Städyrket är ett av de vanligaste kvinnoyrkena i Sverige och samtidigt ett av de mest osynliga. “Rent åt helvete” släpper in dagljus över den ruttna branschen. Städaren Melinda Kandel har läst.
Journalisten och författaren Elinor Torp är aktuell med en ny bok om arbetslivskriminalitet, denna gång med städbranschen som skådeplats. Rent åt helvete (Mondial) tar avstamp i den decemberdag 2021 då ett utlöst inbrottslarm gjorde städerskan Chilo till statsministerns städerska med hela svenska folket. I medierna målades Chilo, som bara skulle in och städa som vanligt, ut som ett hot mot rikets säkerhet. Hon deporterades snart till Nicaragua.
Den dåvarande statsministern och ledaren för partiet som en gång stod på arbetarnas sida, har å sin sida hållit sig undan. ”Magdalena har ingen lust att prata”, får Torp veta av en pressekreterare, efter att i närmare ett års tid sökt den dåvarande statsministern.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Som jag har längtat efter just den här boken. Mitt yrke, städyrket, är ett av de vanligaste kvinnoyrkena i Sverige, och samtidigt ett av de mest osynliga.
Så har det inte alltid varit. På 1970- och 80-talet genomfördes reformer som stärkte arbetsvillkoren och bokstavligen lyfte upp städaren i dagsljuset. Samhället kom också att genomsyras av ett nytt synsätt som gav yrket erkännande.
Nu är städaren återigen osynlig. Städning som kunde utföras på dagtid förläggs till kvällar och nätter. Branschen hemsöks av ljusskygga aktörer, som utnyttjar människor under slavliknande förhållanden. Villkoren dumpas, hela yrket förslummas.
Allt detta förklaras i Torps bok. På de blott 180 sidorna bryts 50 år av samhällsutveckling ned i småbitar som dissekeras och berättas genom de människor som städar vårt land. Resultatet är drabbande mänskligt, elegant och knivskarpt.
Men det finns ytterligare en nivå i boken, där hur går över i varför. Delarna sätts samman till en berättelse om arbetarrörelsen. Om hur den svenska modellen satts ur spel när arbetarrörelsen förlorat greppet om samhällsutvecklingen. Om hur arbetsmarknaden öppnat ett svart hål av misär, och arbetarrörelsen lamslaget ställt sig vid sidan av.
Magdalena Andersson har ingen lust att prata med Torp, och LO-facken verkar inte ha någon större lust att prata med migrantarbetare. Det framgår av flera intervjuer och skildringar i boken.
På Sveavägen 98 råder dock andra stämningar. Här fylls facket SAC Syndikalisternas möteslokal till brädden varannan söndag av migrantarbetare som söker upprättelse. De har utnyttjats på sina jobb och har hört att här finns hjälp att få. En av många som sökt sig hit och fått upprättelse är Chilo. I detta nu är hon tillbaka i Sverige för att med stöd av SAC ställa sin senaste arbetsköpare i Sverige inför rätta.
Samma arbetsköpare som Magdalena Andersson anlitade för att städa sitt hem.
”Byggnads och Kommunal är ungefär hundra gånger så stora som Stockholmsdelen av Syndikalisterna. De har hundra gånger mer resurser. Om vi skalade upp det vi gör hundra gånger skulle det inte finnas någon arbetslivskriminalitet att tala om”, säger Emil Boss, SAC:s förhandlingssekreterare. Orden fyller mig med lika delar frustration och hopp.
Förändring är möjlig och ligger i organisering. Boken bör läsas av alla som vill vara en del av den. Till den LO-anknutna fackföreningsrörelsen ger jag boken i läsläxa.
