Den socialdemokratiska tidskriften Tiden vill profilera sig som liberalismens banemän. De kan börja med att ge sig på sin egen partiledning.
Tankesmedjan Tiden har ett problem.
De ligger ideologiskt nära den socialdemokratiska partiledningen, och representerar därmed den kraft som har drivit rörelsen högerut de senaste decennierna. Samtidigt vill man framställa sig som socialismens sanna arvtagare. Men hur är det möjligt utan att samtidigt göra upp med den nyliberala vändningen i ekonomiska frågor, som ledningen ännu inte har brutit med?
Visst går skiftet långt tillbaka. Som historikern Stephanie Mudge och andra forskare har visat finns spår av denna rörelse redan på 1950-talet, som när centralbanken under ”räntekuppen” 1957 höjde räntan från fyra till fem procent utan att fråga regeringen, eller i debatterna mellan LO-ekonomen Gösta Rehn och ”Stockholmsskolans” Erik Lundberg, som menade att en viss arbetslöshet behövdes för att dämpa inflationen. En del såg alltså redan då marknaden som en yttre kraft som politiken måste anpassa sig efter, snarare än som ett material politiker kunde knåda i folkets tjänst.
Den senare tanken var dock förhärskande ända in på 1970-talet, när Rudolf Meidner föreslog att låta arbetarna behålla 20 procent av företagens vinster i löntagarfonder för att stärka deras position. Detta väckte missnöje hos de unga ekonomer som samlades runt Kjell-Olof Feldt, som snarare ansåg att arbetarnas löner behövde dämpas för att möjliggöra högre vinster, och därmed höja produktiviteten i förhållande till konsumtionen.
Men den stora vändningen skedde i slutet av 1980-talet med övergivandet av valutakontroller 1989 som ytterligare försvårade för vänsterpolitik genom att göra landet känsligare för internationella kapitalflöden. Samt förstås 1990-talets ”budgetsanering” och ”valfrihetsreformerna” under Göran Perssons överseende, med införandet av ett finanspolitiskt ramverk som tvingar offentliga budgetar att gå med överskott, vilket i praktiken betyder att årliga nedskärningar skrivs in i lagen. Dessa ekonomiska dogmer präglar än i dag socialdemokratin.
Om man vill tala om en anpassning till liberalismen, och besvara frågan om varför det socialdemokratiska partiet bidragit till nedmonteringen av välfärdsstaten, så är det givetvis i den här utvecklingen man behöver börja. Detta är dock inte möjligt för företrädarna för tidskriften Tiden, som sitter i socialdemokratins knän och därför måste trolla med dem.
”Är det vänstern som ska bli de nya liberalerna?”, frågar sig Joel Stade i Arbetet (17/2). ”Medan arbetarväljarna flyr vinner de rödgröna stort bland medelålders och urbana professionella – klassiska liberala väljargrupper.”
Men arbetarväljarna har inte, som Joel Stade antyder, flytt på grund av asylrätten, hbtq-rättigheter och barnkonventionen. Att de skulle motiveras mer av avsky mot mänskliga rättigheter än för sin materiella situation är knappast någon socialistisk synpunkt, och dessutom stämmer det inte i sak.
Som Enna Gerin visar i sin artikel i Katalys antologi Klass i Sverige vann Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans runt 70 procent av arbetarrösterna mellan 1956 och 1994. Då inleddes tappet till runt 50 procent i valet 2010, där siffrorna har skvalpat sedan dess. Arbetarna bröt knappast med Göran Persson för att han var politiskt korrekt, tvärtom väckte han debatt med sin bufflighet och pratet om invandring som ”social turism”. Arbetarna var besvikna för att partiet gick till val 1994 på att återta kontrollen över välfärden och sedan svek detta löfte. Detta långt före Sverigedemokraternas framgångar.
Tidskriftens chefredaktör Payam Moula gör en liknande historiska krumbukt i Expressen (9/2): ”Klassintresse i form av bensinpris, kärnkraft och elstöd avgjorde valet 2022. Inte kulturkrig.”
Jag måste ha upplevt en annan valrörelse, för det var länge sedan jag såg ett Vänsterparti som så lite fokuserar på frågor som Moula föraktfullt kallar ”kulturkrig”. Han preciserar inte vad han menar, men mellan raderna anas antirasismen och klimatet, frågor som partiledningen snarare med rätta fick intern kritik för att inte lyfta tillräckligt starkt. Så varför tar Payam Moula i texten ändå omvägen till det perifera Socialisterna välfärdspartiet för att hitta den radikala kraft som han har saknat i svensk politik? För att detta parti vill bomma igen den redan stängda gränsen förstås, den princip som ständigt lurar i bakgrunden av Moulas texter.
Men Tiden-laget krånglar till det för sig. Den som vill röka ut liberalismen ur arbetarrörelsen behöver bara ställa en enkel fråga. Vilken gren av vänstern är som djupast rotad i de nyliberala ekonomiska teorierna som slog ut i full blom under Göran Persson, och som därför förespråkar en allians med de liberala partierna C och L? Svaret är förstås högern inom socialdemokratin, inklusive dess nuvarande partiledning. Det är därför Tidens utfall mot ”liberalismen” mynnar ut i högerfloskler om att värna arbetarnas värdighet (Arbetet, 17/2). För om de på allvar ville göra upp med liberalismen så hade de behövt gräva där de står.
