“De anställda” manar till eftertanke om arbetsplatsens ständiga jakt på produktion och professionalism.
Bland dagens yngre danska författare tillhör Olga Ravn både som lyriker och prosaförfattare en av de mest tongivande och intressanta. Hennes andra roman, De ansatte från 2018, finns nu inte en dag för sent översatt och publicerad på svenska med titeln De anställda.
Boken har undertiteln En arbetsplatsroman från det 22:a århundradet och utlovar alltså science fiction. Detta är inte första gången Ravn skrivit genrelitteratur. Med romanen Celestine (2010) prövade hon den gotiska romanens möjligheter, där resultatet blev en lysande berättelse om alienation och att bearbeta en traumatisk barndom.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I De anställda möter vi besättningen på en rymdfarkost som kallas för det sextusende skeppet. Besättningen består av de människor som fötts, och de människoliknande som skapats. Inför en anonym kommitté vittnar de om sina liv. Anledningen är att farkosten de färdas i från planeten Nyupptäckten har tagit ombord några mystiska föremål, vilka inte bara har stört rymdskeppets funktioner utan också skakat om besättningen existentiellt. Frågor som vad liv är, vad en människa är och vad arbete är ställs på sin spets. Alltsammans ter sig som en förbannelse och välsignelse på samma gång.
Genom vittnesmål, numrerade från 001 till 179 får vi ta del av besättningens berättelser. Det framgår inte varför, men jorden tycks ha blivit obeboelig, så de befinner sig på en evig rymdresa. Så här melankoliskt uttrycker sig vittne 035: ”Sedan jag fördes hit har jag varit övertygad om att jag är död, men att man i mitt särskilda fall har låtit mig stanna kvar i simuleringen. Jag är som en växt där allt har vissnat bort, förutom en ensam grön stickling som ännu lever, och denna stickling är min kropp och mitt medvetande, och mitt medvetande är som en hand, något som rör i stället för att tänka.”
Likt så mycket annan science fiction är De anställda egentligen inte så mycket en skildring av framtiden som av nuet. Resultatet är en filosofiskt och lyriskt förtätad skildring, som manar till kontemplation kring arbetsplatsens kultur och den ständiga jakten på produktion och professionalism.
De anställda är märklig, obehaglig, nedstämd och vacker, men också fylld av absurdistisk humor. En av de människoliknande, vittne 031, uttrycker sig så här om att arbeta: ”Jag har aldrig inte varit anställd. Jag är skapt för arbete. Jag har heller aldrig haft någon barndom. Men jag har försökt föreställa mig en. Min mänskliga kollega pratar ibland om att inte vilja arbeta, och så säger han något mycket konstigt, något helt larvigt, vad är det nu igen? Han säger, man är mer än sitt arbete, eller är det, man är inte bara sitt arbete?” Tankarna leds omedelbart till arbetslinjen, någon? Vittne 031 återspeglar en långt gången hyperkapitalism där avhumaniseringen är total.
Men hos andra vittnesmål, som nummer 038, öppnar kontakten med de främmande föremålen som farkosten tagit ombord för något som tycks vara början på en humanisering: ”Mitt arbete med föremålen i rummet har börjat kännas overkligt. Jag har kommit på mig själv med att bara stå och stirra på dem i flera minuter, utan att företa mig något. Som existerade dessa föremål blott för att genom sin form och sitt material väcka särskilda förnimmelser i mig.”
Att läsa De anställda utan att tänka på Harry Martinsons Aniara går inte. Samtidigt är De anställda en alldeles egen meditation över en samtid som blir allt mindre mänsklig.
