I ett sådant klimat kan det vara svårt för palestinier att vinna sympati för sin sak. Enligt den antityska vänstern är det dock inte palestinierna som främst förtjänar solidaritet. Jutta Ditfurth är författare och ledare för det lokala vänsterpartiet ÖkoLinX i Frankfurt. Hon anser att unga människors solidaritet med propalestinska organisationer som BDS (Boycott, divest and sanction) är ett problem.

– Det riktigt farliga är att unga människor runtom i världen sympatiserar med antisemitiska terrorister. Det är så en antisemitisk rörelse uppstår, som kan komma att slås samman med fascistiska rörelser. Det är okej att vara propalestinsk, så länge det inte innebär att man stödjer antisemitiska organisationer som BDS eller Hamas. Parollen ”From the river to the sea, Palestine will be free” är till exempel en solklar antisemitisk uppmaning till utplåning av staten Israel, säger hon till Flamman.

Bakgrunden till den antityska rörelsen finns i det tidiga 90-talets nyligen återförenade Tyskland. Rörelsen byggde på filosofen Theodor Adornos teorier om en fascism som även efter andra världskriget låg vilande i det tyska samhället. Delar av vänstern fruktade att återföreningen skulle väcka den till liv igen, och att byggandet av en ny, tysk identitet skulle innebära att nazisternas brott sopades under mattan.

– En del av den tyska vänstern har dragit lärdomar av historien om nazisterna och tagit itu med sina förfäders skuld. Vi har tagit över ansvaret att förhindra att en förintelse sker igen. Stora delar av den antifascistiska vänstern kopplar samman kampen mot nazismen med kampen mot antisemitism. En annan del av den tyska vänstern förnekar eller bagatelliserar brotten och slår ifrån sig ansvaret. Denna skuldavsägande antisemitism tar sig uttryck i slagordet ”Befria Gaza från tysk skuld”, då de utnyttjar palestinierna för sin egen antisemitism, säger Jutta Ditfurth.

Hon får medhåll av Tom Uhlig, som är politisk rådgivare i Frankfurt och skriver i en av antideutsch-rörelsens tidningar, Jungle World. Han menar att den västtyska vänstern efter andra världskriget var relativt proisraelisk.

– Israel sågs som förintelseöverlevarnas stat, och man sympatiserade även med den socialistiska Kibbutz-rörelsen. Men 1967 slog det över i en aggressiv antisionism. Den militanta vänstern i Tyskland begick antisemitiska våldsdåd och legitimerade dem med sitt Israelmotstånd.

Det var först på 1990-talet som denna antisionistiska konsensus blev störd i grunden, menar han.

– I samband med återföreningen uppstod en ny aggressiv nationalism: flyktingförläggningar brändes ned, invandrare och judar attackerades. Under denna tid bildades en vänsterrörelse som riktade sig mot den tyska nationalismen och därmed även mot antisemitism och rasism. Deras slagord var ”Aldrig mer Tyskland”. Denna del av vänstern har insett att det finns något värre än kapitalism, nämligen dess barbariska avskaffande.

Även Tom Uhlig anser att den propalestinska vänstern har fokuserat på fel frågor.

– En majoritet av dem som ser sig som propalestinska har inget att erbjuda palestinierna förutom ett befästande av det rådande våldet. En verklig befrielse av Palestina förutsätter att man erkänner Israels existensrätt och sätter stopp för den islamistiska terrorn, även mot den egna befolkningen. Den rådande ”Palestinasolidariteten” bygger snarare på hat mot Israel och antisemitism än på empati med palestinierna.

Jag stödjer Israels militära beslut i dess antifascistiska försvarskrig i Gaza, så till vida är det Israels sak att bestämma om och när ett vapenstillestånd ska ingås.

Både Jutta Ditfurth och Tom Uhlig vill se ett vapenstillestånd i det pågående kriget. Men för att det ska ske måste förutsättningarna vara de rätta.

– Varenda oskyldiga människa som dör i Gaza är en för mycket. Under förutsättning att Hamas släpper alla israeliska gisslan, upphör att beskjuta den israeliska civilbefolkningen och lägger ned vapnen är jag för vapenstillestånd och förhandlingar om en tvåstatslösning, säger Jutta Ditfurth.

– Självklart behövs ett vapenstillestånd, men som alltid beror det på förutsättningarna. De israeliska gisslan måste friges och det måste säkerställas att Hamas aldrig mer kan begå en sådan pogrom som de gjorde den 7 oktober. Hamas har tydliggjort att de inte vill ha någon fred med Israel och att deras mål är att utplåna judiskt liv. Det kan inte ske någon fred med Hamas, säger Tom Uhlig.

Men även inom den antityska rörelsen finns nyanser. Thomas Maul är publicist och skribent i antideutsch-tidningen Bahamas. Enligt honom är det helt upp till Israel när bombningen av Gaza bör upphöra.

– Jag stödjer Israels militära beslut i dess antifascistiska försvarskrig i Gaza, och så till vida är det Israels sak att bestämma om och när ett vapenstillestånd ska ingås. De döda palestinierna är Hamas ansvar, Israel försöker att hålla antalet civila offer så lågt som möjligt.

Enligt honom är solidaritet med Palestina per definition antisemitisk, och därför förkastlig.

– Jag ser den internationella och tyska vänsterns propalestinska positioner som antisemitiska, även om det inte är deras intention. Araberna och palestinierna har hittills sagt nej till varje erbjudande om en tvåstatslösning och svarat med våld eller terror eller krig mot Israel, eftersom de i slutändan inte kan leva med en judisk stat i ”Palestina”. För mig har de därför förverkat varje anspråk på eller rätt till en egen stat. Om araberna förlorar en sådan kamp så förlorar de. Om Israel förlorar skulle det inte finnas någon israelisk stat längre. Att ta ställning för palestinierna är alltså att ta ställning mot judarna – det vill säga, vänsterns ”solidaritet med Palestina” leder till Israels utplåning, och är därför antisemitisk.

Alla intervjuade anser att Hamas bär ansvaret för de över 15 000 döda palestinierna i Gaza. Men till skillnad från Ditfurth och Uhlig anser Thomas Maul att det varken existerar någon israelisk ockupation eller bosättarpolitik.

– Bortsett från att FN är en antisemitisk kloak, är den israeliska närvaron på Västbanken juridiskt sett inte en ockupation, eftersom det området är juridiskt herrelöst, sedan britterna gav upp det och palestinierna 1948 tackade nej till det och det till 1967 ockuperades av Jordanien, som sedan freden med Israel inte gör några anspråk på området.

Antisemitism verkar ses som ett större problem än islamofobi i Tyskland. Hur ser du på det?

– I Tyskland måste judiska institutioner permanent skyddas av polis, på grund av högerextrem och islamisk antisemitism. Muslimska institutioner behöver inte skyddas, eftersom ingen tillnärmelsevis liknande hotbild existerar. Tvärtom: islamofobi är inte problemet, utan att förnuftig islamkritik kallas ”islamofobi” eller ”antimuslimsk rasism”.

På den punkten får Thomas Maul även medhåll av Stephan Grigat, som är professor i antisemitismstudier vid universitetet i Nordrhein-Westfalen. 

– Jag ser begreppet ”islamofobi” som ett politiskt kampbegrepp, som misstänkliggör all kritik av former av islamiskt härskande som rasism. Främlingsfientlighet och rasism måste kritiseras och bekämpas varhelst de tar sig uttryck, men en vänster- eller liberal kritik av islam är något helt annat och brådskande nödvändigt, säger han.

Nyligen har några försvarare av Israels krig i Gaza gått så långt som att hävda att Hamas brott är värre än nazisternas under andra världskriget, eftersom de senare försökte dölja dem. Jutta Ditfurth och Tom Uhlig ser sådana argument som urspårade.

– Denna jämförelse är historierevisionistiskt vansinne, som används av många tyskar som ett tacksamt sätt att rentvå sig själva från historisk skuld, säger Tom Uhlig, och får medhåll av Jutta Ditfurth:

– Att relativisera Förintelsen för att utmåla Hamas som värre än de är, tyder på bristande politisk bildning och intellektuell lathet. Man kan fördöma Hamas utifrån deras texter och dåd, utan förintelserelativisering: de är en mordisk, stenrik islamistisk terrorgrupp som står på samma sida som den iranska mulla-regimen, som använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar, för att kunna massakrera judar och judinnor överallt, inte bara i Israel. Det måste vi förhindra

Även Stephan Grigat ser jämförelsen som onödig, även om han har förståelse för varför man kan göra den.

– Det är naturligt att Hamas massaker den 7 oktober påminner människor i Israel om Förintelsen. Att hävda att Hamas är värre än nazisterna är så klart galenskap och onödigt. Jag antar dock att sådana uttalanden bygger på en särskild aspekt: nazisterna försökte dölja sina värsta brott. Hamas gjorde motsatsen, och filmade till och med de grövsta dåden.

Men enligt Thomas Maul är jämförelsen adekvat.

– Jämförelserna relativiserar inte Förintelsen. För om de kunde skulle Hamas förinta Israel och mörda alla judar. De kan inte det, eftersom Hamas är för militärt svaga, och för att judarna – till skillnad från under andra världskriget – tack vare Israel har en armé som förhindrar en ny Förintelse. Det bör man dock inte se som en positiv sida hos Hamas, och det bör inte heller hindra en från att se deras ideologiska och praktiska beröringspunkter med nazisterna.

Alla inom den tyska vänstern håller dock inte med den antityska rörelsen. Loren Balhorn är chefredaktör för den tyska utgåvan av tidningen Jacobin och medlem i Die Linke. Han menar att den antityska vänstern har fått mycket större uppmärksamhet än den förtjänar.

– Den antityska vänstern är inte längre, och kanske aldrig heller var, en relevant politisk strömning. Det är främst en intellektuell trend hos ett antal populära tänkare och inom en flummig social scen i några universitetsstäder. Jag vill inte slösa tid på att tala om dem. Men deras närvaro sedan 1989 har helt klart bidragit till att försvaga vänstern, som nu är livrädd för att på allvar kritisera Israel eller erkänna att en varaktig fred i Israel-Palestina inte kan komma till stånd förrän ockupationen upphör. Detta är åsikter som ansågs vara sunt förnuft för bara 40 år sedan.

Den antityska vänstern utövar ett oproportionerligt stort inflytande på den övriga vänstern, menar Loren Balhorn.

– Den tyska vänstern i allmänhet och Die Linke i synnerhet har väldigt lite självförtroende och liten tro på sina egna idéer. När de attackeras av den liberala mitten är deras första reaktion alltid att ta anklagelserna på allvar och hävda att de inte stämmer. Die Linke har gjort allt i sin makt för att visa att de är precis lika “solidariska med Israel” som det övriga etablissemanget.

Som exempel nämner han kristdemokratiska CDU:s motion i förbundsdagen om solidaritet med Israel, som lades fram långt efter att bombningarna av Gaza hade börjat. Alla partier utom Die Linke och högerextrema AfD hade bjudits in att sponsra motionen. Reaktionen från Die Linkes ledarskap var att kritisera CDU för att de inte hade bjudits in, och sedan att liksom AfD enhälligt rösta för motionen.

– Jag tror det är symptomatiskt för en vänster som främst är rotad i den utbildade medelklassen och som därför, medvetet eller omedvetet, främst bryr sig om vad medelklassmänniskor tycker. Vänstern har inga konkreta band till fackföreningarna och leder inga kamper. Den tävlar bara om att höras i mainstreammedias ekokammare. Enligt opinionsmätningar är en stor minoritet i Tyskland emot vad Israel sysslar med i Gaza och på Västbanken, men det är inte dem som sitter i tv-soffor, ledarredaktioner eller start-up-företag, säger Loren Balhorn.

Klimatet i Tyskland påminner enligt Loren Balhorn om USA efter 11 september 2001, där han också växte upp.

– Den tyska debatten har nästan uteslutande fokuserat på Israels rätt att försvara sig mot Hamas och grymheten i Hamas attack, vilket jag inte har något problem med i sig. Men tonen i den allmänna debatten, där alla försök att ge historisk kontext till Israel-Palestina-frågan direkt stämplas som “antisemitism”, påminner väldigt mycket om stämningen i USA efter 11 september. Tysklands historia är avgörande för att förstå den allmänna oviljan att kritisera Israel, som i dag är helt synonymt med judar som grupp i det tyska medvetandet, men den extrema tonen i debatten – och de grundlösa påståendena att Europa upplever en våg av antisemitiskt hat och att ingen judisk person längre är säker – tror jag också har något att göra med en viss protestantisk läggning hos den tyska medelklassen. Skuld och skam över ens förfäders dåd kan ligga till grund, men det handlar lika mycket om att signalera ens egen godhet samtidigt som man säkrar sina egna intressen på världsscenen.

Loren Balhorn ser det “antityska” fenomenet som ett resultat av den tyska vänsterns bearbetning av Sovjetunionens och östtyska DDR:s kollaps, då tidigare marxist-leninister och maoister sökte sig tillbaka till Frankfurtskolan och andra “icke-dogmatiska” varianter av marxism för att förklara nederlaget.

– De godtog en kulturalistisk förklaring som hävdade att både fascismen och vänsterns misslyckande hade sina rötter i den tyska kulturen och en “reduktiv” förståelse av kapitalismen som de menar byggde på antisemitiska troper om den “onda” finanskapitalismen mot den “goda” produktiva kapitalismen. En viss läsning av Karl Marx Kapitalet som började i Västtyskland, och vars mest kända representant är Michael Heinrich, började till och med se begreppet klasskamp som något i sig antisemitiskt, säger Loren Balhorn och fortsätter:

– Detta slags hyperteoretiska och strikt intellektuella diskurs är det som anses vara “marxism” i stora delar av den tyska vänstern i dag, även om de flesta aktivister aldrig har läst dessa författare. Det har påverkat klimatet och folks mod att tala om Israel-Palestina, även om de egentligen kanske sympatiserar mer med palestinierna.

En ännu viktigare förklaring till många tyska vänstermänniskors oförmåga att sympatisera med palestinierna, menar Loren Balhorn, är de 90 år av nederlag som vänstern har upplevt i det landet, sedan 1930-talet.

– Det har gjort vänstern intellektuellt försvarslös och moraliskt vilsekommen. De tror inte att de kan förändra världen och beter sig därefter.

Kriget har gjort att många i andra länder har fått upp ögonen för hur speciell situationen är i Tyskland. Tror du att den tyska debatten om Israel och Palestina, särskilt till vänster, kommer att förändras i och med detta krig?

– Det är svårt att säga. När allt fler bilder på förstörelsen i Gaza kablas ut är det möjligt att det kommer leda till viss självkritik i den allmänna debatten, och jag tror att många av de mest drakoniska attackerna på yttrandefriheten, såsom Berlins beslut att stänga ett kulturellt center för att de bjudit in den enligt tyska politiker “antisemitiska” gruppen Jewish Voice for Peace, kommer att leda till en större backlash än vad många makthavare inser. Samtidigt bör man inte underskatta den tyska offentlighetens förmåga till självrättfärdig envishet. Tyskland är trots sin rikedom ett väldigt provinsiellt land i hur det interagerar med omvärlden, säger Loren Balhorn och fortsätter:

– De flesta medelklasstyskar, det vill säga de som dominerar debatten, talar sämre engelska än de tror och konsumerar mycket mindre utländsk media än deras gelikar i till exempel Sverige, Italien eller Belgien. Den politiska och mediala ekokammaren är därför väldigt stark. Hittills har ingen, förutom några få modiga röster i media och i Die Linke, vågat sätta sig upp mot den. Och eftersom stödet till Israel egentligen inte alls handlar om Israel, eller judar, eller Palestina, utan om hur tyskar känner inför de sakerna, tror jag inte att det som sker i verkligheten har så stor betydelse. Även om Israels armé skulle döda 50 000 civila nästa vecka kommer det inte att ändra den tyska historien, vilket är vad hela denna diskussion egentligen handlar om.