När ekonomen Javier Milei kommer upp på scenen är han fortfarande den mest udda av de tre talarna. Publiken är mer engagerad i frågor som den hotande legaliseringen av abort och har svårt att följa med i hans diagram och tekniska förklaringar av hur staten stör marknadens perfekta harmoni. För att få upp stämningen vrålar han: ”Darra, rödingar!”

I april i år, på en irländsk pub i medel- och arbetarklassförorten Lanus, är publiken snarlik. Den kommer uppenbarligen från en smal sektor av befolkningen, men stämningen är en annan. Lejonhuvudet – Mileis symbol – syns överallt, liksom de gulsvarta färgerna som rörelsen har hämtat från den anarkokapitalistiska fanan. Under de fyra år som gått sedan mötet i Belgrano har Milei etablerat sig som ytterhögerns obestridda ledargestalt inför helgens presidentval, och med det skiftat fokus från de sociala och kulturella frågor som sådana grupper annars oftast koncentrerar sig på till hans ultraliberala ekonomiska program. Det som då var en diffus samling personer som fortfarande bollade tankar och letade efter en identitet, har blivit en rörelse som förbereder sig på strid.

På podiet syns några av libertarianernas kändaste ansikten: en krypto-influerare, Instagram-modellerna Lilia Lemoine och Lu Palavecino, som blandar urringade bilder med konservativ politik. Publiken får råd om hur de ska sprida propaganda i sociala medier. ”Om var och en av er delar en post per dag, räkna på hur mycket det blir”, säger Lemoine. Avslutningstalaren förklarar att valet handlar om ”seger eller nederlag, att döda eller dö”. Det är förstås metaforiskt, men dock ett oroande val av metafor i ett land där vicepresidenten bara månader tidigare utsattes för mordförsök. Övertygelsen att regeringen kommer försöka stoppa dem med valfusk verkar utbredd.

Jag är trött på samma gamla ansikten, samma politiker som alltid är populister och ger till dem som inte arbetar och inte bidrar till landet.

September, på en gågata i San Isidro, ett av många förortscentrum runt Buenos Aires, där traditionella grillrestauranger och bagerier blandas med Starbucks och hälsokostrestauranger. En annan gulsvart skara marscherar fram och tillbaka längs dess tre kvarter, bakom två kartongfigurer av Milei. Då och då förenas de i kampsånger eller slagord som i stilen är lustigt lika dem som sjungs av de peronistiska ärkefienderna.

Men den här gruppen är mer blandad i ålder och kön, det är en rörelse som uppenbart börjat nå ut till bredare samhällsskikt. Ultraliberalismens omvandling till massrörelse – något som är i stort sett unikt i världen – är ett faktum.

Matias, Santiago och Eric är ekonomistudenter och Santiago arbetar på ett finansbolag. De är representativa Milei-anhängare, men de är märkbart ovana vid att demonstrera.

– När valet är över tänker jag gå tillbaka till att diskutera politik i mindre kretsar. Det finns mycket som måste planeras, vi vill göra en stor samhällsomvandling och det måste ske i steg om det inte ska bli kaos, säger Santiago.

Han känner till och med till det svenska ordet ”friskola” – libertarianernas utbildningspolitik har många likheter med skolpengen. Ramiro, som delar ut flygblad, är pc-reparatör som blev övertygad anhängare för några månader sedan.

– På 90-talet var jag cykelbud och kunde åka utomlands på semester, i dag har jag ett kvalificerat jobb och pengarna räcker fortfarande inte. Det här är konsekvensen av att folk vill ha gåvor från staten hela tiden. Inflationen är inte det egentliga problemet, peson är problemet, att den låter politikerna skapa pengar. Det här var något jag aldrig förstod tidigare, jag var inte alls intresserad av ekonomi då.

En äldre dam stannar till. Av hennes kläder att döma verkar hon vara övre medelklass, men i så fall är hennes värderingar otypiska.

– Ni är för unga, ni förstår inte hur vi har behövt kämpa för de rättigheter vi har i dag. Tänker ni riva ned det vi uppnått av sjukvård och utbildning för alla?

Det unga paret Milagros och Federico, som ser på från trottoaren, är mer mottagliga för budskapet. Hon är receptionist och han svetsare och tänker båda rösta på Milei, men Federico låter Milagros att svara eftersom ”hon är mer insatt”. De vill inte vara med på bild, eftersom hon tror det skulle leda till problem med hennes jobb i kommunen.

– Jag tror att han kan rädda landet om han får chansen att göra det han lovat, att stänga centralbanken och använda dollarna i valutareserven, säger hon.

Säga vad man vill om Milei, men han har politiserat landet på ett sätt som inte hänt på över två årtionden. Unga människor som tidigare visat lite intresse för politik har plötsligt börjat diskutera offentliga respektive privata lösningar, centralbanken och budgetunderskott. I en del avseenden, påpekar den progressiva tidskriften Anfibia, visar Milei sina väljare en respekt som den regerande peronismen inte gjort på minst ett årtionde, och den traditionella högern aldrig gjort: han förlitar sig mindre på tomma, sympatiska slogans och mer på konkreta förslag, och han låtsas inte att hans program är okontroversiellt eller bra för alla.

Men det finns också en känslomässig lockelse i budskapet. Anfibia menar att den djupa ideologin som fångar många av hans nya väljare inte är liberalism eller anti-statism, utan vad de kallar ”bättre-ism”: att det är upp till individerna att bli sin egen lyckas smed, att identifiera sig själva som ”de hederliga medborgarna som arbetar”.

– Jag är trött på samma gamla ansikten, samma politiker som alltid är populister och ger till dem som inte arbetar och inte bidrar till landet, säger hon.

Hon och många andra utmålar sig därmed som motståndare till å ena sidan korrumperade politiker och deras vänner, de som libertarianerna kallar ”kasten”, och å den andra kriminella och bidragstagare. Men det är snarare den traditionella högerns kandidat, Patricia Bullrich – som gärna blir fotograferad iförd skottsäker väst tillsammans med polisen – som gjort flest utspel om lag och ordning och hotet från en våldsam underklass.

Mileis ”kasten” är ett flexibelt begrepp. Enkäter visar att en stor del av hans väljare finns i en grupp som sträcker sig från välbeställda småföretagare till några av de mest marginaliserade människorna på arbetsmarknaden, men som förenas i att de saknar vita jobb. Hans kampanj har aktivt arbetat med att rekrytera ”app-arbetare för Milei”. Flera av dessa gigarbetare har poserat tillsammans med libertarianska politiker med sina karaktäristiska västar och cyklar, och framhåller stolt sitt ”oberoende” som ett föredöme. Enligt den logiken blir även arbetare med anställningstrygghet och kollektivavtal del av en priviligerad ”kast”.

I vanliga villaområden ser man numera ofta familjer som satt upp bord i trädgården där de säljer gamla kläder.

– Ända sedan militärdiktaturens dagar har tryggheten på arbetsmarknaden nedmonterats och ingen regering har helt återställt den. I vissa familjer har fyra generationer levt utan fast arbete. Just deras marginalisering har fått dem att köpa retoriken om ”meritokrati” och individuell frihet, att de ”bara har sig själva att lita till”, säger Hugo Godoy, ordförande i fackfederationen CTA.

Den nya politiseringen har förstås inte skett i ett vakuum. Den går inte att föreställa sig utan krisens objektiva realitet, när kopplingen mellan politiken och vardagslivet blir omöjlig att ignorera. Hur syns en kris? I Argentina kom den så smygande att det är svårt att säga när exakt den började.

En man kliver på bussen, i prydliga men tunnslitna kläder, och börjar med välmodulerad röst en inövad monolog:

– Högt ärade damer och herrar! Ursäkta besväret. Jag är bara en far som hederligt strävar efter att sätta mat på bordet åt min familj varje dag. Om ni kan avvara några pesos för dessa chokladkakor direkt från fabriken, för ett förmånligt pris jämfört med vilken kiosk som helst.

Sådana scener har man alltid – eller i varje fall de senaste årtiondena – kunnat se i Buenos Aires kollektivtrafik. Gradvis blev de allt vanligare. Uteliggarna blev fler och allt fler vardagskonversationer handlade om att utbyta spartips. I vanliga villaområden ser man numera ofta familjer som satt upp bord i trädgården där de säljer gamla kläder, i förortscentrum kan ett mindre torg upptas av försäljare som kränger alltifrån begagnade prydnadssaker till gamla tv-spel.

Sedan kommer plötsliga skov då utvecklingen accelererar. Efter primärvalet i augusti, där Milei överraskande kom först, störtdök den parallella växelkursen med 30 procentenheter och kraftiga prishöjningar följde. Några dagar senare plundrades affärer i ett par förorter. Det kinesiskägda varuhuset i mitt bostadsområde höll sig i några dagar med en säkerhetsvakt med dubbelpipigt hagelgevär vid ingången och staplade containrar på varandra i en mur framför fasaden. Som så ofta i Argentina cirkulerade otaliga rykten efteråt: plundringarna var iscensatta av oppositionen för att destabilisera, de hade orkestrerats av regeringen själv för att … Ingen kan formulera ett riktigt trovärdigt motiv, men det hindrar inte konspirationsteorierna från att fortsätta florera.

Att krisens främsta uttryck är den skenande inflationen – som i september uppgick till 138 procent – har fått många att börja fundera över ekonomiska mekanismer och dynamiker på ett sätt som knappast var utbrett tidigare. Men den ende politiker med genomslag som försökt ge en sammanhängande förklaring till de mekanismerna är Javier Milei.

Tidningen Jacobins Martin Mosquera skriver att det som banat väg för ytterhögern är ”progressiv nyliberalism”, en ideologi som kombinerar kulturellt öppensinniga värderingar om mångfald med nedskärningar i välfärden. Det unika med Argentina, menar Mosquera, var att regeringen där fortsatte tala om omfördelning och värdet av det offentliga, medan de positiva reformerna i praktiken blivit allt färre under 10-talet och framåt. Det har lett till en besvikelse med staten som gjorde den anti-statliga ideologin gångbar. Regeringens ovilja att beskatta storföretagen eller de stora jordägarna gjorde att den i stället finansierade sina sociala program med pengar framtrollade av centralbanken, vilket lett till den galopperande inflationen. Även om detta inte är den enda orsaken till inflationen har den bilden satt sig hos många väljare.

På torget i Moreno, en arbetarklassförort som länge varit ett starkt peronistiskt fäste, är valkampanjen karaktäristiskt färgrann och högljudd, med konkurrerande högtalare från alla de tre stora politiska allianserna. Mileis tält lockar till sig förbipasserande med ett tombolahjul och erbjuder väljare att hjälpa till med deras myndighetsärenden på nätet.

– Det människor mest säger till oss är att vi ska vakta röstsedlarna och inte låta dem stjäla segern, säger Lucia.

Jag vill inte att allt vi byggt upp ska rivas ned och vi får ett system för rika och ett för fattiga.

Hon och hennes kamrater är här som frivilliga, förklarar hon, till skillnad från de betalda valarbetarna i de andra tälten. Men när jag frågar hur hon blev aktivist börjar hon tala om stiftelsen ”Moreno jag gillar dig”, för att sedan backa och säga att den är ”helt opolistisk”. Att den libertarianska rörelsen har ett starkt ekonomisk stöd bakom sig, kanaliserat till stora delar just genom ett nätverk av stiftelser, är ytterligare en förklaring till dess framgång. En undersökning av Youtube-profilen Nico Guthman pekar på att en del av pengarna kommer ända från den konservativa miljardärfamiljen Koch i USA.

Tvärs över torget, i den peronistiska regeringskandidaten Sergio Massas tält, sitter ett halvdussin aktivister från Movimiento Evita, en social rörelse för arbetslösa. En av dem är Alejandra.

– Jag har mina barn i en offentlig skola, och jag är nöjd med den. Jag vill inte att allt vi byggt upp ska rivas ned och vi får ett system för rika och ett för fattiga, säger hon.

Den politiska diskussionen mellan dem är faktiskt mer nyanserad än det strömlinjeformade budskapet i motståndarnas tält, men också mindre entusiastisk. Ekonomiministern Massa är en karismatisk talare och erkänt skicklig på att bygga politiska allianser, men han befinner sig också på högerkanten av regeringsalliansen och är känd för att under sin karriär ha hoppat mellan partier till den grad att det blivit ett mem på nätet. När aktivisterna försvarar honom med argumentet att ”alla politiker tillhör väl ’kasten’, Milei också”, andas det inte direkt hängivenhet.

Det är fortfarande inte omöjligt för Massa att gå till valets utslagsomgång och rentav vinna i den – han ligger för närvarande 4–5 procentenheter efter Milei i opinionsundersökningarna. Men om vänstern och mitten-vänstern i Argentina ska ha en framtid bortom valet kommer den behöva göra en självkritisk analys och starta om sitt projekt.