Leonidas Aretakis argumenterar för en mer optimistisk syn på vänsterns möjligheter att förändra EU i sin ledare i Flamman (45/2023). Det är inget orimligt resonemang, men det förs utifrån ett påstående om att förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet skulle ”stryka formuleringarna om antikapitalism och att lämna EU” – något som helt enkelt inte stämmer.

Vi skriver fortfarande om att lämna EU i förslaget till partiprogram. Ett av skälen till det är att vi inte delar Leonidas Aretakis optimistiska hållning. Det finns starka strukturella skäl till att EU exempelvis begränsar medlemsländernas demokratiska möjligheter att föra vänsterpolitik. Den nyktra förståelsen av förutsättningarna är en avgörande skillnad mot exempelvis Miljöpartiet, som ser EU mer som en neutral institution.

Det som är nytt med programförslaget är en strategi för att bli fler som ser de problemen. Konflikten kring Sverigepriser är ett bra exempel på hur det kan se ut. När populära förslag krockar med EU:s regelverk har det ett helt annat genomslag än vad hundra föreläsningar om Maastrichtfördraget kan åstadkomma.

I de situationerna är det enklare för oss att samla stöd om vi visar en öppenhet för olika vägar framåt. Det kan till exempel handla om att förhandla om undantag, som många andra medlemsländer har gjort. Alternativet att lämna unionen är en av de vägar vi är beredda att pröva, om så krävs. Den öppenheten visar att vi sätter vänsterpolitiken i första rummet, samtidigt som vi samlar för en bredare vänsterkritik av EU.

Jag hoppas också att varje läsare märker att kritiken av kapitalet är en av programförslagets starkaste röda trådar. Vi har velat knyta ihop grundläggande socialistisk teori med att visa hur enkel, självklar och vardaglig den kritiken redan kan vara i människors liv. Vem är ens för marknadsskolan längre? 

Genom att lyfta fram ägandefrågorna vill vi visa att det är i konflikt med kapitalet som vi skapar förutsättningarna för ett friare liv. Den frihetssträvan verkar vi dela med Leonidas Aretakis.