Jag var i Re’im i samband med turismfestivalen Darom Adom för att fotografera den årliga blomningen av den lilla röda anemonen. Genom den hoppades jag kunna berätta historien om västra Negev. I den röda blomman, besläktad med vitsippan och blåsippan, ryms nämligen flera lager av historiska skeenden. Kanske kunde det vara ett smart sätt att komma förbi de järnhårda raster av politik som lagts över livet här, resonerade jag. Nu har ännu ett lager lagts till historien och de röda fälten bär på ännu ett kapitel i tragedin som är Israel och Palestina.

De flesta kibbutzerna som ligger utmed gränsen till Gaza etablerades under 1940- och 1950-talen. Elva av dem byggdes under Jom Kippur 1946. Engelsmännen och amerikanerna hade under sommaren presenterat ett illa omtyckt förslag där judarna och palestinierna skulle dela på marken under brittisk översyn. Enligt förslaget skulle Negev tillfalla araberna. För att förhindra en sådan utveckling genomfördes således en kupp av Jewish National Fund, Jewish Agency, vattenbolaget Mekorot och den paramilitära enheten Hagana. De elva läger som slogs upp denna natt, embryon till blivande kibbutzer, kom att kallas Negevs elva punkter.

Kibbutzen Be’eri, känt som en av de platserna som drabbades värst av Hamas terrorattack, är en av dem. De första invånarna kom från arbetarsionismens ungdomsrörelse och scoutrörelsen. Kibbutzen är döpt efter Berl Katznelson, en av arbetarsionismens viktigaste gestalter. Ett par år senare byggdes Re’im av före detta soldater från Palmach, ett stridande förband inom Hagana som löstes upp tillsammans med andra delar av de paramilitära styrkorna 1948. Sjuttio år senare är kibbutzerna välutvecklade jordbruk. De har genomgått en ekonomisk kris och reformerats, men flera är fortfarande organiserade kollektivt.

Här finns ingen mening att romantisera. Livet i västra Negev har alltid varit präglat av motsättningar, orättvisor och konflikter.

I jämförelse med norra och centrala Israel uppfattas Negev ofta som en avlägsen obygd och få turister kommer till de västra delarna. Darom Adom betyder ”den röda södern” och är ett lokalt initiativ för att locka just turister från centrala Israel och visa dem att Negev är mer än bara bombhot från Gaza. Tanken är att turisterna ska kunna hitta ställen att äta, sova och uppleva naturen på medan de beundrar de vackert blommande fälten som namnet anspelar på. Ett populärt cykelspår går utmed resterna av Nilledningen, ett vattenledningsrör konstruerat under första världskriget för att leda vatten från Nilen till de brittiska trupperna i Sinai och Negev. Diverse arkeologiska utgrävningar går att hitta för den intresserade.

Men området är inte bara ett populärt utflyktsmål. Från januari eller februari, när gräset är som högst efter vinterregnet, är detta också en omtyckt betesplats för Negevs fårbönder. Dessa tillhör den muslimska beduingruppen som levt i Negev, Sinai och Jordanien under århundraden. Många av dem identifierar sig som palestinier men vissa släkter deltar av tradition i den israeliska miliärtjänstgöringen. Detta gör deras plats i det israeliska samhället komplicerad. Många tillhör det fattigaste stratat i samhället, vid sidan om de ultraortodoxa judarna. Deras plats i regionen är också komplicerad. Under det senaste halvseklet har beduinerna i Negev nästan helt upphört att hålla getter och får. Det är inte lönsamt och regelverket har stadigt jobbat emot dem. Den israeliska staten ville ha fast jordbruk, inte nomadiskt säsongsbete. Det är dock betet som har skapat den näringsfattiga flora som anemonen trivs så bra i och som vi här uppe i norr ibland förknippar med numera sällsynta ängsblommor.

Men under de senaste åren har något hänt. Betet är plötsligt efterfrågat igen – nu som brandförebyggande åtgärd.

Israels naturvårdsmyndigheter har av tradition låtit en påtaglig försiktighet med naturen styra skötseln. Ingrepp som planerade bränder eller bete har betraktats som för hårda. Eftersom betet dessutom har förknippats med arabisk kultur har det av den anledningen betraktats med skepsis. Men så år 2010 skedde den stora skogsbranden utanför Haifa. Tillsammans med upprepade bränder i skogarna runt Jerusalem och en viss politisk förändring inom israelisk naturvård formades en ny policy och tillgång till bete hamnade högt på agendan. I norr gäller det framför allt getter eftersom djuret äter allt som kommer i dess väg. I södra Israel finns det dock knappt några getter sedan 1950 då Svarta getter-lagen gjorde dem olagliga för beduinerna att inneha. Detta var en del av en statlig strategi som gick ut på att styra beduinerna från sin traditionella livsstil till en modern tillvaro i städerna. I dag håller beduinerna framför allt får.

Jämfört med bränderna i Haifa och Jerusalem har bränderna i Negev knappt nått allmänheten. Men för skogsbyråns lokala kontor i Ofakim förändrades det vardagliga arbetet radikalt för ett par år sedan. Plötsligt var det bränder överallt. Och de kom från Gaza. För medan det israeliska missilprogrammet Järnkupolen kan skjuta ned nästan alla missiler, kan det inte fånga små ballonger som bär på glödande kol. När kolet faller ned på de torra åkrarna är bränderna ett faktum.

Här någonstans föddes idén om att tidigarelägga betessäsongen för beduinerna i området. Om de kom ut med djuren tidigt skulle de hinna beta bort en del av gräset och därmed sakta ned eventuell brandspridning. Men arrangörerna av Darom Adom har varit skeptiska. Om djuren kommer ut redan i januari kommer deras hovar att trampa sönder de röda blommorna.

Trots misstänksamhet mellan kibbutzerna och beduinerna präglas trakten av mångåriga samarbeten. Efter skörden upplåter jordbruken sina åkrar till bete så att fåren kan äta de kvarvarande stråna. Det är inte konfliktfritt, men det fungerar. Livet på kibbutzerna har formats av socialistiska normer och även om denna mentalitet har förändrats med tiden är det sällan hos dessa kibbutzniks som den hårdnackade motviljan mot palestinierna finns.

Ett par dagar efter cykelturen befann jag mig befann jag mig återigen i trakterna kring Re’im, sittandes i en cirkel på marken med en beduinsk fårbonde och hans son, en skogsvaktare, chefen från skogsbyråns lokalkontor och en man från Be’eri, kibbutzen intill. Fårbonden hade just flyttat ut sina djur på vårbete och slagit upp ett läger för sig och sin familj. Mannen från Be’eri hade invändningar mot var fåren skulle gå och ville passa på att beskriva sin situation, när nu alla var samlade på en och samma plats. Stämningen var grabbig men det fanns en trevande vilja till samtal.

”Är du beväpnad?” frågade jag skogsvaktaren. ”Hon vill se ditt vapen”, höhö-ade männen. Det var han. Jag vände mig till mannen jag egentligen kommit för att intervjua, den beduinska fårbonden. ”Är du någonsin rädd för bränderna när du bor här ute?” frågade jag. Min guide, den israeliske chefen på det lokala skogskontoret, bröt in. ”Han är beduin”, sade han med kärv beundran. ”Han är inte rädd för någonting.” Men fårbonden tog tillbaka ordet och sade att: ”Jo, visst är jag rädd. Jag är rädd för skorpioner och tjuvar. Och för mörkret. Det är hårt att ligga på marken.”

Ett famlande samtal tog vid, jag fotograferade de späda lammen som gick i sin tillfälliga hage och bytte ett par ord med hans son som var i övre tonåren. Här finns ingen mening att romantisera. Livet i västra Negev har alltid varit präglat av motsättningar, orättvisor och konflikter. Men det bestod också av relationer, samarbeten och möten. Nu ligger Gaza i smulor på ena sidan muren och på den andra böjer sig gräset i sorg på de röda fälten. Vad som består av vardaglighet, små samtal och liv har vi ännu inte sett, men det framstår allt mer som vårt enda hopp.