“Vakna, mitt folk!” är den bildade kulturjudens och den judiska filantropens historiebok, menar Isak Gerson, som ändå uppskattar ambitionen.
Vakna, mitt folk! skildrar judiskt liv i Europa från franska till ryska revolutionen, med en tydlig betoning på reformrörelse och modernisering. Första halvan handlar om Västeuropa, den andra om Östeuropa. Narrativt är första halvan av boken till stor del uppbyggd kring ett stort antal individuella historiska personer, medan den senare snarare skildrar rörelser, miljöer, tendenser och händelser. Det är ett bra val som levandegör verkligheten som skildras, men jag hade önskat en större bredd.
Det här är den bildade kulturjudens och den judiska filantropens historiebok. De människor som skildras är ofta välbeställda, med en hög bildningsnivå, och deltar aktivt i kulturlivet. De klär sig dyrt och trendigt. De är otraditionella i sin judendom, förutom när författaren lyfter in antagonister till sina huvudpersoner: den traditionella juden och den fattiga juden är den projektionsyta karaktärerna kontrasteras mot, ofta samtidigt. Kanske växte bokens karaktärer upp bland de fattiga eller traditionella. Kanske motarbetades karaktärerna av dem, eller så motarbetade de dem själva. På det hela är det en för dagens sekulära läsare en tillrättalagd judendom, där den breda massan av fattiga och traditionella judar är tysta och ointressanta.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Protagonisterna är också ofta kvinnor, vilket verkligen lyfter boken. Man får följa tidiga kvinnliga skribenter på hebreiska, ansett som männens språk och läsaren får även en inblick i hur misogynt kvinnor som konverterat till kristendomen bemöttes både i sin samtid och av senare historiker. Personporträtten av revolutionära judinnor i öst är imponerande, särskilt när de sammanstrålar i radikala samlevnadsprojekt i kvinnofängelset i Maltsev i tsarryska Sibirien.
Boken skildrar de processer som fick vissa av personerna att lämna traditionell judendom för kristendom eller reformjudendom, samtidigt som den också återger den öppna antisemitism som då och då bröt fram i samhällena. Ändå är den märkbart fattig på resonemang om hur antisemitiska idéer påverkat personerna. Den konstaterar att färre än man tror konverterade på grund av tvång eller karriärskäl, men den frågar sig inte riktigt hur den ständiga samvaron med kristna eller det omgivande kristna majoritetssamhället kan ha präglat deras egen syn på sin religion.
Ibland tycker jag mig märka stereotyperna i boken själv också. Emellanåt är det svårt att förstå om misären som skildras orsakats av av religiös stränghet eller bara fattigdom och antisemitism. Ofta framförs också en överdriven bild av klassisk rabbinsk judendom som regelfixerad och besatt av religiösa plikter – en bild som känns importerad från protestantisk judendomskritik. Den skiner igenom i beskrivningar av hur judendomen saknade en musikalisk tradition innan reformrörelsen, eller när det skrivs att ”till synagogan kom man av plikt”. Som om det inte var en genomgående trend i det kristna Europas historia att tvingat folk till kyrkan.
Den andra halvan skiljer sig från första. De personliga berättelserna är färre och den lider i lägre grad av perspektivproblemen jag tagit upp. Ekselius gör upp med en hel del historiska myter om judiska Östeuropa, och ger en god skildring av den politiska historien bland Östeuropas judar, med ett mycket välbehövligt kvinnofokus.
