Den 12 mars sänds det sista avsnittet av HBO:s succéserie The Last of us, där svampar orsakar en zombieapokalyps. Kan det hända på riktigt? Och varför är populärkulturen så full av svampskräck?
Svampar är en fantastisk livsform. De finns överallt: i varje andetag andas du in hundratals sporer. Du har runt 80 arter på hälen, 30 under tånaglarna och omkring 60 mellan tårna. De absolut flesta som lever i och på vår kropp är tack och lov ofarliga. De och bakterierna tar många gånger ut varandra i kroppen. Så Electric Banana Band hade fel. Du vill inte bo i en svamp. Svampen vill bo på dig.
Världens största organism är en svamp. Honungsskivlingen som finns i Oregon, USA, sträcker sig förmodligen många kvadratkilometer och är flera tusen år gammal. Om den samlades ihop och lades på en våg skulle den väga hundratals ton.
Så vitt vi vet uppstod svamparna för en till två miljarder år sedan, sannolikt först på havsbotten. Det finns teorier om att den var delaktig i att däggdjuren blev dominerande på jorden efter meteoriten som utplånade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan, eftersom den gick hårdast åt många av de reptiler som hade sämre försvar mot svampangrepp.
Svamparna binder ihop träd med varandra och gör att jorden går att odla i, för att inte tala om penicillinet som räddat hundratals miljoner människor. Den räknas ibland som delikatess och till exempel Goliatmusseronen, som i Japan kallas Matsutake, kan säljas för tiotusen kronor kilot. När du kopplar av med ett glas öl eller vin har svampen varit med och skapat alkoholen. När du äter en frukostmacka har jästsvamparna fått brödet att jäsa. Svampen är en vän, men den kan också bli en fiende.
Det här vet ju alla vi som sett The Last of us, där zombiesvampen Ophiocordyceps Unilateralis (i folkmun Cordyceps) gör infekterade människor till monster. Många har sett de obehagliga klippen på Youtube där David Attenborough på sävlig brittisk engelska beskriver hur hela kolonier med myror kan utplånas av den kluriga svampen. Under årmiljoner har Cordyceps och insekter utvecklats tillsammans, eller kämpat mot varandra, vilket har lett till att svampsporerna som träffar insekten vandrar upp i hjärnan på det stackars offret, förändrar beteendet för att passa svampens syfte och sedan växer svampkroppen ut ur insekten. Men Cordyceps säljs också som kosttillskott på vissa hälsokostbutiker. The Last of us var varken först eller sist med att skildra svampar som hot i populärkulturen. Det finns en hel uppsjö filmer, spel och böcker som tar upp just det här. Genren kallas fungal horror – svampskräck. För att fortsätta på temat Electric Banana Band så finns det hopp i din kropp för en mullig sopp.
Den första filmen där svampen intar en framträdande roll var japanska Matango från 1963, även om brittiska The Quatermass xperiment från 1955 förmodligen har en svamp som smittorsak, men det nämns aldrig rakt ut. I Matango däremot är det tydligt att det är orsaken. I filmen, som delvis är baserad på William Hope Hodgsons novell The Voice in the Night från 1907, blir sju ungdomar på en yacht strandade på en ö. Det finns ingen mat men däremot några svampmänniskor som attackerar dem. Tills sist drivs de av hunger till att börja äta av de mystiska svamparna som finns på ön. En mycket dum idé. Nu vänds de emot varandra och, tja, det det slutar inte väl för dem.
Svampskräck har stor likhet med zombiegenren. Det mest intressanta med Matango är inte svampmonstren utan hur människor hanterar extrem press och kris från något okänt. Hur de ibland kan vända sig mot varandra och ibland visa hjältemod. Matango kan därför ses som en föregångare till zombiegenren tillsammans med exempelvis de postapokalyptiska 50-talsromanerna I am legend av Richard Matheson och Triffiderna av John Wyndham.
Mellan Matango och The Last of us har genren rymt ett flertal filmer, och även ett avsnitt av tv-serien Arkiv X, som närmade sig alla tänkbara men framför allt otänkbara hot. Men det var först 2013 som genren fick några större verk och först ut var tv-spelet The Last of us, som räknas som ett av de bästa handlingsbaserade survival horror-spelen som gjorts.
Året därpå kom M.R. Careys roman The Girl with all the gifts ut, som filmatiserades 2016. Den utspelar sig i ett postapokalyptiskt England där svampen Cordyceps har förvandlat nästan alla människor till blodtörstiga människoätande monster. Militärer har små läger kvar där de försöker överleva, men också forska fram ett botemedel. De forskar på barn som är någon form av hybridvarelser, mänskliga till utseendet och så länge de är mätta och inte känner lukten av människor är de inte farliga. Men när barnen får vittring på människor vill de inget hellre än att slita de osmittade i stycken. Både boken och filmen är bland det bästa som gjorts i zombiegenren och fick stor uppmärksamhet när de kom.
Även om svampskräck i dag är ett perifert fenomen med ett gäng b-filmer i bagaget undrar jag om det inte är svamparnas tid vi är på väg in i. Trendkänsliga P3 Dystopias avsnitt ”Mördarsvampar” kom 2021, under Coronapandemin, och pekade ut stora risker med olika sorters skadliga svampar, inte minst i kombination med andra sjukdomar. I Indien spreds en infektion i början av 2021 som framför allt drabbade människor som tillfrisknat från covid-19. Utbrottet var aggressivt och de drabbade fick ibland operera bort ögon, näsa och käke för att hindra att mukormykos, eller svartsvamp som den kallas, skulle sprida sig till hjärnan.
Men i dag pågår också forskning, bland annat på Karolinska institutet, om hur psykedeliska svampar kan användas inom sjukvården för till exempel posttraumatiskt stressyndrom och depressioner. Att svampar kan vara mat, medicin, drog och gift gör den skrämmande. Det är en gränsorganism, ibland bortglömd, men ständigt närvarande i våra liv. Ett intressant sidospår i den moderna debatten om psykedeliska svampar är att de kunde målas ut som ett lika stort hot mot den mänskliga civilisationen som atombomben under slutet av 1960-talet, till exempel av Frank Hirschfeldt som annars var en rimlig debattör.
Bra skräck speglar rädslor som finns i samhället. Den mystiska organismen som vi fortfarande i dag inte vet allt om kan väl representera rädslan för smittor lika bra som virus eller bakterier. Inställningen till svamp varierar i kulturer och Västeuropa har en mer negativ inställning än Östeuropa till exempel. Vissa forskare menar att svamprädsla framför allt finns i samhällen som fjärmat sig från naturen. Att svampen kan vara så mycket på en gång och är så viktig för i princip alla andra organismer gör den obehaglig. Hur kan vi veta så lite om en så viktig varelse? Svamparna har inte ens en tydlig form, även om vi gärna förknippar svamp med själva fruktkroppen, vilket är skrämmande.
Att svamparna är så uråldriga är också illustrativt för hur jorden kan slå tillbaka mot människan. Att det finns varelser som funnits långt före vår tid, som en dag kan återvända för att vinna herravälde över planeten. Svamparnas storhetstid var för 400 miljoner år sedan, landlevande växter var på sin höjd någon meter höga, alla djur på land var småkryp, medan svampkropparna kunde nå nästan åtta meter på höjden. Jag kommer att tänka på H.P. Lovecrafts mytologiska värld där uråldriga gudar kommer tillbaka.
En film som tar upp det temat är den sydafrikanska Gaia från 2021. Där växer en enorm svamp under jorden i djungeln för att skapa monster av människor i väntan på att ta över städerna. Via en skruvad civilisationskritik kommer de fram till att människornas tid är över och att svamparnas kan börja.
Hotet från svamparna förstärks av uppvärmningen av jorden. Den drabbar framför allt skogs- och jordbruket negativt, men kan också leda till att svampar som är skadliga för människan utvecklas ytterligare, en fara som även nämns i The Last of us.
I Sverige är det industriella skogsbruket samtidigt ett hot mot många svamparter. När kalhyggen breder ut sig svälter svamparna ihjäl eftersom de lever i symbios med de gamla träden, svampar som kan ha levt sedan Gustav Vasas tid.
I Sverige är drygt 700 skogslevande svampar hotade eller har en osäker framtid enligt den senaste Svenska rödlistan (2020). Det är alltså vi som är farliga för svampen.
Att en svamp plötsligt skulle utgöra ett existentiellt hot mot oss är mindre sannolikt. Cordyceps och insekter har utvecklats parallellt under årmiljoner, så att svamp plötsligt skulle få människor att gripas av vansinne är inget vi behöver ligga sömnlösa över. Men tanken på att svamparna funnits långt innan de första däggdjuren utvecklades, och med all sannolikhet kommer att finnas kvar långt efter människan försvunnit, är likväl svindlande. Därför lär svampkulturen fortsatt väcka både lust och obehag. Eller, som Electric Banana Bands låt ”Zvampen”, rentav existentiell tröst:
Tiderna är hårda
Livet är en kamp
Det känns mycket bättre
Om jag har min svamp
Herman Geijer har skrivit flera böcker om katastrofer, zombier och överlevnad, senast Monstersamhället: Från förnekelse till framtid (2022).
