Med näbbar och klor har regeringen hittills stretat emot alla förslag på pristak för att få bukt med de skenande matkostnaderna i Sverige. Samtidigt meddelar den liberala arbetsmarknadsministern Johan Pehrson på en pressträff nyligen att regeringen i stället arbetar febrilt med att få på plats ett så kallat ”bidragstak”.
Regering prioriterar alltså att sänka bidragen för de mest utsatta barnfamiljerna och hushållen samtidigt som vi står på tröskeln till den värsta ekonomiska krisen i mannaminne. I detta svåra läge rekommenderar till och med de mest inbitna högerekonomerna att man bör stötta de mest utsatta familjerna och hushållen med riktade insatser.
Men högerregeringen tänker göra tvärtom: sänka bidragen till de allra fattigaste.
Detta vill man göra när inflationen skenar, matpriserna ökar med över tjugo procent på ett år, hyrorna höjs rejält och reallönerna sänks. Bidragstaket står med i Tidöavtalet och ska baxas igenom även om verkligheten förändrats sedan de borgerliga partierna stängde in sig på ett slott med Sverigedemokraterna hösten 2022.
Samtidigt hörs desperata larmrapporter från civilsamhällets organisationer. Rädda Barnen och Röda Korset larmar om att skolbarn inte får tillräckligt med mat hemma. Majblomman ser ett skifte i ansökningarna: från stöd för att göra något kul på loven till att barn akut behöver kläder och skor.
Hyresgästföreningen blir nedringd av oroliga hyresgäster som inte har råd att betala årets kraftiga hyreshöjningar.
I en färsk SIFO-undersökning anger tre av tio ensamstående barnfamiljer med en månadsinkomst på under 35 000 kronor att de haft ekonomiska svårigheter att köpa näringsrik mat för hela veckan. Fyra av tio är oroliga över att familjens ekonomiska situation påverkar barnens behov och mående. En av åtta av de ensamstående med inkomster under 29 500 kronor har haft svårt att mätta sig själva eller familjen.
Regeringens planerade bidragstak – som egentligen bara är ett annat ord för bidragssänkning – verkar vara riktad med precision mot de mest utsatta barnfamiljerna som är i behov av flera olika stöd och bidrag för att hålla sig över ytan. Men hur kan man rättfärdiga dessa försämringar för de allra fattigaste mitt under en svår ekonomisk kris?
Bidragstaket är en av hörnstenarna i Tidöavtalet och i det som regeringen och Sverigedemokraterna kallar ”arbetslinjen”. På pressträffen sa Johan Pehrson att man måste ”se till att det alltid lönar sig för människor att arbeta och utbilda sig”. Argumentet är att sänkta bidrag ska få fler som inte arbetar att komma i arbete. Har vi inte hört detta förr?
Skenargumentet är detsamma som när Alliansen med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i spetsen gav sig på den svenska sjukförsäkringen och a-kassan.
Men att göra fattiga barnfamiljer ännu fattigare kommer inte att skapa några nya jobb. Bidragstaket är – precis som utförsäkringarna av sjuka och försämringarna för arbetslösa var – ett uttryck för klasshat. Ett klasshat som sparkar på de som redan ligger. Då var det Reinfeldts och Borgs ”arbetslinje”, nu är det Jimmie Åkessons och Tidöpartiernas ”arbetslinje”.
