Efter högerns hopplösa statsministerprocess har Pedro Sanchez och PSOE fått i uppdrag att bilda regering. Men en fungerande regering kräver samarbete med både kommunister och separatister.
De senaste åren har Spanien styrts av socialdemokratiska PSOE och vänsterrörelsen Unidas Podemos. Men vårens regionval blev ett hårt slag för regeringen och en framgång för högerpartiet Partido Popular och nyfascistiska Vox. Döm därför om allas förvåning när socialdemokraten och premiärministern Pedro Sánchez kallade till nationella val redan 23 juli. Det togs för givet att han skulle vänta till hösten. Det hävdades att bästa taktiken var att slicka såren och hämta andan, men Sánchez gick som vanligt sin egen väg.
Pedro Sánchez har nio liv. Precis som Håkan Juholt blev han trakasserad och kuppartat avsatt av den egna partiledningen för några år sedan. Men till skillnad från Juholt lyckades han på ett mirakulöst sätt ta tillbaka ledartröjan. Sedan dess har han klamrat sig fast vid makten. Och i våras, efter de katastrofala regionvalen, när alla på nytt trodde att han var fullständigt uträknad, lyckades han mot alla odds vinna parlamentsvalen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Förvisso var det högerpartiet Partido Popular som fick flest röster. Men inte alls så många som regionvalen hade fått partiledaren Alberto Núñez Feijóo att hoppas på, vilket gör det till en tidsfråga innan den mer färgstarka och Vox-vänliga Madridborgmästaren Isabel Díaz Ayuso tar över partiet. Även nyfascistiska Vox gick sämre än väntat i parlamentsvalen. Följaktligen blev det i stort sett omöjligt för Feijóo och hans högerparti att bilda regering, men märkligt nog gav kung Felipe honom ändå chansen före Socialdemokraterna.
Feijoós hopplösa investidura (statsministerprocess) havererade slutgiltigt den 26 och 28 september via två omröstningar i den spanska kongressen. Nu är det i stället Pedro Sánchez som har fått kungens uppdrag att, senast i slutet av november, försöka bilda regering. En grannlaga uppgift i det virrvarr av katalanska och baskiska partier som måste blidkas utan att lovas för mycket i form av amnesti och självständighetsomröstningar.
Men först och främst måste Sánchez komma överens med rörelsen Sumar, som har ersatt Unidas Podemos som alternativet till vänster om socialdemokratin. Sumar är paraplyorganisation för en lång rad spanska vänster-, miljö-, region- och fredsorganisationer. Sumar leds av vice premiärministern Yolanda Díaz som är medlem i spanska kommunistpartiet. Men Sumar får ändå sägas vara något mindre vänsterlutande än den tidigare regeringspartnern Unidas Podemos, som tappade fart då den karismatiske Pablo Iglesias lämnade över vice premiärministerposten till Yolanda Díaz. Iglesias tog i stället lokal Madridkamp mot ovan nämnda Ayusos högerparti och mot nyfascistiska Vox, varefter han valde att lämna partipolitiken. I Sumar ingår numera även Podemos, även om det har knakat en del i fogarna på sistone.
Kanske att svenska socialdemokrater kan ta inspiration av spanska PSOE på den här punkten
Och nu, sedan förra veckan, finns ett avtal på plats mellan socialdemokratiska PSOE och vänsterrörelsen Sumar. För den vänstermänniska som mist alla illusioner i denna mörka tid finns faktiskt några upplyftande ingredienser i detta avtal. Det innehåller bland annat arbetstidsförkortning till 37,5 timmar med bibehållen lön, skattehöjning för storföretagen, höjning av minimilönen och storsatsning på hyresrätter.
En annan sak som är glädjande är att spanska socialdemokrater låter, eller tvingas låta, socialister och kommunister ta plats i regeringen. Det har som bekant aldrig hänt i Sverige där vänstern får en skrynklig papperslapp (minns Jonas Sjöstedts bittra tårar när Stefan Löfven lurade honom) i stället för ministerposter. Kanske att svenska socialdemokrater kan ta inspiration av spanska PSOE på den här punkten. Kanske att svenska socialdemokrater skulle kunna börja driva någon sorts ideologisk politik i stället för att ägna all kraft åt nyliberalt triangulerande över blockgränserna. En möjlighet som för övrigt är uttömd i Spanien, sedan liberala Ciudadanos imploderat efter att ha lierat sig med högern och nyfascisterna.
Det som nu återstår innan PSOE och Sumar kan bilda ny regering är den delikata uppgiften att komma överens med de katalanska och baskiska partierna. Här talar PSOE och Sumar högtidligt om att gräva ner stridsyxan och få till en nystart för relationen mellan spanska staten och de autonoma regionerna. Samtidigt protesterar högern och extremhögern våldsamt (i tisdags försökte uppretade folkmassor storma PSOE:s huvudkvarter i Madrid) mot att vänstern håller på att sälja ut Spanien och begå brott mot konstitutionen under förhandlingarna med de baskiska och katalanska partierna.
Det är minerad mark. PSOE vill inte gå med på några folkomröstningar om självständighet, varken för Baskien eller för Katalonien. Däremot har man nu, via det avtal som torsdagen 9 november skrevs med katalanska partiet Junts, öppnat upp för amnesti åt en rad separatister. Exempelvis Carles Puigdemont som år 2017 utropade Katalonien som självständigt, varpå han flydde till Belgien där han än i dag befinner sig.
