Förra sommarens uppståndelse är som bortglömd. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen hade hotat italienarna med konsekvenser om de valde Giorgia Meloni. Men de båda ledarna, den ena från högern och den andra från extremhögern, ler nu inför kamerablixtarna, utbyter trevligheter på sociala medier och reser till Tunisien tillsammans. På bara några månader har den italienska premiärministern, som tidigare beskrivits som ”populistisk”, ”illiberal” och ”postfascistisk”, blivit till en anständig partner.
Meloni insåg snabbt hur hon skulle få till förvandlingen. Så fort hon flyttat in i Chigipalatset i Rom förberedde hon en åtstramningsbudget, skar ned på välfärden och tonade ner sin kritik mot Bryssels ekonomiska restriktioner – vilket snart besvarades med en oväntad återhämtningsplan från EU, på 191 miljarder euro till 2026. Hon bekräftade sin lojalitet till Nato, krävde strängare sanktioner mot Moskva och mer sofistikerade vapen till Kiev. Kort sagt föll hon helt i takt med den dominerande diskursen.
Det här är vad som krävs för att vinna Europas anständighetssigill
”Det finns ingen mer pro-Europa och pro-euro än Giorgia Meloni”, skrev den franske essäisten Alain Minc gillande i Figaro Vox (8/6). Den nyliberala statsvetaren Dominique Reynié stämde in i Le Figaro: ”I dag försvarar hon Kiev passionerat i alla sina tal. Hon kritiserar inte längre varken Europeiska unionen eller Nato. På bara några månader har hon blivit av med sin extremistiska framtoning.”
Det här är vad som krävs för att vinna Europas anständighetssigill. Mottagaren måste hålla fast vid två kardinalvärden: åtstramning och atlanticism. När det var gjort lämnades Meloni fri att trappa upp sina främlingsfientliga uttalanden, stigmatisera hbtq-personer, väcka liv i fantasin om det ”stora utbytet”, begränsa tillgången till abort, försöka skriva om konstitutionen i en auktoritär riktning, tygla media och stänga kulturinstitutioner. Och dörrarna har stått fortsatt vidöppna för henne. I Paris, där president Macron gav henne ett varmt välkomnande den 20 juni, ”möjliggjorde mötet överenskommelser på nya punkter”, enligt Élysée.
Meloni-modellen, som trots att den är pro-europeisk och pro-atlanticistisk också är nationalistisk, har spridit sig över kontinenten sedan den ryska invasionen av Ukraina. Extremhögerns valframgångar har fört den till regeringskoalitioner med konservativa i flera länder – Italien, Sverige, Finland och möjligen även Spanien. Dessa allianser orsakar inte längre någon särskild upprördhet.
Så har högern blivit radikaliserad när det gäller invandring, medan extremhögern har flyttat närmare den vanliga högern i ekonomin och utrikespolitiken
År 2000, när högerextrema ministrar anslöt sig till den österrikiska regeringen, avbröt de övriga 14 EU-medlemsstaterna alla officiella bilaterala kontakter med Wien, och begränsade diplomatiska utbyten till tekniska frågor. Nicole Fontaine, ordförande för Europaparlamentet, som var knuten till liberalkonservativa Europeiska folkpartiet (EPP), meddelade till och med att hon inte skulle sätta sin fot i Österrike så länge som extremhögern hade makten.
Sedan oktober 2022 har EPP:s nuvarande ledare Manfred Weber besökt Rom fem gånger för att uppvakta Meloni, en betydande allierad inför valet till Europaparlamentet 2024. Så har högern blivit radikaliserad när det gäller invandring, medan extremhögern har flyttat närmare den vanliga högern i ekonomin och utrikespolitiken: det är så det nya Europas ansikte tar form.
