Efter valet är landets demokratiska krafter förtvivlade. Erdogans kritiker förenade sig äntligen bakom en enda kandidat, och påminde turkarna om det dåliga tillståndet i ekonomin. Ändå misslyckades de med att få presidenten ur balans. Nu ser få demokrater hur Erdogans ämbetstid ska få ett slut, och många ger upp för att vänta in den långvariga härskarens pension.

Men det finns en väg som oppositionen inte har prövat än, en möjlighet som Kilicdaroglus nederlag fått att framträda desto tydligare. Även om han ledde det socialdemokratiska republikanska folkpartiet (CHP), försökte Kilicdaroglu besegra Erdogan genom att tävla på de villkor som presidenten fastställt. Kilicdaroglu omfamnade den nyliberala ekonomiska politik som dominerat Turkiet sedan 1980-talet, antog en tuff retorik mot invandrare, och lovade att bevara regimens hårda politik mot kurdiska politiker. Det är därför inte konstigt att han blev utklassad; han erbjöd aldrig ett ideologiskt alternativ till landets frustrerade medborgare.

Om oppositionen vill återuppliva den turkiska demokratin, så måste den börja med att teckna en sådan kontrast. Den måste omfamna progressiva frågor i stället för att kampanja för konservatismen, och samtidigt bygga upp en livaktig arbetarrörelse. Med andra ord, för att ta sig an Erdogans regim måste den turkiska oppositionen göra en resolut vänstersväng.

Att återuppliva Turkiets vänster kommer att vara en utmaning. Vänsteranhängare har emot sig både ett omfattande statligt förtryck, och det faktum att högern historiskt har lyckats framställa vänstern som religionsfientlig. Denna religiösa identitetspolitik har gett högern övertaget ända sedan 1950 då Turkiet höll sitt första demokratiska val. Men Erdogans motståndare kan hämta inspiration i framgångarna från det förflutna. Vänsteranhängare reste sig mot Turkiets militära härskare på tidigt 1970-tal och återinförde demokratin i landet. De gjorde det genom att explicit vädja till klassideologi och social rättvisa, för att övervinna etniska och sekteristiska klyftor.

De kan göra det igen. Erdogan har visserligen byggt upp en formidabel grupp av konservativa religiösa väljare. Men större delen av Turkiets befolkning tillhör fortfarande arbetarklassen, och många är besvikna på regeringens nyliberala politik. Landet är också hem för minoritetsgrupper och andra marginaliserade människor som har varit offer för presidentens exkluderande, högerextrema nationalism. Med andra ord finns alla ingredienser på plats för att skapa en kraftfull, progressiv väljarkår.

Men för att mobilisera väljarna till att utmana Erdogans regim måste Turkiets opposition sluta triangulera. Den måste i stället omfamna ett progressivt, förenande ekonomiskt budskap. Annars kommer Turkiet att hållas kvar i ett obevekligt auktoritärt styre.

Vid första anblick kan det nu verka som en historiskt dålig tid att återuppliva Turkiets vänster. En majoritet av landets väljare placerar sig själva på högerkanten enligt opinionsundersökningar. Av de 600 medlemmarna i landets parlament identifierar sig åtminstone 404 som nationalistiska konservativa. Endast 130, av vilka långt ifrån alla är vänstervridna, tillhör det socialdemokratiska CHP, och endast sex tillhör socialistiska partier.

Högerns makt sträcker sig bortom enkäterna. Som i många andra länder har fackanslutningsgraden genomgått en brant nedgång under de senaste 20 åren. Regeringen har gjort det till en sport att fängsla progressiva ledare och politiker. Dessutom har landets viktigaste oppositions­politiker nära kopplingar till högerpartier. De konservativa i det nyligen valda turkiska parlamentet har visserligen Erdogan att tacka för mycket, men deras majoritet är också delvis ett resultat av CHP:s arbete; partiet avstod frivilligt från 40 platser som stöd i majvalet.

Detta är inte första gången som landets vänster, inklusive många förespråkare för den turkiska demokratin, har pressats åt sidan. På 1960-talet röstade över 70 procent av landet på konservativa partier, och 1971 iscensatte militärledningen en blodlös statskupp. Men vänstern övervann dessa hinder.

För att mobilisera väljarna till att utmana Erdogans regim måste Turkiets opposition sluta triangulera.

Bülent Ecevit, en socialdemokratisk poet som kämpade mot kuppen, vann ledarskapet för CHP 1972 på en progressiv plattform. Med sin kampanjslogan ”En ljusare morgondag” (Akgünlere) tog han partiet till valseger 1973 och bildade en koalitionsregering som avslutade militärstyret. 1977 vann partiet ett överlägset omval, med 42 procent av rösterna – en stor marginal med tanke på landets parlamentariska system vid den tiden. Det är fortfarande CHP:s bästa valresultat någonsin, även om Ecevits regeringstid blev kort och han misslyckades med att genomföra sina sociala reformer på grund av den samlade högerns sabotage.

Hur lyckades vänstern tillfälligt störta Turkiets auktoritära styre? Genom att fokusera på ekonomisk omfördelning och förena folket i en kampanj för att få ett slut på ojämlikhet och exploatering. Ecevit mobiliserade arbetare, småbrukare och den lägre, urbana medelklassen med en vädjan om social och ekonomisk rättvisa och jämlikhet. På så sätt lyckades han framgångsrikt överbrygga Turkiets kulturella klyftor – något som tydligt framgick när Ecevit vann även i landets mest religiöst konservativa regioner. Ecevit försvarade arbetskraftens rättigheter och kämpade mot affärseliten, bland annat genom initiativ för att ge arbetare direkt inflytande över sina företags drift. Det är en idé som turkiska demokrater borde återuppliva, och som skulle visa att de strävar efter systemförändring för de breda massorna snarare än bara ett slut på Erdogans personliga makt.

Ecevits segrar satte Turkiet på samma kurs som Grekland, Portugal och Spanien, där demokratiska socialister också avsatte högerauktoritära ledare på 1970-talet och förde sina länder mot ökad demokrati. Men i Turkiet lyckades vänstern aldrig helt jaga ut de väpnade styrkorna och högermiliserna från politiken. Ecevit etablerade aldrig någon auktoritet över staten, och hans försök att införa deltagande demokrati mötte motstånd från affärseliten. 1980 ingrep militären igen med stort våld för att krossa vänstern en gång för alla. Kuppledaren general Kenan Evren försvarade hängningarna med att säga: ”Vad då, i fängelset måste de ju få mat.” Vänstern återhämtade sig aldrig helt från militärens förtryck.

Men de väpnade styrkorna är inte det enda skälet till att progressiva övertygelser marginaliserades i Turkiet. Globala politiska förändringar hjälpte också till att pressa vänstern åt sidan. Under 1990-talet flyttade sig vänsterpartier runt om i världen – inklusive europeiska socialdemokrater – åt höger. Turkiets socialdemokrater var inget undantag. Landets ledande vänsterintellektuella anammade marknadsliberala idéer, i hopp om att en företagsvänlig agenda skulle göra deras kandidater mer populära. Några av dem började till och med stödja islamiska konservativa, som – till skillnad från Turkiets sekulära konservativa – motsatte sig militärens periodiska kupper. Som ett resultat stödde många ledande vänsterpersoner Erdogan när han kandiderade till premiärminister 2002 på en prodemokratisk plattform. De inbillade sig att han förkroppsligade de liberala förhoppningarna som hade dominerat efter kalla krigets slut.

Det var en katastrofal bedömning. Erdogan kuvade visserligen militären, men dessvärre genom att omvandla den till en pelare i sitt styre. Det presidentiella systemet som han formgav, och som godkändes i en folkomröstning 2017, isolerar honom från ansvarsutkrävande. Han har använt statsmakten för att kuva arbetarklassen och försvara exploatering, och regelbundet låtit sina tjänstemän förbjuda strejker med hänvisning till hot mot den ”nationella säkerheten”. Att strejker i praktiken är förbjudna har säkerställt låga löner. Samtidigt har han höjt skatten för låginkomsttagare, på samma gång som han erbjuder kapitalägare skattelättnader och låter dem sänka pensionerna för arbetare. Den offentliga sektorn, som tidigare erbjudit arbetarna bättre villkor, hotas också med ständiga nedskärningar.

Tyvärr har landets vänster inte lärt sig av misstagen att söka demokratisk frälsning till höger. Efter att Kilicdaroglu blev partiledare 2010 har han fört CHP i en konservativ riktning, som inkluderade en omfamning av den religiösa och nationalistiska högern. I flera tal betonade han att CHP är ett islamvänligt parti, och högerkandidater fick höga positioner i partiet – bland annat borgmästarna i både Ankara och Istanbul. Att locka till sig religiösa väljare är en nyckelutmaning för oppositionen, då Erdogan använder kulturkriget för att splittra väljarkåren mellan religiöst konservativa och sekulära. Men att vädja till religiösa känslor, som Kilicdaroglu gjorde, räcker inte. Han hade också behövt förena väljare med olika grader av religiositet kring en progressiv ekonomisk plattform som tilltalar dem alla.

Hur lyckades vänstern tillfälligt störta Turkiets auktoritära styre? Genom att fokusera på ekonomisk omfördelning och förena folket.

Men Kilicdaroglu gjorde precis tvärtom. Han nämnde inte utjämning, progressiv beskattning eller arbetarrättigheter under kampanjen. I stället förklarade han att det inte längre finns någon skillnad mellan progressiva och konservativa, eftersom högern ”också vill hjälpa de fattiga”. Han lyfte också fram sin turkiska majoritetsstatus för att attrahera högerpopulister, till exempel genom att lova utvisa alla syriska flyktingar inom ett år – som han felaktigt uppskattade till tio miljoner människor (det verkliga antalet är ungefär tre miljoner) – inom ett år, samt avsätta valda borgmästare som stödjer kurdernas rättigheter.

Skiftet högerut hjälpte inte i valet, och i november 2023 ersattes Kilicdaroglu av Özgür Özel. Den nya partiledaren säger sig vilja styra partiet i socialdemokratisk riktning, och har bland annat förespråkat ett rättvist skattesystem, samtidigt som han har tagit stark ställning mot fängslandet av 54 kurdiska borgmästare sedan 2016. Det återstår att se om det är mer än retorik.

I Turkiet finns dock framstående politiker med goda instinkter. En av dem är Selahattin Demirtas, den tidigare ledaren för det vänsterorienterade och prokurdiska Folkens demokratiska parti, HDP. Demirtas har hävdat att oppositionen bör arbeta för att förena de ekonomiskt marginaliserade med dem som missgynnas på grund av sin etniska, religiösa eller sexuella identitet.

Valstrategiskt borde hans förslag vara sunt förnuft. 70 procent av Turkiets arbetskraft är anställd inom bygg, service och tillverkning, och skulle gynnas av stärkt arbetsrätt och ekonomisk omfördelning. Kritiskt nog inkluderar denna väljargrupp stora antal turkar och kurder. En vänsterorienterad kandidat som fokuserar på ekonomisk otrygghet skulle kunna uppmuntra grupperna att göra gemensam sak. Det är en väg ut ur Turkiets demokratiska återvändsgränd.

Ändå har Demirtas vädjanden inte nått fram. I stället har hans vänsterprojekt för hela Turkiet hamnat i kläm mellan CHP:s ekonomiska högerpolitik och de etniskt exklusiva målen hos många kurdiska vänsteranhängare. Han saknar fortfarande ett politiskt hem.

Som politiker har Demirtas också vissa nackdelar. Att han har både zazaisk och kurdisk bakgrund minskar hans möjligheter att vinna brett stöd. Men en oppositionsledare som uppmärksammar landets ihållande och djupa ojämlikhet skulle utgöra en allvarlig utmaning för regeringen.

För Turkiet är verkligen extremt ojämlikt. Enligt World inequality report 2022 äger landets fattigaste hälft endast fyra procent av landets förmögenhet, medan de rikaste tio procenten äger två tredjedelar. Ingenting tyder på att klyftorna kommer att minska, i synnerhet som fackanslutningsgraden har sjunkit. När Erdogan först blev premiärminister 2003 var 58 procent av landets arbetskraft fackligt ansluten, mot 14 procent i dag.

Detta innebär att oavsett den utbredda fattigdomen skulle en vänsterkandidat behöva arbeta hårt för att bygga en stabil politisk bas. Den skulle också behöva övervinna Turkiets auktoritära system, som är specialbyggt för att hålla vänstern i schack. Det finns en anledning till att Erdogan lät arrestera Demirtas på uppdiktade terroranklagelser 2016, medan Kilicdaroglu går fri.

En oppositionsledare som uppmärksammar landets ihållande och djupa ojämlikhet skulle utgöra en allvarlig utmaning för regeringen.

Men det faktum att Erdogans regering är så rädd för vänstern vittnar om vilket hot den utgör mot systemet. Det är inte heller första gången Turkiets vänster är i en svacka. Trots motgångar på 1970-talet arbetade landets vänster för att mobilisera arbetskraften och möjliggjorde för Ecevit att stiga fram och störta militärstyret. Och även om Turkiets fackföreningar har krympt sedan Erdogan först kom till makten, finns det fortfarande miljontals människor inom organiserat arbete som överskrider etniska gränser och som skulle kunna mobilisera för en progressiv kandidat. Precis som på 1970-talet skulle Federationen för progressiva fackförbund (Disk) kunna spela en avgörande roll i att organisera arbetare mot Erdogan. Han har säkerligen hjälpt organisatörernas sak genom sina hårda åtstramningsåtgärder som historiskt har motiverat arbetarkamp.

Det största hindret för vänstern kommer alltså inte från Turkiets auktoritära förtryck eller dess etniska skiljelinjer, även om båda är allvarliga bromsklossar. Det kommer inte heller från Erdogans karisma, särskilt med tanke på att hans regerande Rättvise- och utvecklingsparti fick sitt lägsta röststöd på 20 år.

Snarare kommer det från vänsterns ideologiska uppgivenhet. I stället för att deppa ihop behöver turkiska demokrater inse att en verklig utmaning från vänstern kan omkullkasta Erdogans auktoritära system. Utan en sådan insikt kommer högerautokratin att fortsätta dominera landet så länge Erdogan förblir president – och långt efter att han har avgått.

Först publicerat i den amerikanska tidskriften Foreign Affairs. Rättigheterna hålls av Council on Foreign Relations, Inc. Artikeln är uppdaterad. Översättning av Leonidas Aretakis.