Det var en på flera sätt klargörande diskussion på Sveriges Radio i veckan mellan Vänsterpartiets Ali Esbati och högerekonomen Lars Jonung. Den senare hävdade att det är rena dumheter att med politiska medel försöka dämpa de ökade priserna på mat. Esbati svarade lugnt att svensk livsmedelsmarknad knappast är en perfekt marknad när den kontrolleras av ett fåtal stora aktörer som alla har intresse i att upprätthålla höga prisnivåer.

Diskussionen hade kunnat utspela sig på vilket område som helst inom svensk och global ekonomi. Det finns få områden där marknaden fungerar så som det lärs ut på Handelshögskolan. Där den släpps fri slutar det ofta med oligopol som slår sönder det som är grunden i en marknadsekonomi, nämligen den fria konkurrensen.

I veckan har vi fått se ännu ett erkännande på att marknadsfundamentalism fungerar bättre i teorin än i verkligheten. I torsdags meddelade EU-kommissionen att statsstödsreglerna nu sätts på undantag för gröna investeringar. Kriget i Ukraina och USA:s president Joe Bidens massiva subventionsprogram för grön industri i ”Inflation Reduction Act” har fått den annars så ekonomiskt nattståndna EU-kommissionen att vakna till. Fram till slutet av 2025 kommer medlemsstaterna att kunna främja industrier med bäring på den gröna omställningen med subventioner och andra ekonomiska incitament.

Offentliga subventioner är i sig inget självändamål, men att EU ruckar på sina annars så oantastliga statsstödsregler är ännu en bekräftelse på att tanken om en fri marknad utan statliga interventioner mest är en tanke. Och i EU:s fall är det särskilt omvälvande. EU:s regler kring statsstöd tillhör unionens heligaste budord, och är egentligen ett formellt förbud mot allt statligt stöd, inskrivet i EU:s grundfördrag (läs artikel 107). Endast särskilt utpekade områden som hantering av naturkatastrofer och åtgärder för sociala ändamål har undantag från statsstödsförbudet. Åtgärder för klimatet och miljön har hittills inte varit berättigat undantag.

När grundhållningen är ett generellt förbud skapar det stor osäkerhet inför vad statens och politikens roll kan vara på flera områden. Är det okej med skattenedsättning för biogas? Kan kommunen i egen regi bygga en vindkraftspark? Går det att sänka skatten för det som räddar klimatet? Får en kommun eller region genom offentlig upphandling främja det som ställer om? I synnerhet i det svenska fallet har myndigheter valt en strikt tolkning av statsstödsförbudet varför stat och kommuner har spelat en alltför undanskymd roll i klimatomställningen. De som valt att utmana systemet har ofta bannats av EU-kommissionen och domstolen.

Nu kan det vara slut med veligheten. För att klimatomställningen ska vara effektiv och rättvis behöver stat och offentlig sektor spela en mycket mer aktiv roll, i synnerhet på det ekonomiska området. Det har till och med EU nu fattat. Frågan är om svensk höger gjort det. Formellt beslut om uppluckrad statsstödsdogmatism ska klubbas av EU:s stats- och regeringschefer den 23–24 mars.

Signalen från regeringen Kristersson (M) har varit kritisk. När resten av Europa har fattat att multipla kriser kräver ett aktivt politiskt agerande står svensk höger kvar i ett hörn och tuggar nyliberala teser. Hur länge håller det?