Elektronisk dansmusik, i dag en mångmiljardindustri, har inte alltid varit världens mest populära genre. Inte heller dess hjärta och ursprung: klubbkulturen, som ofta är förpassad till platser där den inte märks av för oinvigda. Som en övergiven lagerlokal, en åker på vischan, eller varför inte ett solarium eller gymnastiksal. Klubben Fastfood huserade till exempel i en Sibylla-kiosk i centrala Stockholm, där DJ Krazy i mitten av 1990-talet spelade innestilarna jungle och drum and bass.

Titeln är därför passande på arrangörerna och dj-paret Anna Gavana och Anna Öströms nya bok Tillbaka till underjorden: 80/90-talens klubbrevolution i Sverige, en kulturgärning som täcker Sveriges dansmusikhistoria. För det är just under jord där mycket kulturskapande ofta äger rum. Till skillnad från deras tidigare böcker – Dj-liv (2016) och Från diskofeber till rejvhysteri (2020) tar den nya boken avstamp i personliga berättelser från dem som var med, snarare än att fungera som ett analyserande översiktsverk.

Stilgreppet lägger ytterligare en pusselbit om hur dansmusiken etablerade sig i Sverige. En intressant del som kommer fram var hur viktig föreningstraditionen av tillgängliga lokaler för icke-kommersiell verksamhet varit för dansmusiken när idéer om att ”göra själv” sipprade in från Storbritannien. Technoklubbar arrangerades i lokaler som hyrdes av invandrarföreningar, MC-klubbar eller kulturföreningar. En fascinerande historia berättas om en svartklubb som anordnades i tunnelbanestationen Solna Strand, som höll på att byggas i början av 1980-talet. Där dansade folk på byggnadsställningar och spetsade bålen med läkarsprit. Övergången till 1990-talet märks också av, när nyliberalismen och kulturekonomin börjar se potentialen i dansmusiken och mode- och ölmärken börjar sponsra klubbarrangörerna, något som mer är regel än undantag i dag.

Tillbaka till underjorden innehåller en del upprepningar, stavfel och syftningsfel, men räddas av underhållande berättelser om hur någon ful-drar el från ett elskåp eller kör med en rövarhistoria för polisen och kan fortsätta festa till morgonkvisten. Hur någon annan packar väskan med grillad kyckling och potatissallad för att kunna dansa på en åker i flera dagar.

Människorna som skildras är inte främst dem som spelade 12-tumssinglar från London, allt som oftast är det dem som stod i dörren, dekorerade lokalen, dansade i centrum på dansgolvet eller stod i kassan som ges en röst. Det synliggör också hur den elektroniska dansmusiken – i dess olika förgreningar som house, techno eller acid – i breda lager alltid fungerat som en fristad för att få vara den man egentligen vill vara. Berättelserna – Gavanas och Öström har gjort över hundra intervjuer – är ibland alltför redogörande och saknar en målande färg. Men hopslagna fördjupar de bilden av hur infrastrukturen såg ut i den sociala rörelse som den elektroniska dansmusiken borde betraktas som. Hur inspiration togs från klubbkoncept i Paris, från acid house-scenen i Storbritannien, och hur mode, grafik och flygbladsestetik tillsammans med klädbutiker har varit lika vitala för rörelsen som musiken. De ger en inblick i en sorts idealiserat kulturskapande och kraftansträngning som, nästan med religiösa förtecken, görs till ett kall, en mission, för att nå den rätta frihetskänslan på dansgolvet.