När järnmalmen ska renas gäller det att få bort de syreatomer som järnet sitter ihop med. Hittills har stålverken använt fossila bränslen till detta. Då blir restprodukten koldioxid. Stora mängder koldioxid. Uppgifterna varierar, men ståltillverkningen står för minst sju procent av de globala utsläppen. Den metod som sedan 2016 har utvecklats inom Hybrit, ett samarbete mellan SSAB, LKAB och Vattenfall, bygger på att man i stället använder vätgas. Restprodukten i processen blir då… vattenånga!

LKAB har beslutat att ställa om hela sin produktion till den nya metoden. Enligt de rimliga beräkningar företaget har presenterat kommer de stålverk som använder stålet att minska sina utsläpp med 40–50 miljoner ton koldioxid. Bolaget H2 Green Steel räknar med att utsläppen vid det vätgasbaserade stålverk man bygger i Boden kommer att vara ungefär en tiondel av vad man får räkna med vid konventionell ståltillverkning.

När jag har räknat på detta har jag kommit fram till ett resultat som bara är något högre. Inte undra på att entusiasmen för satsningarna har varit stor. Dåvarande statsministern Stefan Löfvens tal vid invigningen av Hybrits pilotanläggning i Luleå 2020 är ett exempel bland många.

”Ur arbetslöshet och klimathot kan snart gröna jobb med nollutsläpp växa. Här finns en chans till export av inte bara stål utan kol, utan också en världsunik teknik.”

Men under det senaste året har det hörts kritik mot satsningen. I Dagens Industri har tunga Sverigedemokrater med Jimmie Åkesson i spetsen varnat för de höga kostnaderna för samhället och ställt frågan om inte de stora mängderna el som krävs kan användas på bättre sätt.

”Inte en krona till industrierna i norr utan ny kärnkraft i söder”, var rubriken på en debattartikel i Aftonbladet. Bland undertecknarna fanns flera kommunalråd och oppositionsregionrådet Irene Svenonius. De oroas över hur tillgången på el i södra Sverige kommer att påverkas av de nya industrierna. ”Subventionerade industrier riskerar att spä på den elkris som stockholmarna och boende i södra Sverige nu genomlider”, skriver man bland annat.

Den mest omfattande och underbyggda kritiken kommer från en grupp forskare som i varierande konstellationer skrivit artiklar på de flesta av de större tidningarnas debattsidor. Magnus Henrekson, professor vid Institutet för näringslivsforskning, är den som hörts och synts mest. Forskarnas kritik kan sammanfattas i några punkter:

* Det skulle ge betydligt större utsläppsminskningar om elen exporterades och därmed ersatte el från koleldade kraftverk.

* Blir satsningen framgångsrik kommer den att sänka priset på utsläppsrätter, vilket skulle bromsa omställningen i övrigt.

* Kostnaderna för stålet kommer att bli högre än för konventionellt stål. Det gör att det finns en risk att det blir svårt att hitta köpare.

* Elbehoven är för stora och riskerar att driva upp priserna och därmed försämra konkurrenskraften för andra industrier.

* Statlig industripolitik har lett till misslyckanden förut. Stålverk 80 och satsningarna på etanolframställning är exempel som nämns.

Den mest grundläggande svagheten i forskarnas resonemang är att de inte förklarar var stålet som behövs i samhället ska komma ifrån. I en artikel i Ekonomisk debatt skriver de mycket riktigt att utsläppen från ståltillverkning av återvunnet stål är mycket lägre än för stål tillverkat av järnmalm. Men i dag kommer en relativt liten del av stålproduktionen från återvunnet stål. I de största stålproducerande länderna producerades 1 548 miljoner ton stål 2021, och av det stod återvunnet stål för 518 miljoner ton. Ska klimatomställningen klaras utan att byta ut teknologin för stålframställningen skulle det krävas en drastisk minskning av stålanvändningen omgående, så att den nästan uteslutande bygger på återvunnet stål.

Att det finns risker med en ny teknologi är naturligtvis sant och i viss mån oundvikligt. Det kanske kommer nya och bättre teknologier framöver. Men vätgastekniken är det som många ståltillverkare satsar på. Stora ståltillverkare som Arelormittal, Voestalpine och Salzgitter AG har projekt igång på olika stadier. Det stora australiska järnmalmsföretaget Fortesque har också meddelat att man satsar på vätgasprocessen.

Argumentet att stora utsläppsminskningar genom ett tekniksprång i ståltillverkningen skulle påverka priset på utsläppsrätter är svårt att förstå. Om den politiska viljan till klimatomställning finns är det en relativt enkel åtgärd att steg för steg dra ned tillgången på utsläppsrätter i takt med att den nya metoden introduceras.

En svepande kritik mot ”statlig industripolitik” är något som återkommer i kritiken mot Hybrit. Den bygger ofta på en ensidig verklighetsbeskrivning. Kritikerna återkommer till Stålverk 80, en satsning på att bygga ut stålproduktionen i Luleå på 1970-talet som kraschlandade under krisen för stålindustrin under andra halvan av årtiondet. Men de glömmer att utan statlig industripolitik hade det med största sannolikhet inte alls byggts ett stålverk i Luleå, och kanske hade ingenting funnits kvar av den svenska stålindustrin efter krisen i slutet av 1970-talet utan stora statliga insatser för att ställa om och samordna branschen. För övrigt är Volvos fabrik för lastbilshytter med 1 500 anställda i min hemstad Umeå ett exempel på att statlig styrning av industrin kan ge önskat resultat.

Däremot finns det anledning att känna oro för hur de enorma ökningarna av elbehoven ska kunna klaras. Kritikerna kommer fram till att ökningen blir 82 terrawattimmar (TWh). De ligger faktiskt lite för lågt. De siffror jag har fått från de inblandade företagen pekar på närmare 90 TWh. Lägger man till de övriga stora industriprojekten i norra Norrland landar man runt 100 TWh. I dagsläget ligger elanvändningen i Norrbotten och Västerbotten mellan 12 och 13 TWh.

Under arbetet med boken Norrsken: Drömmen om den gröna industrin har jag flera gånger ställt frågan om det finns en plan för hur elförsörjningen ska klaras. Men sanningen är att det inte finns någon plan. I dag är det upp till marknaden att lösa elförsörjningen och att se till att elsystemet fungerar. Detta är en väldigt stor skillnad jämfört med tiden före avregleringen av elmarknaden i mitten av 1990-talet. Då låg ansvaret för elförsörjningen i huvudsak i samhällets händer, och investeringar i ny produktion gjordes utifrån en långsiktig planering.

En utbyggnad av elsystemet i rasande tempo i ett marknadsstyrt system innebär stora risker och komplikationer. Vi har redan sett detta under det senaste årtiondet. Trots att det har varit tydligt att det är i södra Sverige som det finns ett underskott på el har energibolagen främst byggt ut vindkraften i norra Sverige. Svenska kraftnät och andra bolag som äger elnät kommer att ställas inför mycket svårlösta uppgifter. De vet var de nya industrierna ska byggas, men i dag går det inte att säga var nya vindkraftparker och annan elproduktion kommer att byggas, vilket kommer att ställa krav på nya anslutningar och förstärkningar av näten. Ett nät för att transportera vätgas skulle kunna minska kraven på att bygga ut elnätet. Det finns ett företag som har planer på detta. Men frågorna om när, var och hur mycket har ännu inte fått något svar. I ett elsystem med en växande andel vind- och solenergi behövs lösningar för att balansera eltillgången när det inte blåser och solen inte lyser. Det finns flera olika tekniska lösningar för hur detta kan göras, men inte heller där finns det i dag en plan från samhällets sida för vilka lösningar som ska väljas eller hur de nya industrierna ska bidra genom att anpassa produktionen till eltillgången.

Vi har redan sett hur vindkraftutbyggnaden har lett till skarpa konflikter om markanvändningen. Hittills har folkomröstningar genomförts i Sorsele, Malung-Sälen och Söderhamn. I samtliga fall har det alternativ som gått emot utbyggnaden fått flest röster. I norr är det framförallt renskötseln som direkt påverkas av vindkraftparkerna. Det finns i dag en enighet bland forskarna om att vindkraften har en negativ påverkan på renskötseln. Att det är internationella storföretag som dominerar i byggandet av vindkraftsparker och att effekterna på den lokala ekonomin är små kan påverka inställningen. Till skillnad från grannländerna har Sverige inte heller något system för att en del av vinsterna från vindkraften ska stanna i närområdet.

I dag är det upp till marknaden att lösa elförsörjningen. Detta är en väldigt stor skillnad jämfört med tiden före avregleringen av elmarknaden.

Så länge politiker som stödjer den nya metoden för ståltillverkningen inte kan visa upp en plan för en långsiktig och stabil utbyggnad av elsystemet kommer kritiken mot projektet att vinna stöd. Den senaste vinterns erfarenheter, när lokalt producerad el som kostar något tiotal ören att producera sålts för flera kronor, kan bidra till att många känner oro för priset och tillgången på el.

Den andra svagheten hos den majoritet av riksdagspartier som står bakom satsningarna i norr är att de än så länge i stort sett inte har något att säga om behovet av att kombinera teknikskiftet med en mycket effektiv hushållning med energi och ändliga resurser. Fakta och forskning talar för att detta är helt nödvändigt. Jag har utifrån uppgifterna för de svenska anläggningarna gjort en beräkning av hur mycket el som skulle krävas för en omställning av hela världens stålindustri. Resultatet ligger i trakterna kring 6 000 TWh, eller en ökning av världens elbehov med mellan 20 och 25 procent. Fram till nu har utbyggnaden av sol och vind inte täckt hela ökningen av elanvändningen i världen. En kraftig ökning av elbehoven inom stålindustrin gör omställningen ännu svårare.

Redan om stålanvändningen skulle plana ut skulle situationen förbättras rejält. Även om en mindre del av världens stålproduktion kommer från återvinning i dag, så är andelen stål som återvinns omkring 80 procent. I genomsnitt omsätts det stål som är i användning på 30–40 år. Det innebär att om ökningen av stålanvändning kan hejdas genom bättre hushållning i världens rikare delar skulle behovet av ny järnmalm minska snabbt under de kommande årtiondena. Med det följer minskade koldioxidutsläpp med dagens teknik och minskade elbehov med vätgastekniken.

Forskaren Simon Michaux, som arbetar vid den finska geologimyndigheten GTK, har ställt frågan hur mycket metaller som behövs för att klara en total omställning av hela energisystemet till fossilfria energikällor utan att göra andra förändringarna av ekonomin. Resultatet är ytterst alarmerande. Det finns inte tillräckliga tillgångar av de flesta metaller. De kända tillgångarna av koppar klarar 19 procent av en sådan omställning. För batterimetallerna är siffrorna än sämre.

Möjligheterna att minska resursbehoven finns och de är stora. En färsk studie från universitetet i Davis, Kalifornien, visar på potentialen. Forskarna har tittat på behoven av litium för omställningen av den amerikanska bilparken till eldrift. Forskarna utgick från ett ”business as usual”-scenario. Då skulle USA i mitten på nuvarande århundrade behöva tre gånger världsproduktionen av litium. När forskarna la in en begränsning av batteriernas storlek minskade behoven med mer än 40 procent. Sedan lade man till alla de åtgärder som enligt forskningen bidrar till ett minskat användande av bil. Det handlar om sådant som mer kollektivtrafik, ändrad stadsplanering och främjande av bilpooler. I det bästa utfallet hade litiumbehovet minskat med 92 procent jämfört med originalscenariot. Detta är ett av många exempel på de mycket stora möjligheter som finns till en dramatiskt förbättrad hushållning.

Då återstår ett grundläggande problem. Hushållning krockar med marknadsekonomins mest grundläggande mekanismer. Företag har en stark drivkraft att ständigt öka produktionen för att öka vinstmarginalerna och stärka sin ställning i konkurrensen. Denna starka drivkraft mot ökad produktion går stick i stäv med vad som krävs för att klara klimatomställningen. Det finns i dag inget som tyder på att de politiker som står bakom industrisatsningarna i norr har någon vilja att ta itu med denna grundläggande konflikt.

Ska klimatomställningen klaras utan att byta teknologin för stålframställningen skulle det krävas en drastisk minskning av stålanvändningen omgående

Föreställ er att någon av landets fem senaste näringsministrar skulle komma till ett möte med bilbranschen med följande budskap: ”Vad bra att ni har börjat bygga elbilar, men ni kan väl bygga dem hälften så stora, och förresten, borde vi inte sikta på att halvera bilparken.” Scenariot känns minst sagt avlägset.

Omställningen till den nya teknologin för ståltillverkning är en nödvändig del av klimatomställningen. Det samma gäller för många av de andra industriprojekten som har en anknytning till klimatomställningen. Men det kommer att vara omöjligt att genomföra denna omställning utan bättre hushållning. Så länge svaren på hushållningsfrågan hänger i luften kommer det att finnas ett utrymme för kritikerna.