Som nästan alla kulturkrig ter sig konflikten vid första anblick trivial, men sett ur ett mediehistoriskt perspektiv kan det lära oss om hur teknologin formar våra identiteter och umgängen, och hur vi tillsammans kan hitta vägar bort från övervakningskapitalismens kontroll.

Bland gen Z:s förolämpningar är nämligen många kopplade till just hur millennials använder medieteknologier. ”Millennialpausen” är ett begrepp som syftar till hur äldre Tiktok-användare tenderar att vänta ett par sekunder från att de börjar spela in till att de börjar prata. Även tendensen bland millennials att prata långsamt och inte klippa bort pauser har kritiserats.

Från andra lägret finns liknande anklagelser om att gen Z skulle dela en grundläggande teknisk inkompetens med boomergenerationen. Medan millennials växte upp med hemdatorer, fildelning och egensnickrade hemsidor, hade Spotify, Netflix och de stora sociala medierna redan tagit över när gen Z fick sina första smarta telefoner.

Sidor som liknar dem vi millennials växte upp med finns naturligtvis fortfarande kvar. Men de används av en mer begränsad grupp människor, främst från vår egen generation. Kunskapen som krävs för att fildela med hjälp av torrentar är inte längre gängse kompetens, och framför allt är det en generationsfråga. Jag talade med en bekant som är lärare på en av stadens största gymnasieskolor som berättade att hennes elever inte vet vad en ”fil” är, eller att det är möjligt att skapa ett eget mappsystem på sin dator. Det är ett kunnande som helt enkelt blivit överflödigt i en tid där formatet för din profilsida redan är satt, och datamaskinens funktioner förblir dolda bakom ett minimalistiskt gränssnitt.

Det jag talar om här är alltså inte brist på IT-expertis, utan ett allmänt praktiskt kunnande som låter användare interagera aktivt med plattformen de använder. I aristoteliska termer skulle vi kunna tala om att det fanns ett digitalt techne – en kunskap grundad i praktik och skapande – snarare än ett episteme, definierat som det teoretiska, abstrakta vetandet. Jag minns själv hur jag satt om eftermiddagarna och kodade profilsidor i språket HTML. Flera av mina vänner i mellanstadiet var hyfsade på Javascript, och den som inte visste hur man laddade ned och brände en cd-skiva var helt enkelt en tönt.

I plattformskapitalismen har vi som användare i stället blivit passiviserade. Inte längre deltagare i en gemenskap som cirkulerar rippade piratkopior såväl som Britneys senaste, utan kunder som betalar 149 kronor i månaden för att lyssna på en spellista – anpassad av algoritmen, just för dig. Det är också denna passivisering som gör att vi nu fastnat på olika plattformar som vi vet spionerar på oss, och som fungerar sämre och sämre. Vi har blivit utlämnade till bolag som Meta och X, med makt att besluta vilket innehåll som anses respektabelt. Det som har skett är vad man kan kalla för en inhägnad av ett internet som i sin barndom både var att jämföra med vilda västern, men som också kan förstås som en allmänning där vi som användare var med och formade innehållet.

Alternativa plattformar går naturligtvis fortfarande att hitta. Som alternativ till X seglade Mastodon upp som en potentiell ersättare, och i Sverige har vi till exempel ocensurerade Flashback och det vänsterradikala poddinitiativet Radio Noden. Samtidigt har gemene mans tröskel för hur krångligt det kan få vara att använda en alternativ digital plattform sjunkit till en nivå som gör det allt svårare för användarstyrda plattformar att konkurrera: ”Kan jag inte logga in med mitt googlekonto? Nej tack, då vill jag inte vara med.”

Med statusen som passiv användare infinner sig en känsla av maktlöshet inför plattformarnas förfall, det som nu benämns som sugifiering (”enshittification”). Även om det kanske finns skillnader mellan respektive generations digitala techne är millennialupplevelsen av att ha viss kontroll över våra konton i dag avlägsen. När millennials anklagar gen Z för att vara tekniska analfabeter bör det därför snarast förstås som projicering. En försvarsmekanism till följd av maktlösheten inför ett inhägnat internet.

Men i plattformskapitalismens kris finns det också en inneboende möjlighet. Den ekonomiska modell som de plattformsjättarna arbetat efter, med stora mängder ingående riskkapital som kompenserat för att själva verksamheten går med förlust, börjar nu falla samman. I en artikel i Flamman (2/7–23) beskriver Jacob Lundberg hur företagens ändrade förutsättningar nu är det som leder till förfallet, där vi användare betalar betalar: med vår data och med vår uppmärksamhet.

Utvecklingen kan tolkas dystopiskt – som att vi sitter sitter fast i ”en uppsättning gyllene burar, som sakta fylls med skit” som Lundberg skriver. Men utvecklingen kan också tolkas för vad den är: en kris. Medan plattformskapitalet desperat letar efter nya sätt att exploatera det mest värdefulla vi har – vår tid – håller användningen av deras tjänster på att förändras.

I det pågående kulturkriget tolkas millennials som gränslösa i sitt maniska delande av tillrättalagda bilder, medan gen Z föredrar en mer återhållsam och mindre polerad stil. Kommande generation alpha, födda efter 2012, spås värdera privatlivet högre än exponering. Det verkar alltså vara ett utmärkt läge att rymma den gyllene buren. Finns det potential i ett internet utanför kapitalets inhägnader? Jag vet inte. Men att fortsätta ge bort vår tid, vårt privatliv, vår uppmärksamhet känns cringe.