Vänsterpartiet överväger att stryka formuleringarna om antikapitalism och att lämna EU ur partiprogrammet. Det första är beklagligt, det andra har dröjt för länge. Men oavsett ordval behövs en vägledande vision.
”Om Europa ska överleva måste det förenas i ett internationellt organ”, sade Isaac Deutscher till New Left Review i januari 1968. ”Men inte på imperialismens bas, och inte på det ena eller andra imperiets kapitalistiska expansion, utan på en gemenskap av socialistiska folk.”
Deutscher förstod att vänstertidskriftens läsare kunde bli stötta, men som polsk jude och trotskist kände han väl till 1900-talets två nationalistiska gravfält på kontinenten – nazismen och stalinismen. Mot dem ställde han ett ”Europas förenade socialistiska stater”.
I dag kan visionen framstå som en messiansk feberdröm. Inte minst i Sverige, där Vänsterpartiet länge har varit EU:s starkaste motståndare. Inför folkomröstningen 1994 erkände C.H. Hermansson att han alltid möts av frågan om hur han som internationalist kan motsätta sig EU. Hans svar var att han just därför motsätter sig ”den organisation som helt fräckt kallar sig Europeiska unionen.”
Sverige hade världens bästa välfärd, medan den europeiska marknaden styrdes av det ”oupplysta pengaväldet”. Om vi krokade arm med andra länders arbetare så skulle bara de dra ned oss i dyn. I stället skulle man engagera sig i ”u-ländernas problem”.
Precis när världen öppnades upp efter sovjetsystemets fall förespråkade Hermansson alltså socialismen i ett land, om än kryddad med abstrakt internationalism. I teorin låter det ädelt att göra gemensam sak med de thailändska eller argentinska arbetarrörelserna, likaväl som den tyska, och visst är det solidariskt med informationsutbyten och bistånd. Men att strida axel mot axel för gemensamma reformer är något annat.
Samtidigt är det förståeligt att vänstern vid 90-talets början avfärdade EU som sådant, med tanke på att 1992 års Maastrichtavtal – som skulle vägleda unionens politik – var en produkt av sin tids nyliberalism. Fokus låg inte på att föra samman människor utan kapital. Avtalet försvårade dessutom för investeringar, genom att ställa krav på låga statsskulder och budgetunderskott.
Men de 30 år som har gått sedan dess visar att sådana dogmer går att förändra, även om det hade gått snabbare under trycket av en samlad vänster.
Det förstod även delar av den icke-trotskistiska vänstern tidigt. Det italienska kommunistpartiet PCI insåg redan under ”avstaliniseringen” att EG-avtalets ekonomiska integration skulle stärka levnadsvillkoren för landets arbetarklass. Men utvecklingen, förklarade partiekonomen Amedeo Grano 1963, behövde motsvaras av en koordinering av den europeiska vänstern, som även involverade socialdemokratin.
Det behövdes ett tredje, ”demokratiskt alternativ” till att underkasta sig USA, och det franska försöket att bli en självständig stormakt, förklarade partikollegan Ugo Pecchioli för de västeuropeiska systerpartierna 1966. Men det stalinistiska arvet och Sovjetunionen stod i vägen för det samarbete som de italienska, spanska och franska ”eurokommunisterna” ville se. Isaac Deutscher var alltså långt ifrån ensam om att som socialist höja blicken över nationsgränserna.
Ett första socialistiskt steg vore att ignorera Maastrichtavtalets begränsningar och mobilisera väljarna för gemensamma investeringar på EU-nivå
Resultatet av vänsterns ovilja att se konstruktivt på Europafrågan har varit förödande. Under 2000-talets omvälvningar har det inte funnits en paneuropeisk vänsterkraft med förmåga att staka ut rättvisa svar. Euron, flyktingarna, klimatet, gigekonomin, högerpopulismen, massövervakning, den ryska invasionen, AI – trots krisernas regionala karaktär har varje lands vänster stått för sig själv. Det har gått därefter.
Till och med Tage Erlanders argument om att bevara den svenska modellen har sprungits om. Han slapp se sitt parti bli en lobbyhärd, och folkhemmet en kraft för åtstramningar inom EU. Detta samtidigt som unionen har börjat storinvestera i klimatomställningen, samt förhoppningsvis snart överger sina frugala finansdogmer. Han hade nog också förvånats av att motståndet mot vår tids största företag, som Google, Amazon och Facebook, inte kommer från arbetarrörelsen utan från byråkrater i Bryssel.
Jag noterar att Vänsterpartiet överväger att stryka formuleringarna om antikapitalism och att lämna EU ur partiprogrammet. Det första är beklagligt, det andra har dröjt för länge – kanske har de upplevts som fossila formuleringar utan praktisk betydelse. Men viktigare än ordvalen är vad man tänker sig i stället. Även socialdemokratin, om det nu är ditåt man vill, hade visioner under sin storhetstid.
Ett första socialistiskt steg vore att ignorera Maastrichtavtalets begränsningar och mobilisera väljarna för gemensamma investeringar på EU-nivå, något som tvärtemot vänsterns varningar visade sig högst möjligt under pandemin. Parlamentets makt behöver fortsätta stärkas, och på sikt behöver den europeiska vänstern samlas för att skriva ett nytt avtal, som lättar på begränsningarna och etablerar både en social pelare och ett robust alternativ till Nato.
Vänstern försatte chansen både under 60-talets avkolonisering och 90-talets globalisering. I vår tids multipolära ögonblick har en tredje möjlighet uppenbarat sig. Det är dags att ta den.
Själv har jag ännu inte hört ett bättre förslag än Deutschers.
”Nu när människan har inlett koloniseringen av rymden, så måste den förena sig på sin egen planet”, sade han i samma intervju, som talar direkt till vår tids fåfänga marsdrömmar. ”Och jag kan inte se någon annan social eller moralisk kraft som kan ena människan, än en socialism baserad på frihet.”
