Ännu en dag med historiska värmerekord. Världens skogar brinner upp i rasande takt, men i stadsdelen Dahlem i södra Berlin står träden än så länge kvar. Jag köper en äggsmörgås och en kaffe och slår mig ned i deras skugga. I telefonen läser jag om koranbränningarna i Stockholm. Både analyserna och argumenten känns bekanta. Har vi inte haft den här diskussionen förut?

Jag tittar på ett klipp från riksdagsdebatten den 2 juni, som Sverigedemokraterna har lagt ut på sitt Youtube-konto. Sveriges främste islamhatare Richard Jomshof (SD) radar upp ett antal uttalanden från rättsinstanser, som slår fast att polisen inte har rätt att neka offentliga koranbränningar med hänvisning till ordningslagen. Jomshof anklagar polisledningen för att agera som ”aktivister” och för att ha en outtalad, bakomliggande agenda, han efterfrågar hårdare politisk styrning av rättsväsendet och slår fast hur lagen ska tolkas: ”Att bränna en koran, det ligger inom ramarna för vad den svenska yttrandefriheten tillåter.”

Som ordförande i riksdagens justitieutskott utgår jag från att Jomshof känner till Sveriges grundlagar, och här blandar han omsorgsfullt ihop ordningslagen med yttrandefrihetsgrundlagen. Att polisen inte kan neka bokbränningar med hänvisning till ordningslagen är en sak. Men huruvida offentliga bokbränningar riktade mot religiösa minoriteter eller utländska ambassader faller inom ramarna för yttrandefrihetsgrundlagen är en annan femma. Frågan har aldrig prövats i domstol.

Jag öppnar min laptop och går igenom bilderna jag tog i samband med förra årets bokbränningar. Jag var inte på plats när Paludan satte eld på samhällskontraktet, men däremot var jag på plats i Kungliga bibliotekets specialläsesal.

1759 trycktes en tunn men märkvärdig skrift i Stockholm. Under rubriken Tankar om borgerliga friheten propagerade den finländska prästsonen och linnélärjungen Peter Forsskål för de rättigheter som vi i dag kallar för tryck- och yttrandefriheter, och som blivit en del av de svenska grundlagarna. Forsskål hade studerat i tyska Göttingen och tagit intryck av upplysningens idéer. Med utgångspunkt i något som vi i dag skulle kalla för en maktanalys slog han fast att hoten mot individens frihet i första hand kom ovanifrån: ”För [den medborgerliga] friheten kunna altid de wara farligast, som äro mäktigast i landet, genom deras ämbeten, stånd, eller rikedom. De kunna ej allenast lätteligen missbruka den makt de äga, utan ock ständigt öka sina rättigheter och sin styrka, så att de öfriga inbyggare måste bäfwa för dem mer och mer.”

Forsskåls vision var ett grundläggande, rättsligt skydd för samhällets svaga att kritisera de mäktiga.

Hans pamflett förbjöds omedelbart av den svenska censuren, och myndigheterna gjorde vad de kunde för att samla in och förstöra alla tryckta exemplar. Men trots hot om stränga straff gömdes, spreds och kopierades Forsskåls ord, medan han själv höll sig undan utomlands. ”Huru aflöper riksdagen och skriffriheten i Swerige?” frågade han i ett brev till Linné, som han postade i egyptiska Alexandria.

Vi vet inte vad Linné svarade, men vi vet att det gick vägen. Frågan om yttrande- och tryckfrihet var uppe i 1761 års riksdag, och fem år senare införde Sverige världens första yttrande- och tryckfrihetsförordning. Då var Forsskål redan död; han insjuknade i malaria under en vetenskaplig expedition till Jemen, där han avled den 11 juli 1763, endast 31 år gammal.

Men yttrande- och tryckfriheten som Forsskål hade slagits för finns fortfarande kvar, även om den har passerat igenom ett antal olika skepnader sedan dess. Den kanske största förändringen kom 1949, när riksdagen lagstiftade om ett nytt brott: hets mot folkgrupp.

För att förstå varför förändringen kom till stånd tar jag tunnelbanan från Dahlem-Dorf och stiger av vid Stadtmitte. Därifrån är det bara en kort promenad till Humboldtuniversitetet och Bebelplatz.

Alla bokbränningars Ground Zero.

Det var på denna plats som högerradikala studenter, ivrigt påhejade av Hitlers nationalsocialistiska regering, organiserade historiens mest ökända bokbränning den 10 maj 1933. Böckerna hade man i huvudsak plundrat från universitetets bibliotek. Landets propagandaminister Joseph Goebbels eldade upp folkmassan mot den ”judiska intellektualismen”. Man uppskattar att 20 000 böcker försvann i lågorna.

Bokbålet på Bebelplatz var ingen isolerad händelse, utan kulmen på ett längre kulturkrig. Strax efter att de borgerliga partierna hade släppt fram nazistpartiet till makten, i början av 1933, införde man undantagstillstånd, slog till mot politiska motståndare och avskaffade yttrandefriheten, pressfriheten och mötesfriheten. Inskränkningarna gällde förstås inte organisationer allierade med den nya regeringen, och inom kort började man organisera kampanjmöten vid landets universitet. Föreläsningar av judiska och regeringskritiska lärare bojkottades. Bibliotek plundrades och böcker brändes.

Det började med böcker av judiska författare, men snart fortsatte man med socialister och sexualupplysare, psykologer och homosexuella. Bland de författare man ville tysta fanns socialdemokraten August Bebel, som efter kriget fick ge namn till torget. En annan författare man ville ha tyst på var Heinrich Heine, vars ord om bokbränningar återfinns på torgets minnestavla:

”Det var bara ett förspel. Där man bränner böcker, bränner man i slutändan även människor.”

I efterhand tycks orden profetiska. Men Heine dog 1856, långt innan nazisterna satte eld på Tyskland. Så vad var det för ett ”förspel” han syftar på? Det framgår inte av minnestavlan, men som Ola Larsmo påtalat i Dagens Nyheter (11/7) kommer citatet från Heines pjäs Almansor (1823). Förspelet i fråga är koranbränningarna i Granada vintern 1499/1500, när kristna fanatiker brände koraner och andra misshagliga böcker på order av den mäktige kardinalen och inkvisitorn Francisco Jiménez de Cisneros, som även tvångsdöpte stadens judar och muslimer, och gjorde om deras helgedomar till kyrkor.

Den spanska inkvisitionen påstod aldrig att de brände upp koraner för att de trodde på yttrandefriheten. De trodde på den enda sanna läran, och alltså var det följdriktigt av dem att bränna upp oliktänkarnas böcker – och så småningom även oliktänkarna själva.

Femhundra år senare finns det människor som försöker göra bokbränningar till en fråga om yttrandefrihet. Sedan några dagar tillbaka säljer Sverigedemokraternas webbtidning Samnytt t-tröjor med en brinnande koran och texten ”Jag brinner för yttrandefrihet”.

Lite fyndigt är det. Men med tanke på partiets ursprung inom den nazistiska rörelsen känns det också olustigt. Partiets symbol var länge den brinnande facklan, som länge varit en central symbol för den europeiska fascismen och mer allmänt för den rasistiska rörelsen. Så sent som på 90-talet marscherade sverigedemokrater med brinnande facklor, och arrangerade bokbål, iklädda nazistuniformer.

Det är kort sagt något som skaver. För samtidigt som Sverigedemokraterna vill framställa sig själva som frihetens förkämpar, tycks det inte vara någon hejd på allt de vill förbjuda. I en intervju med SVT (27/1) trasslar Jomshof in sig i ett resonemang om varför det är fel att förbjuda bokbränningar, men rätt att inskränka yttrandefriheten för att förbjuda skändandet av den svenska flaggan. Principen tycks vara att lagen ska skydda staten och majoritetsbefolkningen, men inte utsatta minoritetsgrupper.

I ljuset av partiledningens dubbla budskap är det befriande att lyssna på Salwan Momika, den irakiske milisledare som organiserade de uppmärksammade koranbränningarna utanför Stockholms moské och Iraks ambassad. Momika, som ledde en kristen, paramilitär grupp innan han anslöt sig till Sverigedemokraterna, säger rakt ut att han vill förbjuda koranen i hela världen.

En snabb slagning på riksdagens hemsida visar att även Jomshof har en förkärlek för förbud. Åtminstone så länge de är riktade mot muslimer. Som partiets skolpolitiska talesperson har Jomshof förespråkat ett förbud mot islamiska friskolor, samt lagstiftning om muslimska skolflickors klädsel. Han har även motionerat för att förbjuda muslimska böneutrop. Han har inte motionerat om några liknande förbud riktade mot andra grupper.

Sverigedemokraterna är regeringsunderlagets största parti, och deras iver att reglera våra liv är precis det som Forsskål varnade för.

Heine var sekulär jude, men i frågan om bokbränningar identifierade han sig med troende muslimer. Även Forsskål hade en enastående förmåga att se världen med andra människors ögon. Friheten han kämpade för var aldrig den starkaste gruppens rätt att förnedra den svaga, utan allas frihet att få ”göra det rätt är, gagna andra och sig själv, men ingen skada”.

Det var utifrån denna princip som yttrandefriheten reglerades efter kriget. Efter Tysklands fall hade nämligen Sverige blivit något av en internationell bas för spridandet av antisemitisk och förintelseförnekande propaganda. Förläggaren Einar Åberg, grundaren av ”Sveriges antijudiska kampförbund”, lät översätta sina hatiska pamfletter till olika språk, varpå han spred dem till resten av världen. De svenska myndigheterna menade att de inget kunde göra. Liksom i dag mötte den ansvarslösa hållningen på massiv, internationell kritik.

Sverige vände och Åberg blev den förste att dömas för brottet hets mot folkgrupp, som i ljuset av den europeiska antisemitismen hade författats på så sätt att den inte bara skyddade grupper av människor med samma hudfärg eller härkomst, utan även grupper av människor som bekände sig till samma religion.

När nu Sveriges lagar kan vara på väg att omtolkas eller till och med skrivas om, under påtryckningar från alla möjliga håll, bör vi påminna oss om det ursprungliga syftet med tryck- och yttrandefriheten, liksom lagen om hets mot folkgrupp. Nämligen att värna den svages frihet mot den starke. Om nu lagen ska göras om eller omtolkas så blir frågan på vems villkor det ska ske. Ska lagen skrivas om för att värna Erdogans och Jomshofs intressen, eller de minoritetsgrupper som utsätts för hatiska uppviglare och makthavare?