidare från, andra förvandlar en till någon annan.
I kulturen står kannibalen för det ociviliserade. Att äta sin nästa är en överträdelse, ett brott mot vad det är att vara människa. Ofta har kannibalen varit en rasistisk symbol, den andre som är förvildad, gränslös och primitiv. Förra gången kannibaler var populära var under 1970- och 80-talen, genom italienska filmer som Cannibal Ferox, Cannibal Holocaust och The man from Green River. Filmerna tog inspiration från så kallade mondo-dokumentärer och siktade mot det chockerande, med manus där expeditioner in i djungeln kidnappades, torterades (ofta med sexuella inslag) och slaktades. Och även om till exempel Cannibal Holocaust har ett antikolonialt anslag, så är kannibalen i de här filmerna det främmande. I vågen som pågår nu är kannibalerna vi, våra grannar och vår familj. Det ociviliserade är inte längre mörkret i horisonten, utan det som bor inom oss.
Tv-filmen Fresh handlar om Noa som inleder ett förhållande med Steve, en man hon möter i livsmedelsaffären. Efter att hon följt med Steve ut på landet, slumrar hon till, uppenbarligen drogad. När hon vaknar är hon fastkedjad i källaren och Steve berättar att han slaktar kvinnor åt ett exklusivt nätverk av rika kunder. För att överleva appellerar Noa till Steves ego och de inleder ett bisarrt förhållande. I Fresh står kannibalismen för allt som kvinnor kan råka ut för genom att umgås med män. Samma art, men den ena halvan äter den andra. Men Fresh genomsyras även av ett klassperspektiv: kvinnoköttet i källaren ska gå till välbärgade kunder med exklusiv smak. Det någon är beredd att betala för kommer någon annan att göra profit på.
Kannibalerna i Bones and all, Luca Guadagninos filmatisering av en ungdomsroman skriven av Camille DeAngelis, drivs av en omänsklig hunger, snarare än exklusiva böjelser. Maren upptäcker under en övernattning med tjejkompisarna att hon hungrar efter människokött, när hon i trans biter av sin väns finger. Hennes pappa flyr med henne, och när hon träffar Lee börjar ett liv som kringdrivande tonårskannibal.
Bones and all sägs utspela sig under 80-talet men yttrar sig snarare som den sortens vaga förflutna som säljs i färdigblekta t-shirts. Ett förflutet som tycks så kannibaliserat vid det här laget att det är svårt att se som en annan era snarare än som en parallell strömning. Trots att 80-talet här speglas genom de utstötta – kannibaler som ställföreträdande för hivpositiva, drogberoende och alla andra som marginaliserades i Reagans Amerika – är det med ett nostalgiskt skimmer. 80-talet tar aldrig slut för att framtiden ser så mörk och otydlig ut. I stället för att blicka framåt konsumerar vi saker som är, eller verkar vara, från det förgångna. Och i stället för att svunna eror blir suddigare i backspegeln, tycks de bli tydligare.
Historien äts upp av oss och skapar ett ovisst nu.
Men där Bones and all uppehåller sig i det förflutna, tar sig framtidsskildringen Manhunt an nuet med burlesk humor och geggigt äckelvåld. Gretchen Felker-Martins roman handlar om en framtid där män förvildats och kvinnoseparatism blivit nödvändig för överlevnaden. Vi följer transkvinnorna Beth och Fran när de jagar män för att skörda deras testiklar och njurar i jakt på östrogen. Utan dessa hormoner risker de samma öde som männen som de jagar, och samhället styrs nu av transfobiska feminister som menar att transkvinnorna är en tickande tidsbomb. Att Manhunt handlar lika mycket om transpersoners erfarenhet i samhället vi lever i nu, som i en fiktiv framtid tycks uppenbart. Mellan blod och inälvor beskriver Manhunt transerfarenheter som ”chasers”, alltså personer som fetischerar transpersoner, ofta i hemlighet, och så kallade ”terfs”, transfobiska feminister. Vad händer med identiteter som utmanar normsamhällets bild av sig självt, när det råder brist och katastrofläge? Felker-Martin verkar mena att det är hög tid för marginaliserade människor att bygga starka gemenskaper. I framtiden kan de bli livsnödvändiga.
Så hur hänger alla allegorierna ihop? Finns det någon övergripande faktor som gör att kulturen uppehåller sig vid antropofagi just nu? Kapitalismen går som en röd tråd genom alla skildringarna ovan och så även klimatkrisen och zoonotiska virus som covid-19. Vi lever i en värld som i stället för att ställa om går mot undergången med öppna ögon. På grund av oss kommer klimatet snart att göra slut på vårt sätt att leva. Vi går mot brist, tävlan och påföljande avhumanisering.
I en bok från förra året med titeln Cannibal capitalism undersöker filosofen Nancy Fraser kapitalismen med utgångspunkt i kannibalism och den mytologiska symbolen ouroboros, ormen som äter sin egen svans. Fraser beskriver hur kapitalismen i sin nuvarande form slukar sina egna förutsättningar för att existera, och än värre: människans förutsättningar för att kunna leva. Fraser menar att antropocen-begreppet döljer klimatkrisens verkliga bov, kapitalismen, och vidare att kapitalismen som sådan alltid leder till miljökatastrofer.
Dessa leder i sin tur till flyktingströmmar och brist på resurser. När toalettpappret försvann från butikshyllorna i pandemins inledning, och senare när avbrott i leveranskedjan skapade brist på pasta och konserver i butikerna, fick vi en försmak på det korta steget mellan begränsning och barbari. Vägen från att älska till att äta sin nästa är förhoppningsvis lång.
