Jag ville inte slåss.
Jag hade ju äntligen hittat fram till freden, efter det bittra, utdragna inbördeskrig som tyst hade utkämpats inom mig under så många år. Men likväl hade en smutsig bomb precis detonerats, på svensk mark denna gång. Ju mer jag bestämde mig för att min tid och energi kunde ägnas åt bättre saker, desto oftare kände jag den radioaktiva bakgrundsstrålningen tränga in i hjärnan. Det gick inte längre att fly. Till slut ringde jag en transkompis, och med samlade krafter tog vi oss genom SVT:s Transkriget.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Arkiv X-musik dånar till de torraste av vårdriktlinjer och anonymiserade silhuetter berättar i mörka rum om hur de ”cancellerats” (fått kritik på nätet) som vore det en dödsdom. Två ängsliga gubbar får obegränsat med utrymme att oja sig, trots att en av dem motvilligt medger att ”många faktiskt också mår bra efter sitt könsbyte”. De enda transpersoner som får höras är undantagen – verkliga människor med komplexa och genuint intressanta erfarenheter av att i någon grad ångra sin transition. En grupp som skulle ha mycket nyans att bidra med om de fick proportionerligt utrymme i ett rimligt debattklimat, i stället för att än en gång få sina personliga trauman och identitetsresor kapade av de som vill måla fan på väggen.
Att själv få bestämma juridiskt kön, ett administrativt bokstavsbyte som i många länder inte är svårare än att byta namn, förvandlar man här till en inkörsport där förvirrade tonåringar snubblar in i ett liv fördärvat av felaktiga ingrepp. Givetvis sätts de stackars barnen i centrum, på det sätt som bara görs i klassisk moralpanik – våra normala små cis-änglar (som definitivt mår jättebra) måste skyddas från de hemska henmonstren på Internet, som gör något så ansvarslöst som att öppet berätta om sina livserfarenheter.
Hur i helvete kan min och mina vänners blotta existens ha enat dessa människor i politisk kamp?
Intressantare för mig än själva innehållet, som främst är skåpmat ompaketerad för den svenska marknaden, är just att SVT tycks apa efter brittiska BBC som redan gett utrymme åt konspiratorisk transfobi i flera år. Varför? Det enkla svaret är att båda stup i kvarten hotas av indragna bidrag från regeringar som vill sätta stopp för ”pk-media” tror jag spelar in. Samtidigt är mycket av den brittiska och svenska transfobin just vänstervriden – framstående feminister går ofta i spetsen för antitransrörelser i oheliga allianser med både internets sluskhöger och extremreligiösa. Hur i helvete kan min och mina vänners blotta existens ha enat dessa människor i politisk kamp?
Det pågår ett krig, men det handlar inte om oss transpersoner – snarare om alla andra. De som aldrig känt behovet av att granska sin bekväma plats i rådande könsmaktsordning, de som med järnhand trycker ned det känslomässiga uppror det ofta innebär att få sin världsbild raserad. Transkrigets slogan ”Tänk om ni har fel?” känns plötsligt mer projicerande än provocerande – vi har tänkt det, alldeles för många gånger, och trots det landat i livet vi i dag känner oss mer bekväma i. Vi har stött och blött konceptet ”kön” på alla möjliga och omöjliga sätt, och de flesta av oss har nog kommit fram till fler frågor än svar. Jag diskuterar gärna allihop, så länge det sker på en grund av nyfikenhet och det inte ligger unga människoliv i potten.
Hur mycket har ni tänkt?
Om SVT:s ”dokumentär” visar på något är det att vi transpersoner är en irrelevant part i kriget. Vi är slagfältet, men inte fienden – den finns i den glassköra manligheten, i den oantastliga kvinnligheten, i skräcken över att se oss i ögonen som visar på att dessa koncept inte är lika skrivna i sten som ni tidigare kunnat inbilla er. ”Tänk om ni har fel?” är en obehaglig tanke att ställas inför, och de folieklädda kaninhål transfobin brukar sluta i är ett tydligt exempel på vilken mental gymnastik man är redo att ägna sig åt för att slippa tänka den.
