Hur många omstarter i luften ska Socialdemokraterna unna sig? Under måndagen håller partiledaren Magdalena Andersson en presskonferens. Jag lyssnar halvkoncentrat och hör henne uttala ord som ”självrannsakan”, kommande mandatperiod… ”avgörande”, ”stort socialdemokratiskt projekt”, ”uppdatera sin samhällsanalys” och ”Sverige som är mer som Sverige”. Hur många gånger har man inom sig inte bett en bön om att S ska sätta ner sina pålar på det uppenbart tomma fältet av generell välfärd och återta den offentliga rådigheten över vård och skola? De första gångerna ”omstart” kom på tal gick man på det. Numera – inte så mycket. Jag fortsätter i stället med det jag håller på med. I mitt splittrade fokus får rösten från radion en särskild rytm och i huvudet förvandlas meningarna till melodier med muntra refränger. Inte så konstigt, kommer jag strax på, jag har ju precis varit och sett Socialdemokraterna – the musical på Kulturhuset Stadsteatern. I en och en halv timme utan paus, skjuter en ensemble på cirka tio personer ut en kanonad av revynummer, schlagerdängor, bluestoner, hurtiga första maj-marscher och Ebba Grön-pastischer i högt tempo och med en lågintensiv koreografi där de slitna partifunktionärerna i tur och ordning får ge utlopp för sitt röstregister. Varje typ är representerad: den karriäristiske unge ”duckaren”, slitvarginnan som tog fajten och fick stryk, nostalgikern, den fackliga, den troende, den tvivlande och den kostymklädde pragmatikern – alla har de samlats någonstans i ett anonymt konferensrum för att uppbåda energi till det de ägnat sig åt de senaste trettio åren – att försöka förnya sig och hitta tillbaka till de stora väljargrupperna som en gång i tiden gav dem makten.

Första delen av musikalen utspelar sig i konferensrummet och numren ägnas åt vad som gick fel i valet. Roligast är Odile Nunes med prydlig Birgitta Dahl-page när hon drar igång ett svart och tunggungigt soul-nummer där alla rimliga förklaringar som lagts fram vid bordet till valförlusten förkastas – ”Det var folket som röstade fel!” Var och en av de klichéslafsigt klädda sossarna bär på en inre brand, en dröm om att vara relevant, gripa efter handling och på sitt sätt bidra till den stolta traditionen av välfärd och solidaritet. Ömsom sjungs drypande melankoliska ballader till Olof Palme, ömsom bländas någon av insikten att det är nytänkande som måste leda partiet framåt. Allt det här har vi hört till leda, men texterna i kombination med sånglyrikens syntaxer ger fraserna en lekfullt ironisk snärt som fortplantar sig till publiken och får en att känna sig både gladare och smartare.

I andra aktens scenombyte förflyttas vi till melodifestivalens glamourösa svenska folkets tävling, i pulserande rött. Tempot vrids upp ännu ett snäpp. En höjdpunkt är när polisen i James Lunds tolkning dundrar in och stjäl scenen från politiken som en rykande Schwarzenegger-terminator och förkunnar drygt att hans kår är de enda kompetenta nog att läsa av samtiden och förstå vad det är för medicin som orten behöver. Först blir det riktigt dålig stämning, men snart vänds även det till något fördelaktigt: ”Vi var trea på bollen, men vi var i alla fall snabbast!”

Musikalen är lyckad på flera sätt, inte minst hur den dockar in i svensk ordvrängartradition med Povel Ramel, Svea Hund och Nationalteatern, nivån är hög. Det verkar så ursvenskt att jag blir överraskad att originalidén kommer från Norge med urpremiär på Teater Ibsen 2021, till svenska språket och omständigheter skickligt anpassad av dramatikern Klas Abrahamsson. Trots desperationen och undergångsstämningen (av skratten att döma får jag känslan av att det sitter mest socialdemokrater i publiken) utstrålar musikalen äkta glädje och espri. Det är satir av den gamla goda skolan. Men när jag försöker memorera något av numren blir jag förbryllad, inget sticker ut, allt håller ihop perfekt – precis som Partiet självt. Jag hoppas att den sänds på teve.

Paulina Sokolow