Simmarna börjar med en mjuk nedstigning i en underjordisk simbassäng. Där plaskar etikern James i bana två och den pensionerade Alice har återigen glömt sin badmössa. Snabbt blir läsaren bekant med bassängens värld. Ömt skriver den japansk-amerikanska författaren Julie Otsuka om värdet i rutin och gemenskap. Liksom i sin prisade roman Vi kom över havet, används ett kollektivt pronomen som innefattar olikheter. Alla som simmar i bassängen ingår i detta ”vi”. Men allt vad man annars är – papperslös, mamma, transvestit – lämnas på land. I vattnet känns var och en igen på sitt unika sätt att simma. Också jag, som trogen simmare i kommunala badhus, påminns om den behagliga känslan av att lösast upp i sin identitet.

Simbassängen är en fristad långt ifrån torkan och upproren ”däruppe”. Men bassängen står inte utanför världen (även om den må stå under den). Så även denna oas kan spricka. Simmarna, översatt från engelska av Helena Fagertun, börjar som en meditativ och idyllisk berättelse, men visar sig snart vara full av obehag. För en dag upptäcks en spricka i bassängens botten, vilket blir början till oro, förändring och mängder av frågor: ”Är sprickan tillfällig eller beständig? Banal eller djup?” Simmarna vänder sig till matematikerna vid byggnadskontoret, den certifierade simhallskontrollanten, hallens säkerhetsansvarige. Men sprickan kan varken förklaras eller lösas. Därpå följer en träffande skildring av den vardagliga och obehagliga upplevelsen av att leva i samhällstron att varje problem kan lösas med rätt expert. Men att det är en illusion, för även i en teknokrati förblir problem olösta.

Boken är indelad i fem delar som byter berättarperspektiv och form. I första delen rör sig den kollektiva berättaren mellan simmarna, där den demenssjuka Alice är en bland många. När Alice i bokens fjärde del flyttar in på ”minnesboendet” Belavista tilltalas hon med det personliga pronomenet ”du”.

Simmarna rör sig sömlöst utifrån och in: från den kollektiva kroppen och till den specifika personen. Bokens kronologi är däremot rak. Konsekvent följer de olika delarna Alice sjukdoms gång från klarheten i simbassängen till demensens grumlighet. Alice och sjukdomen knyter samman delarna till en konstfärdig helhet. Här skiljer sig Simmarna från Otsukas tidigare historiska berättande: Vi kom över havet skildrar hur japanska kvinnor skickades som postorderfruar till USA under tidigt 1900-tal; När kejsaren var gudomlig beskriver hur japan-amerikaner sattes i interneringsläger efter attacken mot Pearl Harbor. Men Simmarna är inte mindre samhällskritisk än Otsukas tidigare romaner. Boken gör slagkraftig kritik genom att beskriva det overkliga i (den kapitalistiska) verkligheten. Exempelvis då vården, eller ”tjänsten”, på det privatägda demensboendet beskrivs: där finns inga ”tillgivna kramar eller beröringar”. Eller bara om du kan betala för det. Och fast att jag vet att detta är verkligheten så kan jag inte hjälpa att känna: Det är inte sant. För den verklighet som förstår en människa som bara ett namn i en databas är alltför absurd.