Alexandra Pascalidou börjar sin vecka hos frissan och det är där vi ses. Hon ska färga sina utväxter och jag har tagit kontakt med henne för jag vill prata om hennes nya bok Var är papporna?. Alexandra och jag känner varandra sedan vi båda hamnade på Kungsholmens gymnasium, i Stockholms innerstad, trots att vi var invandrarbarn från förorten. Det var före det fria skolvalet och vi hade lyckats ta oss till stan. Jag för att jag sökt musikgymnasiet, hon för att läsa på humanistisk linje, ett program som inte erbjöds i Järva. Kanske var vi för upptagna med att passa in för att bli vänner då. Efter skolan blev hon i alla fall snabbt en känd medieprofil, programledare på SVT och en av de första i Sverige att föra upp invandrares erfarenheter på agendan. Hon blev en talesperson för det nya Sverige, det som gått från relativ homogenitet till att bli allt mer komplext och mångkulturellt. Med sin glamorösa stil, färgstarka personlighet och exotiska bakgrund blev hon snart en ”kändis”. En invandrare att visa upp.
Hon har skrivit flera böcker: Bortom mammas gata (2001), Taxi (2008) och Kaos: ett grekiskt drama (2014), bara för att nämna några. Men så kom Mammorna 2015, som blev rejält uppmärksammad av kritikerna. Den satte ljuset på skjutningarnas blinda fläck. De som oftast ensamma drog lasset med barnuppfostran och inkomst, fick en röst. Teaterföreställningen baserad på boken blev hyllad. DN skrev att pjäsen ”känns trovärdigt sann i varje sekund”. Men saknades något?
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!