Museisalen är tom men du finner dig omsluten av en välvd dioramamålning och sugs in mot en specifik utblickspunkt. Röda avspärrningsband visar vägen och nu ser du en krigsscen. Stridsberedda grönklädda män, vars renrakade ansikten avslöjar ungdom och ett slaviskt, ljust utseende. Fienden har skägg, är mörkare och vissa bär pakol, en traditionell, vit huvudbonad för män i södra Centralasien. Några av ligger livlösa mellan buskarna. Här och var syns blixtrande explosioner av detonerande bomber. Ett ordnat tumult fångat i en enda bild.

Målningen finns på flygvapnets militärhögskolas museum i Ryazan och är utförd 2020 och föreställer ett slag ur det andra Tjetjenienkriget, 2000, då Vladimir Putin nyligen hade tagit över makten i Ryssland. Konstnärerna som utfört uppdraget är direkt anställda av den ryska försvarsmakten. För att kunna återberätta vad som hänt 20 år tidigare har konstnärerna haft tillgång till soldaterna – givetvis nya, unga rekryter som knappt var födda när kriget pågick – att utföra en rekonstruktion på plats i ett liknande landskap. Konstnärerna har, likt regissörer, flyttat runt aktörerna, klätt ut dem i tidsenlig utrustning och tagit skissfoton att använda senare i ateljén. 1800-talets nationalromantiska konst spelar en betydande roll i den samtida ryska självbilden och självbeskrivningen. Målningen ska visa ”hur det gick till”, men den refererar lika mycket till de heroiserande skildringarna ur rysk folkmytologi så som den framställdes av mästare som Viktor Vasnetsov, Ilja Repin och Valentin Serov.

Är det här konst? Kan det till och med klassas som samtidskonst? Och vad händer när en korrupt, aggressiv krigsmakt inte bara angriper sina grannar och pressar sin egen befolkning, utan även tar över kontrollen över historieskrivningen?
Det här är frågor som engagerat konstnären Michail Tolmachev, född i Moskva men sedan drygt ett decennium bosatt och verksam i Leipzig. Från början ville han bli dokumentärfotograf. Men insikten om hur fotots dubbla anspråk, sanning och begriplighet kolliderade med verklighetens kaotiska realitet. Jag träffar honom på hans tillfälliga residens i Stockholm.

Det var när han började studera dokumentärfotografi i början av 2000-talet i Moskva som tvivlet över vad han höll på med började växa. Skolans lärare insisterade på att arbetet de gjorde var en objektiv avbildning av verkligheten. Att ifrågasätta det tjänade ingenting till.

– Jag började i stället att intressera mig för de olika rollerna och aktörerna i den här processen i hur vi uppfattar saker som vi ser på avstånd, hur representation fungerar. Då framstod det hela i sin omöjlighet. Tänk dig ögonblicket för en explosion. I verkligheten är det rök och damm, allt är suddigt, ett abstrakt kaos och säger ingenting om händelsen. En efterkonstruktion å andra sidan ser realistisk ut men måste förbli en tolkning. Se bara på bomberna i målningen. Det ser ut som ryssarna blir anfallna, men står kvar heroiskt. I själva verket är det klarlagt att det var ryska armén själva som offrade sina egna. Det är ryska bomber.

Menar du att dokumentärfoto så som vi definierar det ger en falsk bild?

– Ja, du måste ta i beaktande allt och alla som involveras i produktionen av bilden, du själv, miljön, kamerans närvaro. Sådana frågor lyste med sin frånvaro på skolan och det gjorde mig frustrerad.

En vändpunkt blev de omvälvande händelserna i Michails politiska engagemang i ung ålder och mötet med de tjetjenska flyktingbarnen i hans kvarter under första Tjetjenienkriget runt 1995.

– Jag förstod inte varför de var här eller varför de tvingats att fly. Några år senare var vi några unga inom punkscenen, som var väldigt politisk på den tiden, som organiserade oss kring flyktinghjälp. En antirasistisk antikrigsrörelse.

Det var en stökig tid, då det fortfarande var möjligt att visa motstånd. I dag finns få sådana grupper. Folk arresterades eller blev dödade av nazister i en våg av mord under tidigt 2000-tal som klassades som gängkrig av polisen, och som knäckte större delen av motståndsrörelsen.

Det var då som han började studera traditionen med historiemåleri och stereotypa krigsskildringar. Konst som arbetar nära makten och armén, en legitimerad form av våld. En helt annan konstvärld än den han än den han hade inträtt i.

– Den existerar parallellt med samtidskonsten, som två olika universum.

Här ser han också paralleller till den ryska filmindustrin, som arbetar väldigt nära konsten.

– I samband med andra Tjetjenienkriget blev det viktigt att vända bilden av den ryske soldaten, som hade låg status sedan det första, eländiga och undermåligt beväpnade. Alla visste det eftersom det fanns en viss öppenhet och insyn för fria medier. Den bilden behövde åtgärdas och man började efterlysa bilder av nya hjältar att påverka allmänheten med. Filmindustrin lyfte fram hjältar från andra världskriget varifrån det finns många myter att hämta. Episoder där soldater påstås ha härdat ut trots att historiker visat på att de blivit fångade, rymt eller kapitulerat.

Enligt Michail Tolmachev leddes satsningen av dåvarande kulturministern, Vladimir Medinskij, som finansierade bevarandet av historiska monument och minnesplatser, till exempel massgravar efter terrorbrott begångna av Sovjetunionen. Metoden att följa den visuella historieskrivningen uppstod som ett forskningsarbete om ateljén där verken skapas, utifrån det aktuella fallet med historien om Tjetjenienkriget som skrivs nu.

– Det var ett uppdrag från en privatfinansierad konstinstitution och konstnärerna uppskattade att få visa sin konst i ett sådant samtidskonstsammanhang. De insatta kunde uppfatta de här målningarna som en sorts readymades*. Det är det som händer när två olika syn på samtida konst kolliderar. Konstnärerna är inte intresserade av ifrågasätta, de skapar ett monument. Men det går inte att vara dokumentär och samtidigt göra minnesmonument.

Michail Tolmachev började med projektet före den ryska invasionen av Ukraina och arbetet är fortsatt aktuellt.

– Jag ser det som en konstnärlig studie över hur realism i konsten glorifierar militarism och död, men också hur hängivenhet gentemot staten och självuppoffring skapad av konstnärer kommit att bli en politisk verklighet. I framtiden skulle jag vilja visa min konstnärliga studie som en installation med videoprojektioner. Gärna på ett svenskt museum eller konsthall!

* Readymades är vardagsobjekt som ges konststatus genom att ställas ut.