Ett säkert kort för en svensk biobransch i kris. “Tillsammans” 24 år senare kör på med samma vänsterkarikatyr. Det är roligt om än stundom långrandigt, tycker Fredrik Thorén.
”Ta inte det här personligt men du är ju så jävla dum i huvet”, sade Olle Sarris karaktär Erik till en vakt utanför slottet följt av ett passionerat framförande av Internationalen. Det var en av de roligaste scenerna Lukas Moodyssons film Tillsammans från år 2000. Erik hade bytt namn från Silfverskiöld till Andersson, revolterat mot sin överklassbakgrund och i stället börjat jobba som svetsare.
Lukas Moodyson hade nog roligt när han skrev manuset till den hyllade driften med 1970-talets alternativvänster. Lika roligt verkar han ha haft i uppföljaren som utspelar sig 24 år senare. Och det är samma gamla tragik som ligger där och puttrar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Klasse (Shanti Rooney) och Göran (Gustaf Hammarsten) är de som fortfarande bor kvar i kollektivet. Vid 50 år hankar de sig fram på vikariat och delad ekonomi. Livet går på sparlåga, tills de bestämmer sig för att bjuda in alla från förr till en födelsedagsfest för Göran.
Tillsammans 99 görs i en tid då svensk filmbransch har press på sig att leverera, med en sparkad SFI-chef och låga besökssiffror för svensk film överlag. Är en nostalgisk återträff den räddning som svensk film skulle behöva för att få skeppet på banan igen? Nja, är nog svaret. En halvtimme hade kunnat klippas bort från långa tagningar som försöker hamra in hur jobbigt det är att vara 50, eller hur ensam Sten Ljunggrens Birger är.
Är en nostalgisk återträff den räddning som svensk film skulle behöva för att få skeppet på banan igen? Nja, är nog svaret.
Men jag erkänner att jag är nyfiken på hur livet har blivit för Anna, Lena, Signe, Erik och Lasse och de andra. Speciellt eftersom att Moodysson efter Fucking Åmål och Tillsammans ägnade många år åt deppig socialrealism (som Lilja 4-Ever och Ett hål i mitt hjärta), snarare än det han var bäst på: kränga tragik med humor. Filmer som inte var krångliga, men inte heller banala, kvalitetsfilm som ändå lockade en bred publik.
Erik har bytt tillbaka till Silfverskiöld sedan han studerat i Sovjetunionen, fått ett uppvaknande och inte oväntat blivit antikommunist. Anna, spelad av Jessica Liedberg, är en känd författare, men söker fortfarande konflikter. Lasse, ursprungligen spelad av Ola Rapace men nu utbytt till Jonas Karlsson, är en firad teaterregissör, åtrådd av både exfrun Anna och Klasse.
Lena (Anja Lundqvist) har blivit psykisk sjuk efter att hon fått kicken från kollektivet och målar numera fruktansvärt fula tavlor. Både Anna och Lena är ljuvligt spelade och lägger sig i de flesta tjafsen på kalaset, som allt mer urartar. Mitt i allt står Göran som är som han alltid varit: konflikträdd och för positiv för sitt eget bästa. ”Vi kan ta ned den temporärt”, medlar han när Erik vill riva ned Mao-affischen i farstun. Det är en hetsig, om än inte nyskapande grogrund för en fest med konstant dålig stämning och olösta konflikter med en frispråkig och ifrågasättande generation idealister.
