Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.
Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.
När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.
Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober 1916, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.
Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?
För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.
En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen.
Problemet är alltså inte teknologin i sig, som en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, till det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.
Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.
Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.
Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.
Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.
I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.
Demonstranter mot den israeliska regeringen samlas under en reklamskylt för Haaretz, med budskapet ”demokratin upphör inte med valet”. Foto: Oren Rozen/Wikimedia.
Israels inrikesministerium har presenterat en rad åtgärder mot den liberala tidningen Haaretz, känd för att ha kritiserat kriget mot Gaza. ”Om Haaretz stängs ned kommer ingenting att vara detsamma”, säger kolumnisten Gideon Levy till Flamman.
Under gårdagen instruerade Israels inrikesminister Moshe Arbel sina medarbetare att bryta all kontakt med tidningen Haaretz, som gjort sig känd för att kritisera landets krigsinsats i Gaza. ”Vi kan och kommer inte att tystna inför hotet mot IDF-soldater och statens ansträngningar att försvara sina medborgare”, skrev han i meddelandet.
I dag den 31 oktober anslöt sig ytterligare två ministrar till bojkotten.
Det är så här de ser på yttrandefriheten. De ser medias enda roll som att tjäna regeringen
Dels har landets kommunikationsminister Shlomo Karhi beslutat att förbjuda all kontakt mellan myndigheterna och den liberala dagstidningen, inklusive annonser och offentliga tjänstemäns personliga prenumerationer. Statliga institutioner och bolag, samt deras underleverantörer, ska också förbjudas också att kommunicera med tidningen och dess prenumeranter.
Enligt tidningens berömda kolumnist Gideon Levy, som 2015 tilldelats Olof Palmepriset för sin rapportering om ockupationen, kommer utfallet inte som en chock.
– Det är så här de ser på yttrandefriheten. De ser medias enda roll som att tjäna regeringen. Men de har ingen juridisk grund att stänga ned oss, som de har gjort med Al Jazeera. Det fanns det å andra sidan inte för dem heller. Vem vet, det kanske kommer en dag, säger Gideon Levy till Flamman.
I ett brev ansluter sig även Avi Cohen-Scali, minister för diasporan och kampen mot antisemitism, till utfrysningen. Han motiverar beslutet med att Haaretzgruppens chef Amos Schocken ska ha beskrivit kriget som en andra Nakba (”Katastrof”) och Israel som ett ”brutalt apartheidstyre över den palestinska befolkningen och kallade dem som mördade, våldtog och massakrerade vårt folk för frihetskämpar.”
Därmed har tidningen gjort sig skyldig till ”extrema uttalanden” och ”lögner” som bidrar till att delegitimera staten Israel, konstaterar ministern som nu hoppas att de övriga delarna av regeringen ansluter sig.
Amos Schockens uttalande ägde rum på en konferens i London, där han anklagade Netanyahu för att ”intensifiera de olagliga bosättningarna”, ”införa en grym apartheidregim”, samt ”avfärdar kostnaderna på båda sidor för att försvara bosättningarna, medan man bekämpar de palestinska frihetskämpar som Israel kallar terrorister”. I en kommentar till tidningen Jerusalem Post förklarade Amos Shocken att ”det är tydligt att jag inte hänvisade till händelserna den 7 oktober”.
Haaretz har under det senaste året gjort sig kända för sin kritiska rapportering om den israeliska invasionen av Gaza. Tidningen har bland annat avslöjat att det kontroversiella ”Hannibaldirektivet”, som säger att militären med alla medel ska undvika att soldater tas som fångar, användes den 7 oktober, samt kommunikationsmisstag hos säkerhetsstyrkorna som lett till att minst två i gisslan dött. Och Gideon Levy själv skrev en kolumn tidigare i år med rubriken, ”Om det inte är ett folkmord, vad är det då?”
Eftersom Haaretz kämpar just nu har varje sådant här angrepp betydelse.
Levy säger att det är oklart vad den nya lagen får för effekt.
– Det är helt klart en aggression mot tidningen, men de ekonomiska konsekvenserna är oklara. Jag skulle inte tro att de är så stora, kanske att vi förlorar en del prenumeranter. Men eftersom Haaretz kämpar just nu har varje sådant här angrepp betydelse.
Han säger dock att han inte är rädd om sitt jobb eller om tidningens framtid.
– Det här kommer säkert att glömmas bort inom några dagar. Det kommer alltid nya skandaler.
Han har ännu inte hunnit prata färdigt med sina kollegor om en motstrategi, men Levy och ledningen jobbar på ett gemensamt uttalande.
– Haaretz är för förankrad och respekterad både i Israel och världen. Om Haaretz stängs ned kommer ingenting att vara detsamma.
Jonas Elvander: San Francisco visar upp vår teknikfeodala framtid
En anställd på myndigheten San Francisco Public Works tömmer ett läger för hemlösa i augusti 2024. Foto: Godofredo A. Vásquez/AP.
I staden som en gång var USA:s vänsterfäste kämpar teknikbaroner, stråtrövare och självkörande bilar om gatorna. Miljardärerna ser ut att gå vinnande ur striden – något som kan förändra Kalifornien i grunden.
När jag stiger av tåget i distriktet Mission i San Francisco på Halloween-kvällen möts jag av en bisarr syn. Trottoaren i korsningen är täckt av skräp, som om en stor marknad just hade hållits. Men här finns ingen marknad, bara en stor grupp människor som lyssnar på Bob Marley. Vissa är gatuförsäljare men de flesta är uppenbarligen hemlösa – något som har blivit ett signum för staden de senaste åren.
Det har flera orsaker. Det varma klimatet har gjort Kalifornien till en favoritdestination för hemlösa, som på vissa platser i södra Kalifornien till och med har byggt hela kåkstäder längs stränderna. I San Franciscos fall beror det också på stadens progressiva styre, som förser invånarna med offentliga tjänster som saknas i mer konservativa städer.
Den frihetliga och socialliberala andan ska ersättas med en ”teknikfeodal” ordning eller vd-monarki.
Det märks på flera sätt att detta är en av USA:s mest progressiva platser. I centrum ekar ljudet av trummor och slagord. Snart visar det sig vara hotellpersonalen som gått ut i vild strejk och blockerar ingången till varje hotell runt Union Square, bara ett stenkast från en av Diego Riveras kändaste muralmålningar, Unidad Panamericana. På bussen höjer ingen ett ögonbryn när hemlösa går på utan att betala.
Sedan coronapandemin har antalet hemlösa dock exploderat – och med dem småbrottsligheten. När staden stängde ned våren 2020 förvandlades centrum till en spökstad, befolkad endast av hemlösa och småkriminella. De blev kvar när vardagen återkom, vilket har blivit till ett problem för många företag och affärer. Detta har lett till ett bakslag för den progressiva politik som Kalifornien och San Francisco i synnerhet har gjort sig känt för.
För två år sedan tvingades stadens progressiva distriktsåklagare, Chesa Boudin, avgå efter att en kampanj ledde till att hans mandat återkallades, bara tre år efter att han valdes. Boudin är son till två medlemmar i vänstergerillan Weather Underground, som dödade tre personer, varav två poliser, i ett spektakulärt bankrån 1981. Han var därför från början avskydd av San Franciscos polismyndighet, som gjorde allt de kunde för att sabotera hans agenda.
Kampanjen lyckades, inte minst på grund av de stora belopp som donerades till den av San Franciscos rikaste invånare: teknikbaroner, riskkapitalister och fastighetsmoguler. Dessa bär själva ett stort ansvar för hemlöshetskrisen då de har gjort stadens bostadspriser bland de dyraste i världen. De har ett aktivt intresse av att göra upp med Kaliforniens och San Franciscos progressiva historia. Den frihetliga och socialliberala andan ska ersättas med vad marxisten Jannis Varoufakis beskrivit som en ”teknikfeodal” ordning, eller högerfilosofen Curtis Yarvins vd-monarki.
Elon Musks ständiga gräl med delstatens demokratiska politiker över dess sociala lagstiftning och hans återkommande hot om att flytta sina bilfabriker till en annan stat är ett av flera exempel på den växande konflikten. Med tanke på it-branschens utveckling kan det på sikt göra att Kalifornien förvandlas i grunden och blir till en lika ogästvänlig plats som andra stater för de hundratusentals hemlösa invånarna: i skrivande stund försöker baronerna att avsätta borgmästaren i det närliggande Oakland med samma metoder.
Medan Marleys ”Three little birds” ekar över torget – oroa dig inte, allt kommer att bli bra – ser jag en självkörande Silicon Valley-bil svischa förbi. De vita fordonen med snurrande kameror på taket och bakluckan, vars enda passagerare sitter och pyser i bak- eller passagerarsätet, har blivit en nästan lika vanlig syn som de hemlösa. Två verkligheter som växer allt längre ifrån varandra, kan för en sekund skymtas på samma plats.
En av Enhetsfront för Palestinas demonstrationer i Göteborg. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT.
Kristofer Lundbergs nya initiativ vill samarbeta med nybildade Solidaritet – och hoppas kunna utmana Vänsterpartiet i förorten och lokalpolitiken.
”Det finns ett stort behov för en rakryggad vänster”, skriver Enhetsfront för Palestina i ett inlägg på Facebook under onsdagen.
I inlägget meddelar de att det fattats beslut om att verka för bildandet av ”en vänsterfront, en enhetslista eller ett rött valalternativ” inför valet 2026. Bland de politiska frågor som lyfts är en enstatslösning i Palestina, upprustning av förorten och kamp för miljö och ursprungsfolk mot ”kapitalismens rovdrift”. Enligt inlägget ska initiativet utgå från en ”dekolonial ideologisk grund”.
Bakom initiativet står den tidigare vänsterpartisten Kristofer Lundberg, som uteslöts ur Vänsterpartiet förra veckan och varit drivande bakom Enhetsfront för Palestinas återkommande demonstrationer i Göteborg.
Tillsammans kan man skapa ett rikstäckande initiativ, genom att utmana lokalt och kommunalt
– Vi kommer inte att vilja utmana andra partier och organisationer på vänsterkanten, utan göra saker tillsammans med dem, säger han till Flamman.
Kristofer Lundberg berättar att han under dagen haft flera möten med feministiska rörelser samt miljö- och fredsrörelser. En av de samarbetspartners han nämner specifikt är det nybildade partiet Solidaritet, som lanserades för bara en vecka sedan. För Flamman bekräftar han att han varit i kontakt med partiets initiativtagare och talesperson Björn Alling.
– Vi pratade senast i måndags, och är överens om att vi ska samarbeta. Vi är båda i startgroparna med något nytt och har liknande ambitioner, säger han, och fortsätter:
– Vår tanke är att vi har en bas i Västsverige, Solidaritet i sina städer och andra grupper på andra platser. Tillsammans kan man skapa ett rikstäckande initiativ, genom att utmana lokalt och kommunalt.
I Enhetsfrontens inlägg på Facebook beskriver organisationen hur de vill överta den plats Socialdemokraterna och Vänsterpartiet haft för bland annat förortsbor, hyresgäster och fackliga. De etablerade partierna, där Vänsterpartiet ingår, anklagas för att acceptera ”kapitalets diktatur”.
– Vänsterpartiet sviker i så många avgörande frågor, säger Kristofer Lundberg till Flamman.
– Vi ser besvikelse i miljörörelsen, ett Nato- och EU-motstånd som saknas, och nu senast sveket mot Palestinarörelsen.
Det nya initiativet lanseras bara en vecka efter Vänsterpartiets uteslutning av Kristofer Lundberg, tidigare ordförande för partiets lokalavdelning i Angered. Ärendet motiverades bland annat med att Lundberg uttryckt stöd för den palestinska gruppen PFLP, som deltog i Hamas attack mot Israel den 7 oktober.
När det blev offentligt att Lundberg riskerade uteslutning undertecknade 31 palestinska föreningar ett gemensamt brev till partiledningen, i syfte att övertyga dem om att behålla Lundberg i partiet.
”Vill Vänsterpartiet byta ut regeringen i nästa val kommer ni behöva våra röster och era egna aktivister med bas i rörelser”, skrev de bland annat. Partiet gick dock vidare med ärendet, och meddelade den 23 oktober att Lundberg uteslöts.
– Jag tror inte att V har förstått omfattningen av vad detta innebär, att så offensivt gå i konflikt med Palestinarörelsen som i stort sett stod för hela uppgången i EU-valet. Jag tror inte att man förstår hur stor kritiken är inom sociala rörelser, säger Kristofer Lundberg till Flamman, och tillägger sedan:
– Jag är tveksam om Nooshi sitter kvar till nästa val.
Den formella lanseringen av initiativet, i dess nya skepnad, kommer att ske på en presskonferens inom kort.
Med hjälp av AI-bilder som sprids i sociala medier nöts budskapet in att Kamala Harris är en farlig kommunist. Illustration: Leonidas Aretakis/Nightcafe/AI.
USA skulle knappast få någon planekonomi med Kamala Harris vid rodret. Men hennes pappa, den jamaicanska marxisten och ekonomiprofessorn Donald Harris, har fortfarande mycket att lära oss om kapitalismens problem.
– Hon är marxist. Alla vet att hon är marxist.
Så sade Donald Trump om Kamala Harris i deras senaste debatt den 10 september.
– Hennes far var en marxistisk professor i nationalekonomi och han lärde henne väl, fortsatte han, och tillade att en valseger för henne därför skulle innebära slutet för Amerika.
Hur det blir med den saken återstår att se. Men det stämmer att Donald Harris är en marxistisk ekonomiprofessor, även om det är tveksamt hur mycket arbetsvärdelära han pratade hemma vid frukostbordet.
Finns det då någon möjlighet att Donald Harris idéer får ett genomslag om hans dotter blir president i USA? I ärlighetens namn är det svårt att föreställa sig.
Föräldrarna skilde sig när Kamala var sju, och efter en vårdnadstvist har kontakten varit sporadisk. Det händer att Kamala Harris nämner sina musikaliska influenser från pappan – Miles Davis och John Coltrane – men inget om hans ekonomiska idéer. Det är oklart vad hon tycker om profitkvotens fallande tendens.
På sistone har relationen mellan far och dotter dessutom verkat frostig, sedan Kamala Harris svarat på en intervjufråga om huruvida hon hade rökt cannabis: ”Halva familjen är från Jamaica – skojar du?” I ett öppet svar skrev Donald Harris att hans föräldrar måste vända sig i graven av att se sitt stolta arv förknippas med den ”falska stereotypen av gräsrökande lycksökare”.
Vad som står klart är dock att Donald Harris är en sofistikerad tänkare, inte minst hans kritik av det rådande neoklassiska paradigmet inom nationalekonomi. Han är också föredömligt pragmatisk i att applicera sina teorier på praktiska problem, något han har gjort i egenskap av rådgivare åt flera jamaicanska regeringar.
Donald Harris föddes 1938 i Brown’s Town på Jamaica, som då var en brittisk koloni. Han fick tidigt upp ett intresse för ekonomi genom sin farmor, som drev en affär, och mormor, som odlade sockerrör.
Farmodern pratade ofta om att arbete var grunden till allt välstånd, något som Donald Harris senare förstod var en hemmasnickrad version av Marx arbetsvärdelära. På sin mormors sockerrörsodling fick han på nära håll se vilket slit som ligger bakom varorna som forslas till matbutikerna i norr.
Så småningom utbildade han sig i London, och sedan i Berkeley i USA, som på 1960-talet var ett fäste för radikal studentaktivism. Donald Harris fick upp ögonen för Malcolm X, och engagerade sig i medborgarrättsrörelsen. Det var så han träffade Shyamala Gopalan, som han gifte sig med 1963, och året därpå fick de dottern Kamala. Efter skilsmässan såg Donald Harris till att Kamala och hennes syster Maya fick besöka hans fattiga uppväxtort Brown’s Town i Jamaica, som fått sitt namn efter en slavägare. Där fick de springa runt bland familjens sockerrörsfält, och smaka jamaicanska specialiteter som jerkkyckling och curryget. Både för att behålla kontakten med sina rötter, och få en förståelse om hur människor lever i mindre utvecklade delar av världen.
Pionjär. Donald Harris blev ekonomiprofessor vid Stanforduniversitetet 1972, och därmed också den första svarta forskaren att anställas av dess ekonomiinstitution. Foto: Wikimedia commons.
Donald Harris kom till Stanford 1972, där han bland annat undervisade i marxistisk teori, utan att för den skull vara en dogmatiker. Marx var bara en influens bland många, tillsammans med klassiska ekonomer som Adam Smith och David Ricardo, samt John Maynard Keynes och hans lärjungar.
Från Marx tog Donald Harris med sig idén om en inneboende konflikt mellan arbete och kapital, och synen på kapitalismen som ett system i ständig utveckling. Men han var också skeptisk till några av lärans centrala teser, som profitkvotens fallande tendens – en teori som säger att vinsterna ständigt minskar tills kapitalismen försätts i en slutgiltig kris som leder över till kommunism. Denna självdestruktivitet fyllde under 1900-talet en viktig ideologisk funktion för vänstern, men enligt Harris var kapitalismen mer dynamisk än så, med ständigt nya spjutspetsbranscher som avlöser varandra.
Sin hårdaste kritik reserverade Harris dock åt den rådande neoklassiska teorin. En artikel i The Stanford Daily från 1976 beskriver honom som ”för karismatisk, och leder likt Hamelns råttfångare studenterna bort från neoklassisk ekonomi”.
Donald Harris ansåg att de neoklassiska modellerna inte gick att använda för att förstå ekonomisk utveckling. De såg vägen från fattigdom till rikedom som en jämn och förutsägbar process, så länge som det ständigt tillförs mer kapital. Men enligt Harris förutsätter det att man bortser från hela problemet med underutveckling, som handlar om hur man ska utveckla och anpassa maskiner och tillverkningsprocesser för att inte hamna efter i den tekniska utvecklingen.
Slit. Ekonomen Donald Harris förklarade hur socker-plantagerna i hans hemland Jamaica hörde ihop med den globala kapitalismen. Foto: The Keasbury-Gordon Photograph Archive Collection/TT.
I den neoklassiska modellerna finns inga olika sorters maskiner över huvud taget. Ekonomin har bara en enda vara, som antingen kan konsumeras eller investeras. Allt som sparas investeras automatiskt, och ger en avkastning som är känd på förhand. Ekonomin befinner sig alltid vid full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande. Problemen som Marx och Keynes ägnade sig åt, med arbetslöshet och otillräckliga investeringar, är nu omöjliga per definition. För någon som var intresserad av verkliga ekonomiska problem gick det här verktyget inte att använda.
För Donald Harris var dessa debatter allt annat än teoretiska. Han har varit rådgivare åt flera jamaicanska regeringar, och på 1990-talet bidrog han till att utforma en industripolitisk plan för landet. Fokus låg på att öka exporten, för att säkra tillgången på hårdvaluta, och för att utsätta jamaicanska företag för världsmarknadens disciplin. Subventioner och skattelättnader skulle delas ut efter förmåga att exportera, ett objektivt kriterium på företagens konkurrenskraft.
Donald Harris ville också prioritera investeringar i infrastruktur: i elektricitet, transporter och vatten och avlopp. Bristen på kredit var ett annat avgörande problem, som kunde avhjälpas med hjälp av utländska företag. Höga räntor skapade en preferens för korttidslån, som lämpade sig väl för varor med korta produktionstider, som färska frukter och grönsaker, men sämre för längre förädlingsprocesser.
Raka rör. Ett jamaicanskt frimärke från 1938, när landet ännu var en koloni, pryds av den brittiska kungen George V och en sockerplantage. Foto: Zabanski/adobe stock.
Ungefär femton år senare, 2010, kunde Harris konstatera att Jamaica inte hade följt hans råd om en exportledd utvecklingsbana. I stället hade man slagit in på villkorade lån från organisationer som IMF och Världsbanken. Landet hade dragit på sig en stor och växande utlandsskuld som blev allt svårare att betala av, trots ett årligt budgetöverskott på nära fem procent. Försöken att stabilisera växelkursen med hjälp av höga räntor hade också höjt räntorna på statsskulden, och försatt landet i en skuldfälla. Halva statsbudgeten gick åt till räntebetalningar.
Donald Harris rekommenderade att staten drog sig tillbaka från delar av ekonomin för att anta en smalare och mer strategisk roll. Samtidigt varnade han för att åtstramningar nu skedde under en lågkonjunktur, varför han fortsatte att rekommendera investeringar i infrastruktur. Han föreslog också satsningar på offentliga jobb i utsatta områden som alternativ till brottslighet.
Bland de djupare strukturella problemen som Donald Harris identifierade var att en stor mängd tillgångar stod oanvända, eller slösades bort. Att sätta dem i bruk kunde inte åstadkommas med enkla lösningar som att öka efterfrågan eller undanröja byråkratiska hinder. I stället behövde staten ta en aktiv roll i att bistå entreprenörer, genom att koordinera investeringar och minska den osäkerhet som de alltid innebär.
Donald Harris jämförde Jamaicas ekonomi med en gammal rostig motor som behövde rustas upp och förses med nya delar för att kunna tävla mot sina allt snabbare konkurrenter. Men några av hans förslag låter också oortodoxa för att komma från en marxist – som att privatisera flygplatserna och ge skattelättnader till företag.
Sedan början på 2010-talet har Jamaica fått ned sin utlandsskuld med en imponerande hastighet. Det har skett tack vare sjunkande räntor, omstruktureringar av skulden, en del stöd från Kina och Venezuela, och framför allt ett ännu större budgetöverskott, på sju procent. Arbetslösheten har också sjunkit, men tillväxten har varit fortsatt låg på 1–2 procent. Investeringar i infrastruktur har skjutits på framtiden och exporten har legat still. Än återstår mycket innan Donald Harris vision om en exportledd utvecklingsstrategi för Jamaica kan förverkligas.
Finns det då någon möjlighet att Donald Harris idéer får ett genomslag om hans dotter blir president i USA? I ärlighetens namn är det svårt att föreställa sig. Demokraternas ekonomiska rådgivare har visserligen på senare år velat distansera sig från nyliberalismen och ortodox nationalekonomisk teori. Industripolitik är på modet igen. Men främst verkar den tänkt att användas som ett ekonomiskt vapen i rivaliteten med Kina. Militära motiv går före ekonomiska. Målet att föra tillbaka leverantörskedjor till USA ger inte nödvändigtvis utrymme för fattiga länder som Jamaica att utvecklas.
Men vi andra kan ta intryck av Donald Harris djupa kunskap om nationalekonomi, och strävan att inte bara studera världen utan – hur svårt det än är – också förändra den.
Kolkraftverket i Hjorthagen i Stockholm stängde 2018. Oksana Tarasova varnar för att en kollaps för Golfströmmen kan leda till en ond spiral där fossila bränslen återigen används för att värma upp norra Europa. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.
I regeringens nya utredning om utsläppsminskningar ligger fokus på att minimera påverkan på näringslivet. Samtidigt dömer nya FN-rapporter ut världsledares klimatpolitik som ”tomma ord”, och larmar om ett värre nödläge än någonsin.
– Jag jämför ofta jordens klimatsystem med ett täcke. Om du drar i ett hörn kommer de andra tre också att röra på sig, säger Oksana Tarasova till Flamman.
Hon är direktör för World Meteorological Organization, en väder- och klimatvetenskapsbyrå under FN-paraplyet, och sitter även i styrkommittén för FN:s miljöprogram UNEP.
Båda organisationerna har precis släppt var sinrapport om det nuvarande klimatläget. Infallsvinklarna skiljer sig, men slutsatserna är snarlikt ödesmättade: 2023 års globala växthusgasnivåer var högre än någonsin, och världens politik på området är otillräcklig.
– Om vi pratar om utsläpp i atmosfären, så räknar UNEP-rapporten upp vilka sektorer och länder de kommer från. WMO mäter det faktiska antalet växthusgasmolekyler i atmosfären.
Oksana Tarasova (bilden) förklarar hur ”varje växthusgasmolekyl är som en liten värmemaskin”, och att koncentrationen är det som räknas. Knäckfrågan rör hur stor del av det som släpps ut som kan sugas upp av naturen, och mycket överskott som blir kvar i atmosfären.
– I dag tas 25 procent upp av hav, och ungefär 30 procent av skog. Det som driver en ökad koncentration i atmosfären är inte alla utsläpp, utan de som blir kvar efter att biosfären gjort sitt. Utan naturen skulle vi stå inför en dubbelt så snabb uppvärmning.
Titeln på UNEP:sEmissions gap report syftar på klyftan mellan nuvarande politiska klimatmål och de åtgärder som skulle krävas för att nå Parisavtalets mål om under 1,5 graders uppvärmning.
– Med nuvarande policy på området kommer vi se en global uppvärmning på 2,6 grader i slutet av århundradet, berättar Oksana Tarasova.
– Vi ser många löften på den politiska arenan som inte stöds av atmosfäriska observationer. Men till och med sett till de löftena uppfyller vi inte Parisavtalet.
Årets Emissions gap report har titeln ”No more hot air”, i bemärkelsen ”varm luft” likväl som ett uttryck för ”tomma ord”. Klyftan mellan politisk retorik och vetenskaplig verklighet beskrivs som ”massiv”.
En mycket stor del av metanutsläppen kommer ur avfall från matsvinn. Samtidigt har många på vår planet inget att äta.
– Vi är mycket sena, och måste börja reducera utsläppen omedelbart. Första gången vi presenterade siffror likt dessa var 2004. Sedan dess har koldioxidkoncentrationen i atmosfären stigit med 11,4 procent. Det är inte som att vi inte vetat vad vi gör. Mätningarna började på 60-talet, och vi har varnat sedan 1975. Det är sorgligt.
För Sveriges och Nordens del varnar hon för de nya rönen om att Amoc, det system av havsströmmar som den värmande Golfströmmen ingår i, kan vara på väg att saktas ned.
– Om Golfströmmen upphör skulle det leda till en nedkylning av Europa, vilket snabbt blir en ond spiral om man försöker motverka det genom värme från fossila bränslen.
Regeringen tillsatte nyligen Styrmedelsutredningen, som ska komma fram till hur Sveriges utsläpp bör sänkas för att nå EU:s Fit for 55-klimatmål. Fokus ligger på att undvika ”orimligt höga kostnader för hushåll och näringsliv” samt ”allvarlig påverkan på konkurrenskraften för svenska företag”.
Oksana Tarasova tror att det visserligen går att kombinera ökad tillväxt med sänkta utsläpp – men är inte övertygad om att det är en bra idé.
– Personligen är jag inte en stor anhängare av oändlig tillväxt. Vi bor på begränsat territorium med begränsade resurser, och måste börja prata om hållbarhet och människans överlevnad. Med tillväxt kommer du till en punkt där alla resurser förbrukats. Vad kommer sedan? Om vi bara försöker oss på de ”lönsamma” åtgärderna fortsätter vi vara fast i en allmänningarnas tragedi, där alla jagar sina egna intressen.
Hon hänvisar tillen annan ny rapport från forskarnätverket Future Earth, där den första punkten som tas upp är att metanutsläppen stiger. Metangas är cirka 30 gånger mer ”intensiv” som växthusgas än koldioxid.
– En mycket stor del av metanutsläppen kommer ur avfall från matsvinn. Samtidigt har många på vår planet inget att äta. Varför? För att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle.
Flamman har sökt regeringens utredare Svante Mandell, Klimatpolitiska rådet, Stockholm Resilience Centre samt Klimat- och näringslivsdepartementet.
Linn Svansbo: Svensk polis förklarar krig mot fotbollen
Den allsvenska fotbollsmatchen mellan Hammarby och Djurgården den 20 oktober fick avbrytas efter att publiken kastat in smällare och bengaler. Foto: Magnus Lejhall/TT.
Fotbollskulturen i Sverige är ett praktexempel på folkrörelse. Visst har klubbarna problem – men polisens tuffhetssignalering vid förra helgens derby riskerar att slå bakut.
”Det är oacceptabelt att läktare blir en fristad för ett våld som vi aldrig skulle acceptera på andra ställen.”
Så sade Ulf Kristersson om den avbrutna derbymatchen förra söndagen. Djurgårdsklacken kastade in bangersmällare och bengaler på planen. Efter ett ovanligt långt matchavbrott fattade polisen ett historiskt beslut om att dra tillbaka tillståndet för den offentliga tillställningen och skjuta upp matchen – något som aldrig tidigare inträffat i svensk fotboll.
Frågan är varför i hela friden det är en angelägenhet som statsministern uttalar sig om. Att ett lokalt arrangemang stött på ordningsproblem brukar inte direkt klassas som en fråga för högsta politiska ort. Man kan också undra var polisens tuffa agerande mot offentliga tillställningar höll till under exempelvis Bråvallafestivalen, då 25 olika våldsbrott anmäldes, varav en våldtäkt och fem fall av misshandel.
Det är svårt att inte läsa situationen som en politiskt motiverad maktdemonstration från polisens sida.
Visst finns det problem med våld och hat på svenska fotbollsläktare. Men det symbolpolitiska krig som pågår mot fotbollen är varken proportionerligt eller konstruktivt. Polisen bröt i söndags den överenskommelse som funnits med fotbollsklubbarna och Svensk Elitfotboll om att matcher till varje pris ska spelas färdigt.
Varför de gjorde det är svårt att förstå. Pyrotekniska föremål är förvisso förbjudna – men alla som någonsin satt sin fot på en derbymatch i Stockholm vet att det inte är en proportionerlig motivering till att bryta en match.
Dessutom far de med osanning. Per Engström, chef för polisens nationella operativa avdelning, meddelade att Hammarby Fotboll misskött visiteringen i entrén. Antingen var han felinformerad eller så försöker han finta bort oss – polisrapporten visar nämligen att Hammarby följde polisens riktlinjer.
Klart är att matchen stängdes ned trots att de säkerhetsansvariga hos både Stockholm Live, Svensk Elitfotboll, Hammarby Fotboll och Djurgården var emot beslutet. På första parkett för att bevittna överkörningen av de sportsliga organisationerna satt i stället Anders Hübinette, regeringens särskilt utsedda utredare mot läktarvåld. Det är svårt att inte läsa situationen som en politiskt motiverad maktdemonstration från polisens sida. Polis och utredare vill visa hårdhandskarna mot stöket, och signalera att brott mot ordningsregler från just supportrar får allvarliga konsekvenser.
Samtidigt är åtgärden ett solklart exempel på kollektiv bestraffning, och riskerar att få oförutsedda konsekvenser. Polisens oförankrade och till synes omotiverade beslut har landat som en krigsförklaring i supporterled. Och den signal de skickar är inte att de har makt över situationen – tvärtom. Makten över fotbollen har i stället placerats hos femton arga killar i djurgårdsklacken med tillgång till bangers. Är några supportrar missnöjda med lagets insats på plan, tränarnas beslut om startelva eller den sportsliga ledningens värvningar så räcker det alltså numera med några knallskott för att tvinga fram ett avbrott som riskerar att få sportsliga konsekvenser för matchbilden. Det är ett enormt misslyckande, och riskerar att leda till ännu starkare störningar under kommande matcher.
Allsvenskan samlar hundratusentals människor. Fotbollen tar plats på bruksorternas vallar, i förorternas föreningsverksamhet, på skolgårdarnas grusplaner och i hundratusentals människors liv. Den fostrar barn i demokratiskt inflytande och gemensamt ägande genom medlemskap. Enligt revisions- och analysföretaget Ernst & Youngs rapport ”Hur mår svensk elitfotboll” bidrar Allsvenskan dessutom med 493 miljoner i direkta intäkter till statskassan – varje år.
Politiker och poliser som värnar samhällsgemenskap, demokrati och framtidstro borde inte ligga i krig med fotbollen. De borde göra allt de kan för att alliera sig med den. Och där ingår att låta matcherna spelas till slut.
Migranter eskorteras från det italienska skeppet Libra vid hamnen i albanska Shengjin den 16 oktober, efter att ha omhändertagits på internationella vatten. Foto: Vlasov Sulaj/AP.
Antalet asylsökande till Europa har störtdykt. Trots det vill EU-kommissionen nu utlokalisera asylprocessen till icke-medlemsländer, med inspiration från Giorgia Melonis Italien.
När EU:s stats- och regeringschefer nyligen möttes i Bryssel för ett toppmöte så stod migrationsfrågan högst på agendan. Efter ett år av inskränkningar av asylrätten på olika håll i unionen väntade sig många en uppslitande debatt. Tyskland har infört gränskontroller mot alla sina grannländer. Frankrike, Sverige, Danmark, Italien, Österrike och Slovenien har gjort detsamma längs vissa gränser. Polen och Finland har tillfälligt upphävt asylrätten för migranter från Ryssland och Belarus. Sådana åtgärder bryter mot reglerna inom Schengenområdet, men redan före torsdagens toppmöte kom signaler från Kommissionen om att det inte behövde bli någon konflikt.
160 olika organisationer har i ett öppet brev beskrivit det som ‘omänskligt, absurt och ett dyrt system som bryter mot internationella mänskliga rättigheter’.
I förra veckan skickade ordföranden Ursula von der Leyen ett brev till medlemsländernas ledare där hon föreslog att göra externa ”återvändarhubbar” till officiell EU-politik. Idén är baserad på det avtal som Italiens högerextrema regering slöt med Albanien i november förra året. Det går ut på att manliga asylsökande som kommer till Italien ska skickas till läger i Albanien medan deras asylärenden behandlas. Veckan före hade tre center öppnats i Albanien som tillsammans kan härbärgera över 1 000 migranter, varav ett fängelse.
Ideella organisationer har riktat hård kritik mot det italiensk-albanska avtalet då det bryter mot asylrätten. 160 olika organisationer har i ett öppet brev beskrivit det som ”omänskligt, absurt och ett dyrt system som bryter mot internationella mänskliga rättigheter”. Men trots att antalet asylsökningar i EU-länderna förra året var en miljon – en tredjedel av antalet som kom under rekordåret 2015 – och i år har minskat med ytterligare 40 procent, verkar flera europeiska regeringar vara fast bestämda att kopiera receptet. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som tidigare har kritiserat ett liknande förslag från hans konservativa föregångare om att skicka asylsökande till Rwanda, har uttryckt starkt intresse för planen som kommer att kosta Italien 670 miljarder euro över fem år. Det har även Nederländernas nya högerregering gjort. Inte ens Tyskland, som länge har haft en mer liberal linje i migrationsfrågor, förväntas blockera ett eventuellt avtal i Europeiska rådet.
Men det är inte säkert att EU-kommissionens nya plan kan bli verklighet. Redan förra fredagen, bara två dagar efter att de 16 första asylsökande anlände till Albanien i väntan på att bli deporterade till sina hemländer, beslutade Italiens högsta domstol att 12 av dem måste skickas tillbaka till Italien. Beslutet innebär att det är oklart huruvida planen ens kommer att gå att genomföra. Enligt Albaniens premiärminister Edi Rama, som hoppas att avtalet ska snabba på hans lands ansökningsprocess för att bli ett EU-land, är det inte heller säkert att andra EU-länder kan kopiera upplägget, då det hänger på att man kommer överens med ett icke-EU-land som är villigt att ta emot migranterna.
Michele LeVoy (bilden) från organisationen Platform for International Cooperation on Undocumented Migrants, Picum, sade sig vara ”förfärad” över EU-ledarnas nyfunna entusiasm för utlokaliserade center för asylsökande i en intervju med The Guardian:
– Förutom att det är logistiskt och ekonomiskt nonsens är det ett grymt system som bryter mot internationell och EU-rätt och gör att människor riskerar att utsättas för övergrepp, utan tydliga möjligheter att få upprättelse.
German Bender diskuterar Arenas idés senaste rapport tillsammans med Ida Drougge (M) och Mikael Damberg (S). Foto: Liz Fällman.
Samtidigt som en Socialdemokraterna går med på ett balansmål synar tankesmedjan Arena Idé finanspolitikens spelregler. Samtidigt presenterar man ett förslag på ett nytt ramverk – med långsiktiga investeringar och samhällsbehov i fokus.
– Alla vägar bär till Rom. De här investeringarna är inte valfria.
Elinor Odeberg (bilden), chefsekonom på Arena Idé, är självsäker när tankesmedjan lanserar sin ”skuggöversyn” av det finanspolitiska ramverket på Medelhavsmuséet i Stockholm.
Bland de behov som nämns och redovisas i rapporten finns bostäder, elnät, och järnväg. Man föreslår också att dela upp statsbudgeten i en drift- och en investeringsbudget, för att lättare komma över ”utgiftspuckeln” vid stora men nödvändiga satsningar.
– De här investeringarna är verkligen genomförbara, och skulle lösa många samhällsproblem, säger Vilgot Österlund, statistiker på Arena Idé, till Flamman.
– Ska man möta behoven inom nuvarande ramverk får man antingen skära i välfärden eller höja skatterna, och det kan ju lika gärna bli skattesänkningar av de utgifterna. Vi tycker det behövs ett ramverk där det är tydligt att om man lånar ska det gå till investeringar.
Frågan om det finanspolitiska ramverket precis blivit både hetare och svalare än väntat. De två inbjudna politikerna, Mikael Damberg (S) och Ida Drougge (M), skulle ha varit motparter. Nu representerar de i stället partier som just kommit överens om ett nytt balansmål, som ersätter det gamla överskottsmålet. Statsfinanserna måste inte längre sluta på plus – så länge man inte heller hamnar på minus.
– Jag är traditionell nordisk socialdemokrat här. De lån man tar på sig kommer man att behöva betala av, säger Mikael Damberg, som kallar det en ”styrka för Sverige” att en riksdagsmajoritet gått ihop.
– Kommer den här överenskommelsen att täcka alla behov i samhället? Absolut inte. Då måste man prioritera det som är viktigast. Pengar är aldrig oändliga.
Från parterna bakom beslutet beskrivs det som ett sätt att öka utrymmet för investeringar, medan socialdemokraternas vänsterfalang har beskrivit det som en förlängning av de senaste årens åtstramningspolitik. Ida Drougge ser ramverket som nödvändigt.
Stram. Mikael Damberg presenterar Socialdemokraternas budgetmotion för 2025 den 4 oktober. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
– Utgångspunkten är att alla investeringar ska läggas inom ramverket. Kärnkraften ska till exempel inte läggas utanför. Ska man göra avsteg så ska det vara i extraordinära fall, som krig, corona eller finanskris, säger hon.
I skuggöversynen presenteras ett ”defensivt” och ett ”offensivt” scenario, där det offensiva som högst tar upp ungefär 3,5 procent av BNP, för att sedan sjunka framåt 2040-talet när satsningarna genomförts. Det nyklubbade balansmålet ger bara utrymme åt hälften så mycket statliga investeringar som Arena Idés defensiva plan på 49 miljarder kronor.
– Jag är positivt inställd, jag ser inte egentligen att dessa nivåer skulle äventyra statens ekonomi. Det är bra att er utgångspunkt är realekonomin, att diskutera lösningar utifrån vilka behov vi faktiskt har, säger Lars Pålsson Syll, docent i ekonomisk historia.
Hans motpart på andra sidan scenen, professorn i nationalekonomi John Hassler, håller inte helt med om beskrivningen av ramverket som bromskloss. Han ifrågasätter i stället var svensk ekonomi hade hamnat utan det nuvarande ramverket.
– De svenska investeringarna, både offentligt och privat, är väldigt höga och har ökat de senaste 25 åren.
Moderatorn German Bender ställer motfrågan om de ökat i paritet med behoven.
– Det kan man diskutera, men internationellt sett investerar vi inte lite, svarar John Hassler.
LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö river ner applåder i lokalen när han berömmer Arena Idé för att ha ”gjort ett grymt jobb.” Han säger sig ha varit positiv till överskottsmålet från början – men att ”allt har sin tid”.
– Det nuvarande ramverket är en produkt av 90-talskrisen, och jag har varit en stark försvarare av det. Men 30 år senare har vi andra problem än det Göran Persson beskrev som ”skrattande finansvalpar på Wall Street”, säger han, och fortsätter:
– Vi har ett gangstersamhälle där ryssen står runt hörnet, Malmbanan har spårat ur två gånger och utanförskapet i förorterna är enormt. Överenskommelsen mellan S och M gör varken till eller från, den adresserar inte dagens problem.
En del av E45 stängs av efter att vägras. På plats är det översvämmat och vägen har rest sig. Köerna är långa och flera fordon rapporteras sitta fast. Foto: Joachim Nywall/TT.
Vi fortsätter dricka vårt allt dyrare kaffe, medan vi låtsas som att molnen vid horisonten inte angår oss. Till och med oppositionen verkar ha gett upp.
Det är närmast apokalyptiska scener som utspelats i våra flöden de senaste månaderna. Hus som spolas bort av störtfloden i efter orkanen Helene i North Carolina. Översvämmade byar i Rumänien efter skyfallen i slutet av september. Människor som räddas från hustak på Sicilien efter nya extremväder nu i oktober – med över 600 millimeter regn på två dygn i vissa områden i södra Frankrike.
Samtidigt har delar av östra Europa under sommaren plågats av torka, för tredje året i rad. Den extrema torkan år 2022 var troligen kontinentens värsta på 500 år – i konkurrens med den extrema sommaren 2018 – enligt European Drought Observatory.
Allt detta har dock haft minimal påverkan på det svenska debatten. Hettan och skogsbränderna 2018 bleknar i minnet, och för de flesta svenskar utgör klimatförändringarna fortfarande ett abstrakt och avlägset hot. Sverige är i många avseenden ett klimatkrisens Fylke, vars bekymmerlösa invånare fortsätter att röka pipa, pyssla om sin trädgård och dricka kaffe vid halv tre, i trygg förvissning om att de mörka molnen vid horisonten inte angår oss. Inte ens nyheten att våra egna utsläpp ökade med 5,6 procent det andra kvartalet kan skaka liv i våra bekväma hobbit-kroppar.
Kanske beror svenskarnas passivitet på att de inte ser någon politisk kraft med vilja och kapacitet att göra något åt problemet.
Bland svenska bönder växer visserligen oron över torka och översvämningar, och branschen ber om statliga försäkringar mot extremväder. ”Det är många som mår dåligt”, sade lantbrukaren Bertil Hagsgård i Mellerud i ett DN-reportage i september. Han har själv sett grödorna skrumpna av störtfloder de senaste åren, i en livsviktig sektor som alltid varit beroende av vädrets nycker och knappast behöver mer människoskapad osäkerhet.
Men böndernas oro drunknar i ett nyhetsflöde dominerat av krig, gängvåld och politiska skandaler. Och inte ens för dem som lever med konsekvenserna av ett förändrat klimat är det inte självklart att slutsatsen blir att omställningen måste gå snabbare. I så fall skulle ju det väderberoende jordbruket inte bara trycka på för statliga stöd, utan också för rejält höjda ambitioner i klimatpolitiken.
Vi kan inte direkt observera sambanden mellan den globala uppvärmningen och de ovanligt starka orkaner som nyss dödade över 200 människor och orsakade skador för över 100 miljarder dollar i USA. Eller sambandet mellan koldioxidhalten i atmosfären och stigande kaffepriser (via torka i Brasilien). Eller mellan bilarnas avgaser och vägar som förstörs när temperaturen kretsar kring nollan en allt större del av vintern och markvattnet fryser, utvidgas och tinar – gång på gång. Men även om vi inte kan se sambanden med ögonen vet vi att de finns.
Alla förstår att smältande glaciärer beror på uppvärmningen – ett av de allra enklaste sambanden. Några kanske rycker på axlarna åt nyheten att fyra av Sveriges drygt 250 glaciärer försvunnit på lika många år, andra sörjer ett stycke svensk natur som är på väg att försvinna i rekordfart. Men alla bör vi oroas över att smältande glaciärer på sikt hotar hundratals miljoner människors tillgång till färskvatten. I Sydamerika är Andernas glaciärer nu mindre än de varit på 10 000 år, men dessvärre också större än de kommer att vara under resten av våra liv.
Kanske beror svenskarnas passivitet på att de inte ser någon politisk kraft med vilja och kapacitet att göra något åt problemet. För samtidigt som högerregeringen slaktar klimatpolitiken, låter utsläppen öka och passivt ser på när industrisatsningar som varit omställningens kronjuvel kraschar eller sätts på paus – så har det ledande oppositionspartiet slutit en åtstramningspakt med högern som omöjliggör nödvändiga investeringar i att rusta upp och ställa om samhället.
I valet 2022 valde svenskarna tillväxt framför omställning, men fick varken eller. Det innebär att målet nu står öppet för den som vågar sätta klimatfrågan i centrum för en vision om ett bättre samhälle. Kommer vänstern att ta bollen, eller fortsätta röka pipa medan molnen i fjärran kommer närmre?
Syriska kurder vid en begravning av offren för turkiska luftangrepp mot norra Kurdistan i november 2022. Foto: Baderkhan Ahmad/AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Den turkiska armén har en lång historia av närvaro och ockupationsförsök i den kurdiska regionen Bashur i norra Irak. Under det osmanska riket sträckte sig imperiet ända ned till Mosul, och efter dess fall har flera försök skett till att återskapa det gamla imperiets dominans i området. Med de senaste årens turbulens i Mellanöstern har det blivit allt viktigare för Nato och Turkiet att kontrollera Bashur för att säkra sin hegemoni. I åtta år har en oavbruten militär operation pågått mot området, men de har inte lyckats erövra området eftersom att motståndet har varit oväntat starkt.
Turkiets agenda är att stoppa utvecklingen av ett socialistiskt samhälle som kan befria det kurdiska folket.
Den 15 juni 2024 inledde den turkiska ockupationsmaktens armé en omfattande invasion i Duhok-regionen efter utplaceringen av tusentals soldater, 300 stridsvagnar och pansarfordon. Under veckorna som följt har Turkiet släppt bomber i bergen, som tvingat jordbrukare och bybor att fly sina hem. Bara i augusti har Turkiet attackerat Bashur med 350 flygplan, 33 helikoptrar och 90 förbjudna explosiva medel enligt HPG (Folkets försvarsstyrkor). Både människor och klimatet lider av efterföljande bränder i regionen.
Turkiets invasion är helt i linje med kolonialismens strategiska girighet att erövra området. I Turkiet utövar nationalstaten förtryck mot kurder i den ockuperade delen Bakur, där kurderna inte tillåts tala sitt språk, utsätts för strukturell rasism och tvingas till turkisk assimilation. I den ockuperade regionen Rojava (nordöstra Syrien) – där det finns en rörelse som kämpar för ett alternativt, demokratiskt och frihetligt samhälle – blir aktivister, civilbefolkning och infrastruktur ständigt attackerade av Turkiet.
Turkiets agenda är att stoppa utvecklingen av ett socialistiskt samhälle som i längden kan befria det kurdiska folket. Invasionen i Bashur är nu ännu ett led i kolonialismen och tillintetgörande av det kurdiska folket och Kurdistan.
Kurderna är ett ursprungsfolk som levt i regionen långt innan uppdelningen av ottomanska riket. Liksom värnandet av ursprungsbefolkningar runt om i världen, samt erkännandet och respekten för ursprungsbefolkningars kultur och levnadssätt som tillvaratar naturen på ett hållbart sätt, behöver även kurdernas rätt till existens försvaras.
Invasionen har tillåtits pågå i tystnad, utan protester från vare sig ledarna för den kurdiska regionala regeringen KRG, den irakiska regeringen, amerikanska soldater på plats och omvärlden. Det sker en uppenbar korruption makthavare emellan, där förhandlingar om området Bashur sker på bekostnad av lokalbefolkningens och naturens lidande.
Vi vägrar tillåta detta pågående förtryck av kurder, förstörelse av jordbruk och ett möjliggörande av Turkiets expansion att fortgå. Vi i Rojavakommittéerna uppmanar därför demokratiska organisationer och aktivister att höja sina röster i protest mot kolonialmakten Turkiets expansionsplaner och invasionen i Bashur. Turkiet måste stoppas!
