För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.
För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men rysk revanschism är inte det enda hotet mot freden i regionen. Konflikter mellan regionala aktörer utgör en minst lika stor och växande risk. Centralasiens virrvarr av gränser är också en mer komplex potentiell konflikthärd.
Den mest ödesdigra återverkningen av Putins krig för regionen skulle alltså kunna vara som precedensfall, som visar att allt som krävs för att skapa en nyordning är politiskt vilja plus militär makt. Putins projekt är bara det mest synliga exemplet på att Sovjetunionens upplösning förblir en oavslutad process på många håll i det forna imperiet.
Det är en lärdom som Azerbajdzjans diktator Ilham Alijev redan har tagit till sig. Den fördrivning han genomförde tidigare i år av över 100 000 armenier ur regionen Nagorno-Karabach har i landets mytologi framställts som ett fullbordande av nationens självständighet. Inrikespolitiskt är det ett perfekt trumfkort för att släta över all den orättvisa, korruption och förtryck som regimen bygger på.
Även de centralasiatiska republikerna präglas av arvet efter den motsägelsefulla sovjetiska nationalitetspolitiken. Målet när regionens gränser ritades var att fördela territorierna utefter etnisk tillhörighet, trots att befolkningen var allt för blandad för att möjliggöra en konsekvent sådan ordning. På sovjettiden var det en administrativ detalj – efter ländernas självständighet har det blivit ett konfliktbränsle.
Som krigen i Ukraina, Kaukasus och Gaza visar, lever vi i en värld där stormakterna mer än gärna ignorerar sådana högtravande principer, förutom när det ligger i deras maktpolitiska intresse.
Den tätbefolkade Ferganadalen, där olika folkgrupper samexisterat i århundraden, är i dag ett lapptäcke av exklaver, ibland bestående av enskilda byar, helt omslutna av något av grannländerna. Dessutom finns stora etniska minoriteter på respektive lands nationella territorier. Kirgizistans näst största stad Osj är hem till en stor uzbekisk minoritet, medan Uzbekistans näst största stad Samarkand befolkas av en tadzjikisk majoritet. När Kirgizistan våren 2010 drabbades av en maktkamp mellan olika politiska klaner, ledde det i Osj till etniska strider mellan uzbeker och kirgizer med hundratals dödsoffer.
Att liknande ambitioner som i Ukraina och Karabach skulle få fart i Centralasien är en dyster utsikt. Men risken finns, och förvärras ytterligare av envåldshärskare vars främsta prioritet är upprätthållandet av den egna makten, och en vattenbrist som förvärras av klimatförändringarna. Sedan 2022 har Tadzjikistan och Kirgizistan redan drabbat samman i flera kortlivade konflikter i ett område med dels odemarkerade gränser, som tog sin början i en strid över en sluss, som styr vattenfördelningen mellan länderna.
Den senaste gränskonflikten ägde rum i september 2022, då uppemot 50 civila dödades. Enligt Human Rights Watch gjorde sig båda sidor skyldiga till krigsbrott. På vissa offentliga kartor i Tadzjikistan, exempelvis i historiska museet i huvudstaden Dusjanbe, har man börjat rita om landets gränser, för att framställa det som om Voruch, en exklav innanför Kirgizistans gränser, faktiskt har en förbindelse till resten av det tadzjikiska territoriet. Att båda länder är medlemmar i den dysfunktionella ryskledda försvarsalliansen ODKB har gjort lika lite för att förhindra skärmytslingarna som Armeniens medlemskap har skyddat landet från Azerbajdzjans aggression.
I en bättre verklighet hade världssamfundet kunnat vara garanten för en regelbaserad världsordning, där territoriella konflikter och etniska spänningar desarmeras genom diplomati, utefter universella rättviseprinciper. Men som krigen i Ukraina, Kaukasus och Gaza visar, lever vi i en värld där stormakterna mer än gärna ignorerar sådana högtravande principer, förutom när det ligger i deras maktpolitiska intresse.
