Att elda upp en koran har blivit ett idiotsäkert sätt att skapa diplomatiska kriser. Sveriges svar måste vara tvåfalt: att stå upp för yttrandefriheten medan vi stärker relationen till muslimska grupper. En balansakt som regeringen är helt inkapabel till.
Än en gång har en gnista i Sverige satt den muslimska världen i brand.
Först eldade en exilirakier upp koranen och flaggan utanför landets ambassad i en protest mot landets shiamuslimska styre. Sedan stormades och antändes den svenska ambassaden i Bagdad av en folkmassa som hetsats av den religiösa milisledaren Muqtada al-Sadr.
I stället för att be om ursäkt för att ha misslyckats med att skydda Sveriges ambassad, ett brott mot den Wienkonvention som reglerar diplomatiska relationer mellan länder, så är det Irak som bryter de diplomatiska relationerna med Sverige och stoppar affärerna med svenska företag i landet.
Sällan har symbolernas kraft manifesterats så tydligt. Men inte enbart för att handlingen att bränna en bok i sig är explosiv – utan för att radikala grupper på båda sidor med den har hittat ett verktyg för uppvigling. Högerextremister som Rasmus Paludan påstår sig utöva religionskritik, men det är uppenbart av hans övriga uttalanden att udden var riktad mot fattiga och invandrade människor i Sveriges förorter.
Så verkar dock inte fallet ha varit den här gången. Därför måste lagstiftningen ta hänsyn till sammanhanget, både vad gäller aktionernas syfte och den hotbild den medför. Om ett iranskt kvinnoförbund vill elda upp koranen framför ambassaden i protest mot landets brutala religiösa förtryck så ska inte lagen stå i vägen.
Att däremot elda upp boken framför en moské, dit troende svenska muslimer går för att finna frid och gemenskap, är en annan sak. Det senare är uppenbart riktat mot en minoritetsgrupps känsla av trygghet i Sverige, och bör i stället prövas som ett hatbrott. Muslimer i Sverige är oerhört utsatta. Sverige styrs av partier som förespråkar återvandring, och som framställer klyftan mellan den svenska och andra kulturer som oöverbryggbar. Att det är just i den kontexten som dessa bränningar har uppstått är inte någon slump.
Samtidigt måste vi givetvis försvara den svenska yttrandefriheten, som nu angrips från alla håll. I januari införde Sverige begränsningar för journalistiska granskningar som kan skada Sveriges relation till andra länder, en lag som bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet motsatte sig. Den skamliga tystnaden från borgerligt och socialdemokratiskt håll beror troligen på att de inte ville stöta sig med Erdogan under Natoprocessen. Men lagen borde rivas upp, och jag skulle önska att de stora dagstidningarna stod i frontlinjen för denna kamp.
Vi ska heller inte ändra i lagstiftningen för att religiösa och auktoritära regimer i andra länder kräver det av oss. Att ändra i ordningslagen, som delar av högern vill göra, är fel väg. Men vi kan förstås inte heller låta situationen rinna oss ur händerna. Vilsna individer som vill sprida splittring och hat i Sverige, samt auktoritära religiösa rörelser som vill piska upp ilska hos sin bas, har hittat ett enkelt sätt att göra det.
Där måste ett diplomatiskt arbete träda in snarare än ett rättsligt. Men regeringen verkar helt oförmögen att tänka utanför logiken om brott och straff.
När det gäller koranbränningar i förorten så har civilsamhället visat sig vara den bästa motvikten. När religiösa, kulturella eller idrottsliga grupper samlas och arrangerar alternativa evenemang så får Paludan stå ensam och gapa. Då är det beklagligt att se ständiga nedskärningar på och hetsen mot den folkbildning och det föreningsliv som fördjupar demokratin och stärker tilliten i samhället.
För det andra skulle regeringen behöva kliva in mer aktivt med dialogarbete, som inkluderar muslimska, kristna och judiska samfund. Den bör vara tydlig inför dessa grupper att individer som Paludan sprider hat, den bör erkänna svenska minoriteters utsatthet, och bör visa det i handling – som att etablera ett forum för samtal, gärna även över nationsgränserna. Men med tanke på att regeringen vilar på Sverigedemokratiskt stöd – ett parti där avskyn mot muslimer är central – har jag tyvärr svårt att se en sådan dialog komma till stånd. Tvärtom är den här hetsen en fortsättning på den föraktfulla retorik som vi har hört de senaste åren från höger.
För det tredje visar kaoset hur viktigt det är med en självständig utrikespolitik, och inte en som bara går i USA:s ledband. För regeringen borde också, samtidigt som man fördömer aktionerna och den irakiska regeringens oförmåga eller ovilja att försvara ambassaden, uttrycka sin förståelse för det irakiska folkets vrede och lidande, som till stor del har orsakats av länder som USA och Storbritannien med invasionen för 20 år sedan. Men eftersom detta blodiga krig påhejades av den svenska borgerligheten är inte heller detta diplomatiskt självständiga svar särskilt troligt. Viljan att hålla ihop inom Nato står alltså i vägen för att lappa ihop relationen med Irak.
På punkt efter punkt kräver situationen alltså förmågor som regeringen saknar. Skadorna kommer att ta lång tid att reparera.
