Man är nervös när man stämt träff med Ebba Witt Brattström. Hon kan vara dräpande i text och nog har jag hört att hon skällt ut någon student eller kritiker. Men jag har tjatat i ett år om att få träffa henne och hon har tid med mig dagen före Midsommarafton. Anledningen till min envishet är att jag har hört att hon skriver en ny bok som ska handla om de elva åren när två av det svenska 1900-talets litterära giganter levde tillsammans i en kärleksrelation. En period som inleddes med ett möte mellan den 38-åriga debuterade fyrabarnsmamman Moa (då Johansson) och den 24-åriga, undernärda sjömannen med ett par publicerade dikter, Harry Martinson.
Båda författarna har älskats i generationer, men på olika sätt och i omgångar. Medan Harry blev invald i Svenska Akademien, fick Nobelpriset 1974 och förärades med en biografi i fyra band slutförd under 1980-talet, fick Moa ett statusuppsving först några år senare, i samband med Ebba Witt-Brattströms doktorsavhandling 1988. Moa Martinsons böcker hade aldrig slutat läsas eller ges ut. Men populariteten bidrog också till att de ansågs som mindre betydande litteratur. Fram till dess hade det offentliga Sverige inte särskilt mycket gott att säga om henne. Domen över Moa som kvinna och hustru var hård. Den inlindade men ständigt närvarande frågan var: Hur kunde denna förfinade och vackra man vara kär i den 14 år äldre, tyckmyckna, vresiga arbetarkvinnan som fött fyra barn? Det underförstådda svaret var tvång, av materiella skäl eller dominans.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vad gör det med en skrivande själ, att drabbas av passion?
Så självklart är det högintressant när en av Sveriges främsta och mest kända litteraturvetare tar sig an ett så ömtåligt ämne som kärlek. Vad gör det med en skrivande själ, att drabbas av passion? Vilka krafter låses upp när två intellektuella hjärnor faller handlöst för varandra mitt i en brytningstid i världen såväl som för dem personligen, på tröskeln till att lämna proletära rötter och inte bara inträda i litteraturens etablerade rum, utan sätta ned fötterna på obruten mark? Inte minst får en resonans av att biografiskrivaren själv, som precis som Moa och Harry, varit en del av sin tids urtypiska intellektuella heteropar.
Med mig till Ebba Witt-Brattström har jag två bakelser. Det råkar vara min namnsdag och när kaffet ska bryggas öppnar hon sitt köksskåp och ber mig välja kopp. Därinne står samtliga invånare i Mumindalen och det första mina fingrar råkar nudda är Det osynliga barnet-koppen. Jag hoppar över den och griper tag i Muminmamman. Det har vi gemensamt och det känns viktigt att det blir ett bra samtal. Hon visar mig några bilder på sin mobil för hon har just varit och sett utställningen med göteborgskoloristerna.
– De utstrålar den vitalism som Ivar Lo-Johansson talade om. De var påverkade av D.H. Lawrence och hans syn på sex som framkommer i hans Lady Chatterleys älskare.
Vi enas i alla fall om att göteborgskoloristerna förenas av en mer lyrisk, vardaglig ton än den högspända hos till exempel Artur Lundkvists poesi. De enklaste, slumpmässiga situationerna framträder som i ett förklarat, lugnt ljus. Hon berättar att Moa och Harry umgicks med dessa konstnärer. Det visste jag inte. Var finns deras verk?
– Både Harry och Moa målade, men hennes målningar är i princip borta. Var de finns? Två eller tre hänger i hennes torp [i Johannedal i Ösmo, dit författaren flyttade som ung]. De var på bröllopsresa i Göteborg, efter att de gift sig den 3 oktober 1929. Harry ville visa att han hade vänner där efter att han luffat runt och där i stan träffat redaktörerna på Eldaren och Sjömannen, sjömansunionens tidning som ibland tog hans dikter.
Men nu är jag nyfiken. Hur går det att skriva, undrar jag och ser mig om efter en stökig skrivplats, utan att hitta någon. Den luftiga söderlägenheten vilar i sommarvarm lojhet.
– Jättebra! Jag har avsatt hela sommaren och ska leverera sista september. Så nu är det bara att ”get my shit together”, säger hon avslappnat och drar upp benen i soffan och lutar sig bakåt.
Okej, tänker jag. Hon har ändå hållit på med de här konstnärskapen ett antal decennier. Allt finns säkert redan där. Men det måste ju ändå vara något hon letar efter, det där som är så svårt att skriva om.
– Nu letar jag efter tonen. Den är inte densamma som när jag skrev avhandlingen 1988. Då kunde jag stå helt på Moas sida. Då skar jag ut henne från fotot.
Det som har varit problemet har varit att förstå Harry. Det har tagit år att tycka om och förstå honom.
Hon plockar först fram sin bok. Där är hon, Moa. Sedan visar hon originalfotot, där de sitter tillsammans på landet. Han med dragspel, hon med en fiol som hon håller som en luta, samt med drömmande blick och cigarett hängande i mungipan. Året är 1934 och båda har haft exempellöst produktiva år med Kap Farväl, Nomad och Resa utan mål respektive Kvinnor och äppelträd, med Sallys söner på gång.
– Det som har varit problemet har varit att förstå Harry. Det har tagit år att tycka om och förstå honom.
Den senaste boken om Harry kom tidigare i år och den får godkänt av Ebba. Enligt henne har Johan Svedjedal gett relationen och Moa deras rättmätiga betydelse. ”Men som det dröjt”, suckar hon ironiskt. ”Bara 50 år efter hans död. Det är kul att man fick leva så länge!” Tidigare biografiförfattare har enligt Ebba Witt-Brattström förtalat henne hårt och deltagit och cementerat bilden av henne som i bästa fall obetydlig och i värsta fall skadlig för Harry.
– Medan jag höll på med min avhandling så kom det sista bandet, det som handlade om Harry och Moa. Det var en sådan ofattbar skamskrivning. Hur kunde det ske? Hon var 14 år äldre, sade vad hon tyckte och var redan känd och profilerad när hon träffade Harry. Det fick inte komma ut. Själv hade han fått publicerat två dikter när de träffades i november 1927 på Arbetarens redaktion.
Men lästes och älskades inte hennes böcker under hela den här tiden?
– Nu talar vi om den tudelade kulturoffentligheten. Moa och Vilhelm Moberg var bästsäljarna, men de var folkliga. Allt med ”folk”: folkmoder, folkbibliotek, Moa pratade i folkparker, FIB:s folkböcker. Och det vet alla att folk inte har någon smak.
Den offentliga synen på Harry och Moa kulminerar när Harry Martinson tar över Elin Wägners stol i Svenska Akademin, 1949.
– Efter det inleds en period på 29 år i Svenska Akademien då det var en renodlad herrklubb. Selma Lagerlöf hade dött, då kom Elin, Elin dog, då kom Harry. 1978 blev Kerstin Ekman invald som nummer tre.
Ebba Witt-Brattström menar att det var ett sätt för Harry att i efterhand profilera sig mot Moa och Fogelstad-feministerna som ju hjälpte dem i början. Den dubbelheten hos honom är svår.
– Han nämner inte Moa, hon finns inte.
Ytterligare en Harry Martinson-kännare är Kjell Espmark, Ebbas handledare vid skrivandet av avhandlingen. Inte heller han har mycket till övers för Moa.
– Han skriver om Harry när han erövrar sitt poetiska språk. Det gör han ju där på torpet med Moa, men för Espmark fanns hon inte.
Under skrivandets gång har dock Ebba Witt-Brattström kommit att tycka om Harry Martinson.
– Ja, jag har kommit att förstå honom. Men jag vet att Moa inte är helt lätt att tycka om heller. Jag förstår vad det var för typ av posttraumatisk stress han led av och det är moderlösheten. Livsmoder kallar han Moa. Det var nog en väldigt stor attraktionsgrej. Han skriver erotiska dikter till henne.
Kvinnliga föregångare hade väldigt dåligt omdöme när det gällde män. Om jag tycker att jag själv haft det? Skämtar du?!
I den kommande boken finns erotiska passager som aldrig tidigare publicerats.
– Sexuella? Ja. Min tes är att han aldrig kommer undan. Det är deras öde och boken heter ”Vi drabbade samman med våra ödens fulla bredd”, vilket är ett citat ur ett brev han skriver till Bonniers. Då, den 10 december 1949, vid installationen i Svenska Akademien. Han kan inte annat än slå. Efter det blir han mindre produktiv.
I den nya Harry-biografin skriver Svedjedal att parets kontakt upphör efter skilsmässan 1939. Det stämmer inte, menar Ebba.
Det är svårt att prata om kärlek och särskilt kanske heterosexuell kärlek. Vad betyder det att älska och vad gör det med en? Hur kan man prata om kärlek som en egen sak? Ebba tror att det är stor skillnad mellan då och nu.
– I dag finns det en föreställning om kärlek som inte var möjlig på den tiden, som det där programmet Gift vid första ögonkastet. Du ska hitta den här killen som är perfekt för dig och han gillar konst och bananer. Kärlek är också nötning och förändring.
Ebba lovar att skicka mig en dikt skriven av Moa som handlar om deras relation. Hemma läser jag:
”Det spelar just en melodram i vinden, en längtanssorgsen melodram om dig – / den kastar sig från högsta korpbergstinden/ och talar om – allt vad du var för mig.”
De flesta spekulerar i vad det var hos Moa som attraherade Harry. Men sällan tvärtom. Jag spekulerar i mansideal som debatteras än i dag. Kanske föll hon för hans mjukhet?
– Det är nog precis på pricken faktiskt. Men det är ju så att om du har två intellektuella så spelar konkurrens in.
Men det viktigaste i kärlekshistorien är ändå det som blev kvar för eftervärlden, nämligen litteratur i världsklass.
– Det är det ögonblicket, deras möte, jag anser vara som att litteraturhistorien byter fot och det vill jag inskriva en gång för alla. När Nässlorna blomma kommer ut 1935 och Mor gifter sig 1936 är det ett genombrott, inte bara för den proletära kvalitetslitteraturen utan för den borgerliga läsande publiken. De öppnar upp litteraturen och startar en guldålder som inte har någon motsvarighet internationellt. Hade Harry levt i elva år i samma torp som Artur Lundkvist hade vi haft hyllmeter om deras influenser på varandra.
Till slut blir jag tvungen att fråga om Ebba Witt-Brattström har hämtat erfarenheter från sitt eget liv och sin relation med Horace Engdahl.
– Ja, jag har ju levt och haft heterosexuella relationer. Två väldigt långa. Den ena 7 år och den andra 33 år. Mycket skiljer åt men det är det här med uppdelningen. Jag började skriva i Kvinnobulletinen och i Arbetet. I det andra äktenskapet fick vi hela det här klägget runt tidskriften Kris (1979–80) som var en elitmansgrej. Jag hade mitt och han hade det där. Och jag underskattade det. Jag fattade inte att offentligheten väntade på några guldgossar. Vi såg det som ett marginellt killhäng.
– På Kvinnobulletinen hade vi en upplaga på 10 000 och den fanns på alla folkbibliotek. Kris fick massor av pengar av Kulturrådet. Det var helt olika världar. Kvinnliga föregångare hade väldigt dåligt omdöme när det gällde män.
– Om jag tycker att jag själv haft det? Skämtar du?!
