Ilja Kabakov såg Sovjets misslyckande som ett exempel på fallna utopier – kapitalismen inkluderat.
I helgen avled konstnären Ilja Kabakov, 89 år gammal. Med sina spöklika iscensättningar av solkiga kommunistiskt dekorerade officiella rum, satte han ljuset på de auktoritära systemens självdestruerande natur. Hans konst skrivs in i historien som den postsovjetiska världens paradigmskifte, kanske den egentliga starten för den postmoderna installationen.
Som konststudent minns jag väl hans verk Jag finns här på utställningen Revir på Kulturhuset i Stockholm 1994. På den tiden drevs Kulturhuset av en arbetsgrupp av medelålders kvinnliga curatorer och medan Moderna Museet precis som i dag favoriserar mer oförargliga anglosaxiska konstnärer, spanade sådana som Elisabet Haglund och Sissi Nilsson in konstens mer oväntade och vibrerande nervcentra. Jag finns här bestod av en installation, ett rum som med några få attribut framkallade det så kallade ”röda hörnet” – den partilokal som fanns på varje företag och institution i Sovjet. En ideologisk inrättning där det pampigt röda ersatts av smutsbrunt och trasiga glödlampor som signalerar att festen är över.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Ilja Kabakov föddes i dåvarande sovjetiska Dnipropetrovsk 1932, numera Ukraina till judiska föräldrar. Efter att ha utbildat sig till konstnär i Moskva, blev han i början av 1960-talet medlem konstnärernas fackförening Soyuz khudozhnikov SSSR, vilket inte var självklart för en konstnär som tidigt intresserade sig för konceptuell konst. För att försörja sig ägnade han sig åt barnboksillustrationer, han gav ut hundratals barnböcker. I en serie teckningar från 1965 ritade han en man som står under en dusch där inget vatten kommer. Själv tolkade Kabakov verket som en metafor för människors ständiga väntan på något som aldrig kommer. Publiken utanför Sovjet och oppositionella läste det i stället bokstavligt, som en kritik mot den materiella bristen i det kommunistiska samhället. Det räckte för att han skulle förlora sina officiella uppdrag. I stället fortsatte han under ett taget namn, en metod han fortsatte med i sina egna projekt.
Kabakovs verk var storslagna på ett lågmält och intellektuellt sätt och med spetsen riktad mot staten
I sina verk gjorde Kabakov ett försök att förklara Sovjetunionens födelse och död som han menade var historiens första moderna samhälle som gått under. I Sovjetunionen identifierade han delar som återfinns i varje modernt samhälle och avtäckte på det sättet sprickan mellan kapitalism och kommunism. Men i stället för att framställa det socialistiska projektet som besegrat av västlig kapitalism, beskrev han det som ett utopiskt projekt bland andra – kapitalismen inkluderad.
Kabakovs verk var storslagna på ett lågmält och intellektuellt sätt och med spetsen riktad mot staten, och kring honom skapades ett nätverk av oppositionella som tillsammans skulle utgöra Moskvakonceptualisterna. Efter att han emigrerade på 1980-talet pågick oavbrutet en utställning med hans och sedermera hans partner Emilia Kabakovs allt mer monumentala verk någonstans i världen.
Första gången en av hans större installationer visades i Ryssland var 2008, då oligarken Roman Abramovich satsade tre miljoner dollar på att renovera ett garage, numera det flådiga konstcentrumet Garage i centrala Moskva, för att visa deras verk för allmänheten. Samma år köpte Abramovich själv en målning för fem miljoner dollar på auktion.
Om sin konst sade han i en intervju: ”Jag var inte en rysk konstnär som ville visa rysk konst för en västlig publik, utan min position har varit att betrakta livet i Sovjet genom en främlings ögon.” I dagens officiella Ryssland är han fortfarande – eller återigen – persona non grata, även om nyhetsbyrån Tass kortfattat uppmärksammat hans död.
Medan Ilja Kabakovs verk finns representerade i de flesta större, respekterade publika samlingar, saknas de på Moderna Museet. Det är synd.
