Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
När vi i Vänsterpartiets programkommission började vårt arbete med att ta fram ett förslag till ett helt nytt partiprogram var det med ett tydligt mål: att ge socialismen ett självförtroende och förutsättningar för att ta över initiativet från den nationalistiska högern. Med ett nu färdigt förslag vill jag beskriva de övergripande tankarna bakom vad jag tror tar oss en bra bit på vägen dit.
Programkommissionen kunde tidigt konstatera att verkligheten är på vänsterns sida. När man ser till vad som faktiskt fungerar blir det uppenbart att vänsterpolitik är den rationella slutsatsen, inte bara en fin idé. Det är högern som behöver slå knut på sig själva för att hitta en logik i deras irrationella hierarkier. När det nu inte går längre blir deras projekt att underblåsa splittring och misstroende. Bara genom att hindra oss från att agera på våra gemensamma intressen kan de hålla liv i en ordning som sedan länge passerat sitt bästföredatum.
När vi nu presenterar vårt förslag, är det ett partiprogram för att ta samhället vidare från det. Fram träder en klok och rationell vänster fast besluten att möta högerns splittring med ett starkt case för sammanhållning. Som riktar in oss på att bygga makt där vi kan göra skillnad i grunden. Som förankrar oss i vår grundläggande socialistiska strävan: att lyfta oss ur utnyttjande, förbättra levnadsvillkoren och skapa utrymme för att leva ut vår fulla potential. Vårt mål är verklig frigörelse.
För att komma dit behöver vi ta fasta på vänsterns unika fördel: att förstå samhällets förutsättningar och vad som tar det framåt. Vi hittar det i det djupt mänskliga; att svara på våra behov och att göra det tillsammans med andra. Det är genom arbete som vi får samhället att gå ihop, och det är arbete som stöper om den värld vi lever i. Som vänster är vi vana att prata om arbetets värde i lönearbetet, men det gäller i alla aspekter av livet. Vare sig om du omvårdar, bygger, eller administrerar, om det görs i hemmet, på jobbet eller i föreningslokalen, är det arbete som behövs.
Men trots det ser vi hela tiden hur vår potential stukas. Trots att vi vill och kan göra så mycket för varandra, begränsas vi hela tiden av hur arbetet organiseras. Gamla maktstrukturer delar upp oss och håller oss tillbaka på djupt orättvisa sätt.
Med ett brett tilltal och självförtroende leder vi fram till att det är socialistiska och feministiska reformer som är vägen mot ett mer rationellt samhälle.
Maktstrukturerna har alla sina historiska processer och specifika sätt att fungera. Men när vi tar sats för att frigöra oss från dem står en gemensam faktor i vägen. Kapitalet är beroende av vårt arbete och att det ordnas så att de slipper ta ansvar för konsekvenserna. Genom att vi hålls tillbaka kan de vrida villkoren till sin fördel. De tjänar på att vi som arbetar har olika villkor eftersom det gör att de kan spela ut oss mot varandra.
Kapitalet kan inte hejda sig från att ta varje chans att kortsiktigt utnyttja vår arbetskraft ytterligare lite hårdare, oavsett vilka problem det leder till i andra änden. Du ser det när den bantade schemaläggningen på jobbet gör att du inte hinner i tid för att hämta på förskolan. Du ser det när maskinerna tvingas stå stilla i klimatförändringens värmebölja. Du ser det när marknadskolans glädjebetyg inte räcker till för att få jobbet. Deras ensidiga intressen gör att de inte kan se helheten och överutnyttjandet undergräver deras egna förutsättningar. Det gör kapitalet till en instabil kraft vi måste frigöra oss från.
De har mycket till sin fördel, men i deras beroende av vårt arbete finns också vår förhandlingsstyrka. Det är när vi genom historien har varit riktigt många som använt den tillsammans som vi har lyckats bryta upp de allra mest unkna maktförhållandena. När vi nu tar oss an dagens kriser är det genom att stärka den breda arbetskraften i dragkampen mot kapitalet som vi skapar förutsättningarna för att förändra.
Det gör att vi behöver rikta in oss på kärnan i kapitalets makt. Samhället har inte råd eller tid med dess ensidiga prioriteringar för sin egen vinning. Genom att sätta frågan om ägande i centrum utmanar vi kapitalets förhandlingsläge samtidigt som vi ger demokratin förutsättningar för att styra avgörande verksamheter mot att ta tag i vår tids ödesfrågor.
När vi riktar investeringarna mot långsiktiga samhälleliga behov, som att ta oss ur fossilberoendet, tar vi också viktiga steg mot full sysselsättning. Det gör människor mindre utbytbara och kan ställa högre krav på arbetsgivaren. När vi tar ett större samhälleligt ansvar för omsorgsarbetet, behöver mer gå till den gemensamma välfärden än till hemliga konton i skatteparadis. Med arbetstidsförkortning utmanas kapitalet genom att mer av värdet vi skapar går tillbaka till oss som skapar det. Samtidigt ger vi mer tid för relationer, föreningsliv och vila. Det ger utrymme för allt det nödvändiga arbetet som inte syns i börsbolagens excelark.
För att lyckas behöver vi omsätta de gemensamma intressena till en kraft för förändring. Men det räcker inte att bara påpeka dem och tro att folk ska vakna upp. Vi måste inse att vi är uppdelade idag och att högerns strategiska rasism är till för att splittra oss ytterligare. Att odla förtroende och sammanhållning mellan människor är därför rörelsens huvuduppgift.
Det vi framförallt försöker göra är att ta vår goda vänsterpolitik och sätta den i en ideologisk och strategisk ram för förändring.
I programförslaget är vi omsorgsfulla med hur vi beskriver våra olikheter så att det alltid landar i att det är enklare att välja gemenskap. Varje gång någon begränsar vilka som ingår i vårt projekt får det allvarliga strategiska konsekvenser. Vi drar gränsen aktivt vid kapitalet, inte mellan varandra.
Det ger sitt avtryck även i hur vi skriver. När vi beskriver orättvisor behöver det vara på ett sätt som många kan känna igen sig i, oavsett hur mycket vi har märkt av problemen i våra egna liv. Ett sätt som väcker förståelse för varandra och tro på att det går att förändra. Att samla många innebär att vi måste tala till många.
När vi samlar gör vi det för att dra fler åt vänster, för att fler ska se värdet i att gå ihop. Det kräver strategiska förslag som står med en fot i dagens debatt och visar att en annan riktning är inom räckhåll. Vi får med oss folk genom att vara rimliga och ha en trovärdig plan för att göra saker bättre, idag och framöver, inte genom att vara mest och värst. Det är radikalitet i handling, inte bara i ord.
Förslaget vi nu lägger fram gör just det. Med ett brett tilltal och självförtroende leder vi fram till att det är socialistiska och feministiska reformer som är vägen mot ett mer rationellt samhälle. Där vi klokt tar hänsyn till ekosystemens bärkraft. Där vi fyller igen sprickorna från den avhumaniserade rasismen. Där vi går med raka ryggar på arbetsplatserna och har gott om tid för omsorg för varandra. Där vi låter vår gemensamma potential blomma ut. Där vi lever ett friare och mänskligare liv.
Jag har här beskrivit de övergripande tankarna med det nya förslaget. I sakpolitiken kommer den som följt Vänsterpartiets praktiska politik känna igen sig. Vi har försökt göra oss lite mer begripliga och vardagsnära med små skiften i vad vi betonar. Många gånger blir det mer användbart med en tydlig inriktning än att snåra in sig i låsta krav som inte håller när världen fort förändras. Det vi framförallt försöker göra är att ta vår goda vänsterpolitik och sätta den i en ideologisk och strategisk ram för förändring.
Det finns så klart mycket mer att säga om hur vi tänkt och vad det får för konkreta effekter. Jag hoppas att du vill läsa vidare i följebrevet och inte minst i själva förslaget. Många kommer att känna igen mycket från när programkommissionen under året varit ute och provat idéer i partiföreningar och distrikt. Alla kloka inspel under besöken har betytt mycket för vårt arbete. Nu fortsätter samtalet mellan alla oss som är med och bygger Vänsterpartiet tillsammans. Jag ser mycket fram emot det.
