Någon gräns måste gå vid att barnprogramifiera en dokumentärserie om prostitution. Vad kommer härnäst? Kanske programmet ”Hjälp, jag befinner mig i ett folkmord!”
Jag minns det enskilda tillfälle då jag blev som mest ”jokerfierad” av SVT, alltså att jag kände mig lika komiskt cynisk och nedsänkt i nihilism som Batmans clownsminkade fiende. Det var 2021. Jag tittade på ”Hjälp, vi har köpt en bondgård!” med Kalle och Brita Zachari ständigt i rutans förgrund.
Programidén är genant. Ett par mediepersonligheter från stan vill slippa Stockholms stress och köper sig en bondgård. Ögonblicket då svartsynen helt tog över var då Brita Zachari förtvivlat utbrister att hon får ”ångest” av att välja färg på köksluckorna.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Nu har SVT lyckats förvandla mig till Jokern igen. ”Köp mina trosor” är ännu en dokumentär produktion med ett tvivelaktigt tilltal. Här ser vi reportern Nellie Erberth och hennes polare KG testa ”sugardejting” – alltså att gentemot ensamma män annonsera ut romantiska tjänster mot betalning. Det ska krängas strumpor och trosor, och det säljs 20 minuter telefontid till en som säger sig vara ”incel, fast utan kvinnohat”. Som cliffhanger till nästa avsnitt påbörjas en dejt med dold kamera på vad som ser ut att vara ett Espresso House.
Någon gräns går vid att barnprogramifiera en dokumentärserie om prostitution
Materialet varvas med anonymiserade tjejer som pratar om hur sugardejting hjälpt dem ekonomiskt, gett dem skratt och minnen för livet – samt att man inte måste ha sex, men att man kan tjäna 3 000 kronor för bara tio minuter om man gör det ändå. Bristen på kritisk granskning är flagrant. I programbeskrivningen på SVT Play ställs frågan om det är en “feministisk revolution”. Det hela målas upp med samma slags penseldrag som blivit något av ett signum för dokumentära reality-satsningar i public service, nämligen att det är ett program för vuxna men på något sätt ändå ett barnprogram.
Det är relativt harmlöst när Erik Haag och Lotta Lundgren salongsberusade ska äta sig igenom historiska epoker. Kanske även när aningslösa storstadsbor tror sig kunna hitta en lugnare tillvaro i leran på en åker än i bostadsrätten innanför tullarna. Men någon gräns går vid att barnprogramifiera en dokumentärserie om prostitution. Det är oklart vad som egentligen undersöks. Är det hur det kommer sig att sugardejting blivit så stort? Eller om det är lite kul? I sin jakt på spännande vinklar går programmet vilse, och lyckas i stället trivialisera ämnet.
Med ett i bästa fall tveksamt skådespeleri och en premiss med fina men orealiserade ambitioner kommer man tyvärr inte jättelångt
Nej, alla program som handlar om maskulinitet, kärlek och sex i senkapitalismen måste inte vara torra sociologiska avhandlingar. Men om valet står mellan sådana och att programchefer skejtar fram i korridorerna med kepsen bak och fram, desperata efter att få känna sig relevanta, så tar jag det förstnämnda. Vad kommer härnäst? Kanske programmet ”Hjälp jag befinner mig i ett folkmord!” där vi får följa SVT:s reportrar när de försöker hitta bra hudvård mitt i ett brinnande krig, och kollar hur det är att tindra på Västbanken.
Parallellt med ”Köp mina trosor” visar SVT serien ”Sugarbabe”. En slags dramatisering av hur det kan se ut när minderåriga tjejer vill ha pengar till något och bestämmer sig för att sugardejting verkar vara ett okomplicerat sätt att få ihop det på. Med ett i bästa fall tveksamt skådespeleri och en premiss med fina men orealiserade ambitioner kommer man dock tyvärr inte jättelångt. Eftersom jag är minst 15 år äldre än huvudpersonerna så vet jag inte om de längre kallar pinsamma saker för “cringe” – men det är annars en benämning som passar här.
Det är en behjärtansvärd motivation att uppmärksamma sugardejting som ett fenomen. Det växer, det är framförallt unga kvinnor som pysslar med det och män som köper. Det är en del av en tid där samhället har dragit sig tillbaka och individen lämnas åt sitt öde om hon blir pank. Än har jag inte fullständigt förvandlats till Jokern – jag tycker fortfarande att public service med folkbildande ambitioner är det finaste vi har. Men ingenting av den mörka verkligheten bakom sugardejtingens framväxt lyckas SVT belysa särskilt väl, varken i “Köp mina trosor” eller “Sugarbabe”.
