Rabbinen Eli Schlanger hade arbetat i den hasidiska församlingen vid sandstranden Bondi i 18 år, och låg bakom firandet av ”Hanukkah vid havet” i söndags. Firandet hölls nära en lekplats, och i ett Instagraminlägg uppmanade han att ”ta med dina vänner, ta med din familj, och låt oss fylla Bondi med glädje och ljus”.

I stället fylldes stranden den dagen av gevärseld, och rabbinen sköts ihjäl av två terrorister. Bland offren fanns även förintelseöverlevaren Alex Kleytman, och en 10-årig flicka. Hittills har 15 människor dött och 40 skadats i landets värsta terrordåd sedan masskjutningen i Port Arthur 1996. I deras bil hittade polisen en IS-flagga.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen.

”Det är en attack mot hela den judiska närvaron, i det här fallet i Australien”, säger Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet. Han tydliggör också en dyster aspekt av modern judendom: ”Den typen av chanukkafiranden, där adresser och platser är helt öppna. Det hade vi aldrig kunnat göra i Sverige.”

Det här är bara ett av många bevis för hur starkt kringskuret judiskt liv är i hela väst, inte minst när konflikten i Palestina blir mer intensiv. Enligt den judiska organisationen ECAJ har landet sett nästan fem gånger så många incidenter sedan 7 oktober 2023, jämfört med innan.

Bara Sydney såg en våg av antisemitiska attacker i januari, när en judisk förskola brandbombades, två synagogor samt en ECAJ-ledares tidigare hem vandaliserades, och en skåpbil hittades med bombmaterial och antisemitisk propaganda. Melbourne har sett ett antisemitiskt graffitidåd vid en skola i maj och en brandattack mot en synagoga i juli. Liknande dåd har inträffat i Europa, som IS-sympatisören Jihad al-Shamies mord på tre judar under ett Jom Kippur-firande i Manchester, knivhuggningen av en man vid förintelseminnesmärket i Berlin i februari, med flera incidenter. Allt detta bara i år.

Så när Brottsförebyggande rådet i årets rapport om antisemitiska hatbrott skriver att de har ökat sedan den 7 oktober finns all anledning att tro dem. Enligt en annan färsk rapport var anmälningar om antisemitiska hatbrott de enda som ökade mellan 2022 och 2024.

Alla dessa attacker har som syfte att hindra judar från att visa sin tro offentligt, och från att fira sina högtider. Dådet får också en direkt effekt i Sverige, som visas av hur polisen nu stärker bevakningen av judiska objekt.

Så vad kan göras för att stävja hatet?

Från påhejare av det israeliska folkmordet som Alice Teodorescu Måwe är svaret förutsägbart: beskyll dem som protesterar som medskyldiga, och begränsa deras frihet att demonstrera. Därmed eldar hon själv på det hat som resulterat i en bilattack mot Gazademonstranter här i Sverige. Medan den israeliska regeringens brutala krigföring knappast gör livet tryggare för världens judar.

Svaret på terroristernas hat kan aldrig vara att sprida hat mot meningsmotståndare eller minoriteter här i Sverige. Judar kan inte hållas ansvariga för det som Israel gör, precis som att fredliga demonstranter inte kan hållas ansvariga för vad IS-terrorister gör. Sveriges judar gynnas heller knappast av att göras till politiska slagträn. Därför gäller det, från vänster till höger, att gräva där man står.

Inrikes • 08 december, 2025

Polisens beslag hos terrorsvensken: hakkors, sprängmedel och Putinmask

För oss till vänster gäller därför att protestera mot minsta strimma av antisemitism på vår egen sida. Det räcker inte med att hålla manifestationer på Kristallnatten eller i Salem, där vi malligt kan peka finger mot högern. Den antirasistiska kampen måste föras även hos oss, och jag hoppas innerligt slippa se en enda till Hamasflagga på ett fotografi från ett demonstrationståg.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen. Så länge judiskt liv är hotat är allt liv hotat. Ansvaret för att värna judiskt liv faller på oss alla.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Att Fokus graviterat högerut är allmänt känt. Och i dag togs ännu en gir mot avgrunden.

I en text med rubriken ”Skamligt av SKMA” kallar Ofer Maimon Gralvik min kollega Paulina Sokolow för ”kommunisten, antisemiten, samt eventuellt judinnan”.

Detta för att Paulina Sokolow kritiserat hans redaktör Anna Nachman för att dela en text av den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som beskriver den återupplivade nynazistiska Salemmarschen som en missförstådd ”sorgeprocess”.

Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus. Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

Det var en märklig sådan i så fall. Alla tre talarna kom från Nordiska Motståndsrörelsen, och i talen hyllades det nazityska ledarskiktet som ”krigshjältar”.

Paulina Sokolow ifrågasatte det lämpliga i att Anna Nachman som begravningsrepresentant för Judiska församlingen i Stockholm allierar sig med sådana krafter. Det är en rimlig fråga, inte minst som Paulina Sokolows egen släkt ligger begravd där. Hon fick också medhåll i en kommentar av Svenska kommmittén mot antisemitism (SKMA), som dock inte nämnde Nachmans centrala roll i församlingen.

Det fick Ofer Maimon Gralvik att i sin text anklaga SKMA för att ”dela ut megafoner till kommunistiska antisemiter för att dessa skulle kunna nazistsmeta religiösa judar”.

Maimon Gralviks ordval är smaklösa på flera plan, inte minst för att Paulina Sokolow trots hög personlig kostnad flera gånger lyft antisemitism inom vänstern mitt under pågående folkmord. Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus.

Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

I juni skrev redaktören Anna Nachman en text som inte bara beskyllde mångfalden för brottsligheten i Sverige, utan även jämförde kriminella ”subkulturer” med den invasiva arten lupiner. Hon påminde också om Naturvårdsverkets råd för att bli av med arten: ”slå med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Artikeln fick med rätta hård kritik av Paulina Sokolow här i Flamman, och kallades rasbiologisk av både Alex Voronov i Göteborgs-Posten och Anna Hellgren i Expressen. Till slut tvingades Fokus vd Jon Åsberg försvara sin publicering i tidningen Journalisten.

Men det är inte bara där som proppen har gått. Hennes kollega Negar Josephi erkände nyligen ”jättestolt” att hon spottat mot Palestinaaktivister och anmälts för ofredande, och har vid åtminstone sex tillfällen kallat mig ”Kackerlackis”, ett språkbruk som inte så lite påminner om antisemitisk avhumanisering. Dessutom menar hon att jag har ”en liten Hitler i [m]ig djupt där inne.”

Nu undrar jag vad som har hänt. Ambitionerna var skyhöga när Fokus grundades 2005, och med förlagor som The Economist, Newsweek och Time ville göra högkvalitativa reportage och analyser.

”Vi tror att människor vill förstå sin samtid och den värld vi lever i. Och att de är nyfikna och vill lära sig mer. Det är vår egen drivkraft också”, sade medgrundaren och redaktören Karin Pettersson till Göteborgs-Posten.

När man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat.

Nu tvingas hon ta avstånd från sin skapelse: ”Extra hemskt på ett personligt plan, pga jag var med och startade den här tidningen”, skriver hon på Bluesky. ”Och ofattbart att familjen Ax:son Johnson i dag vill finansiera sådant här.”

I dag har det politiska oberoendet skiftat över i ”varken vänster eller höger”, vilket låter snarlikt men som vi alla vet är långt till höger. Ungefär som att ”varken för eller emot misshandel” betyder att man är för det. Och det är väl okej att tidningar utvecklas, även Flamman har som bekant en brokig historia.

Men när man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat, i stället för att gå till full attack med nya okvädesord.

Så jag ber er. Snälla Fokus – säg åt era skribenter att sluta kalla mig för kackerlacka.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Sedan 1992 har dörren för att exploatera svenska naturrikedomar i princip stått vidöppen. Då avreglerades nämligen de utländska företagens rätt att förvärva svenska bolag och fast egendom. I praktiken ger det utländska gruvbolag rätt att exploatera svenska mineraler – oavsett vad lokalbefolkningen i de berörda kommunerna anser.

Detta ställdes på sin spets i våras i min barndomsby Vittangi, där man planerar att anlägga en grafitgruva. Tillsammans med det australiska gruvbolaget Talga, med tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som styrelseordförande, körde näringsminister Ebba Busch över Kiruna kommun. Det kommunala planmonopolet rundades, och de utländska gruvkapitalisternas profitintresse sattes före kirunabornas uppfattning. Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Sedan dess har det varit relativt tyst i frågan. Men nu tycks debatten åter ta fart. I DN Debatt (4/12) skrev nyligen tre nationalekonomer att Sverige blivit ett Eldorado för utländska gruvbolag: ”Gruvboomen i Sverige gynnar främst utländska bolag, medan vi tar riskerna […] Sverige ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster, infrastruktur och framtida välstånd.”

Ekonomerna föreslår ett regelverk som liknar det norska, med en statlig fond och höga skatter, så att en större del av värdet vid exploateringen av våra naturrikedomar kan komma samhällsekonomin och de lokalsamhällen som berörs till del. Och nog behöver något göras.

Frågan har även en tydlig vänster-högerdimension. Det märktes när SVT Norrbotten (7/11) frågade riksdagspartierna hur de ställer sig till en gruvskatt, så att mer av våra naturrikedomar kan komma lokalbefolkningen till del. Regeringspartierna var antingen luddiga (KD) eller direkt negativa (M och L). Medan oppositionspartierna – och Kirunaborna – var mer positiva.

Vänsterpartiet svarade att de är positiva och har också nyligen presenterat ett konkret förslag om detta. Miljöpartiet ligger nära Vänsterpartiet i frågan. Men även Centerpartiet svarade, om än mer svävande, att de är positiva. Socialdemokraterna var luddigast. De anser ”att en större andel av det värde som gruv- och mineralnäringen genererar borde komma lokalsamhället till del, men har inget förslag på en naturresursskatt.”

Inrikes • 14 november, 2025

Arjeplog skeptiskt till regeringens uranplaner

För Socialdemokraternas del är frågan förmodligen känslig, eftersom två av partiets tidigare arbetsmarknadsministrar – Eva Normark i Talga och Anders Sundström i Kaunis Iron – har fingrarna djupt nedstuckna i den gruvkapitalistiska syltburken. En tredje är den tidigare socialdemokratiske näringsministern Karl Petter Thorwaldsson, numera senior rådgivare åt SSAB, som myntat uttrycket ”jag älskar gruvor!”

Men skulle Socialdemokraterna ändå orka ta steg i riktning mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle den regionala rättvisan kunna bli en het valfråga 2026. Detta skulle sannolikt förbättra möjligheterna för de rödgröna partierna att få ett stort väljarstöd i norra Sverige och på landsbygden. Pratet som jag hör bland allt fler vänner i min barndomsby Vittangi, om att Socialdemokraterna blivit en del av ett gruvindustriellt komplex, skulle också få sig en knäck.

Kjell Rautio

Tidigare facklig utredare vid TCO och LO, tidigare socialdemokrat, och ny krönikör i Flamman.