Urbergsgruppen bildades 2012 i samband med kampen mot kalkbrytning i Ojnareskogen på Gotland. Den utdragna kampen slutade med nederlag för företaget Nordkalk, som nekades tillstånd till en kalkstenstäkt då regeringen omklassificerade skogen till ett skyddat Natura 2000-område. I dag arbetar gruppens olika lokalföreningar mot bland annat utökade kalktäkter i Klintehamn och Slite på Gotland, såväl som mot gruvor i Norra kärr intill Vättern och i Gállok utanför Jokkmokk. Kampen handlar om att försvara både naturvärden och människors livsmiljöer.

– Vi demonstrerar för rätten att bo kvar, rätten till vatten, att kunna fortsätta med jordbruk och renskötsel. Gruvor riskerar att orsaka sänkningar av grundvattennivån, vilket gör att hela biotoper försvinner, berättar Lisa Wenneby.

Tor Tuorda från Gruvfritt Jokkmokk är en av demonstrationens talare.

– Vår urgamla samiska kultur krossas bokstavligen av skogsmaskiner och sprängsalvor, dränks av vattenkraft och trasas sönder av vindkraftsindustrin. Exploateringen av traditionella marker fortsätter i hysterisk takt, nu i sken av en omställning som flaggas grön, men som endast är en ny form av kolonialism, säger Tor Tuorda.

Demonstrationen riktar sig även mot att regeringen lagt fram lagförslag för att förenkla tillståndsansökan för gruvor, och mot EU-kommissionens förslag till förordning om kritiska och strategiska råmaterial. Genom att effektivisera tillståndsprocesserna ska tidsramen för att börja utvinna specifika metaller bli 24 månader för utvalda projekt. På EU-kommissionens hemsida kan vi läsa hur efterfrågan på metaller ökar i samband med man att skalar ned på fossila bränslen.

– Lagförslaget handlar om att flytta kontrollen innanför EU:s gränser och minska beroendet av import, säger Maria Ljunggren som arbetar på Chalmers med att kartlägga kritiska metaller.

Lisa Wanneby anser att det är fel väg att tillåta gruvor för miljöns skull.

– Jag tycker att det är fel att gruvbrytningar ska ske i den gröna omställningens namn. Då väger man inte in den lokala påverkan, och pratar inte om hållbarhet på ett korrekt sätt, säger Lisa Wanneby.

Enligt henne är det även fel att peka på att vi måste ta ansvar här så att gruvbrytning inte sker i andra länder.

– Bara för att vi bryter här kommer de inte sluta att bryta där. Det behövs starkare lagstiftning i utvecklingsländer mot detta, säger hon.

I stället för nyuttag av mineraler och bergarter ur jordskorpan förespråkar Urbergsgruppen cirkulära modeller, och vill att regeringen investerar i återvinningsföretag som tar vara på det som redan brutits.

Återvinning är en del av lagförslaget från kommissionen. Maria Ljunggren tycker det är viktigt att satsa på återvinning men anser samtidigt att det inte är tillräckligt för att tillgodose behovet.

Jag tycker att det är fel att gruvbrytningar ska ske i den gröna omställningens namn.

– Om vi ska byta ut EU:s cirka 400 miljoner bilar med förbränningsmotorer till elbilar behöver vi metaller som neodym, dysprosium, litium och koppar. Vi har inte använt lika stora mängder av dessa metaller hittills, och därför räcker det inte att återvinna. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket i avfallet. Om omställningen för att minska klimatpåverkan ska göras med dagens teknik så behövs de här metallerna, säger Maria Ljunggren.

Hon ser att lokala och globala intressen krockar och anser inte att det finns ett enkelt svar på vilken väg man ska välja.

Bland demonstranterna på Sergels torg den 16 september tycks man däremot enade om att gruvor är fel väg att gå för att rädda klimatet. På plakat och banderoller kan man läsa budskap som Inga gruvor i Sápmi, Rädda Vättern och Nej till undantag från miljölagarna.

Att det organiseras en aktionsvecka tycker Lisa Wenneby är positivt.

– Det är bra att komma samman, särskilt efter pandemin. Samverka, stöta och blöta idéer. Det känns kreativt.

Det finns gott om samtal och nätverksträffar på schemat. Några exempel är Rebellmammornas och Equmeniakyrkans samtal i Visby om hur man kan motiveras till omställning, ett samtal om funktionsrätt och klimatkris online, Återställ våtmarkers folkråd och Ta tillbaka framtidens kvällshäng och middag för ungdomar mellan 12 och 30.

Under klimataktionsveckans första dag hålls en bön för klimatet i S:t Pauli kyrka i Malmö. Det är inte första gången: Kyrkan började hålla böner för klimatet i samband med Fridays for futures globala protestdagar, eftersom flera i församlingen var engagerade i deras protester i Malmö, berättar Hanna Malmqvist som är präst och håller i klimatbönen.

– Bönen har en tung plats i kyrkan. Vi ber för människor med makt att förändra, för människor som är rädda, för hopp och uthållighet. Och för de utrotningshotade bina, säger Hanna Malmqvist.

Hon anser att bönen kan göra människor uppmärksamma på att de behöver handla.

– Bönens kraft är stark. Framför allt i att den förändrar den som ber. Som kyrka är det vår uppgift att be och förmedla hopp.

Samtidigt är Svenska kyrkan den femte största skogsägaren i Sverige. Kyrkan äger 400 000 hektar produktiv skogsmark, som man främst förvaltar genom trakthyggesbruk där man tar ut kalhyggen. Metoden har lett till diskussion inom kyrkan, där den bland annat kritiseras för att utgöra ett hot mot den biologiska mångfalden.

Vad anser du att Svenska kyrkan har för ansvar i egenskap av skogsägare?

– Jag har svårt att svara på hur kyrkan ska förvalta skogen. Men det är ett intressant samtal hur förvaltandet ska vara förankrat i tron. Enligt skapelseberättelsens myt är vi satta att förvalta och ta hand om jorden. Det kräver ansvar och handling.

I samband med bönen ska kyrkklockorna ringa. Hanna Malmqvist beskriver det som en symbolisk handling.

– Förutom att klockorna ringer när vi kallar till gudstjänst ringer vi i dem när det är fara och när det är fred. Att ringa i klockorna är ett sätt att visa vilket akut läge vi står inför.