TV-serien “Huset” utspelar sig i en miljö som för de flesta är lika främmande som Mordor. Men på en plats som denna öppnas en frizon för sörjande.
Höstens mest överraskande serie, danska Huset, är ett klassiskt kriminaldrama och utspelar sig på en anstalt. Med några av Danmarks främsta skådespelare, ett antal nya talanger samt svenske David Dencik, utspelar sig historien under ett par månader då fängelset satts under bevakning efter larm om misstänkt få beslag, samt givetvis i botten en press om ”besparingar” och ”effektiviseringar”. Om de utsända inspektörerna upptäcker alltför många brister lurar ett hot om nedläggning och arbetslöshet. En perfekt och klassisk illustration av vertikalt maktspel och katten-på-råttan-driv ställd på sin spets.
Miljön med dess klaustrofobiska rum och råa ljussättning ger en påtaglig känsla av autenticitet som följer med även utanför fängelset, dit fångvårdarna tar sig efter arbetsdagens slut. Samtidigt utspelar sig Huset i en miljö som för de flesta är lika främmande som de fiktiva, dystopiska landskapen i Blade runner eller Mordor. Få av oss har sett insidan av en anstalt eller deltagit i (eller ens bevittnat) ett slagsmål eller ingripande med dödlig utgång.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Pliten Henrik har ett avtal med ”Panik”, öknamnet på högsta hönset bland fångarna på anstalten, medan trotjänaren Miriam (superstjärnan Sophie Gråbøl) önskar internerna godnatt varje kväll men lider helvetets kval över sin ende son som håller på att duka under i drogberoende och skulder. Den paranta anstaltschefen, med det maskuliniserade smeknamnet ”Gert”, pekar med hela handen på dagen – men på natten tar hon hand om sin dementa och stundtals våldsamme make, som ständigt frågar efter deras sedan länge döde son. In kommer också nykomlingen Sammi, den unge mannen med ett vackert men slutet ansikte, som brutalt konfronteras med sina nya kollegors cynism och korruption.
I tider av depression och krig kan det finnas ett förhöjt behov av att se gestaltningar av rättvisa som krävs och skipas, unga människors sökande och finnande av den rätta vägen och tecken på nåd i mörkret. Något sådant ser vi inte skymten av i Huset. I stället leder varje försök att ställa saker och ting till rätta till nya fällor, och kriminalitetens klibbiga nät sträcker sig långt in i samhällsstrukturen. Nåden lyser med sin frånvaro. Ingen tillåts förbli oskyldig och får gå vidare.
Det är genom fängelsets samtidigt autentiska och främmande kontext som serien lyckas leta sig in i en av nutidens mest subversiva och bortträngda platser, den som härbärgerar sorg. I en essä ur ett av de senaste numren i den amerikanska tidskriften Jewish Currents skriver historikern Erik Baker: ”Att begära friheten att sörja – inte inom arbetsschemat, utan under vår tid – är att avvisa rytmen i den grymma kapitalismens status quo.” Sorg förväntas vi bearbeta rationellt under en avgränsad tid som inte drabbar produktiviteten.
Sedd ur det perspektivet utspelar sig de sex avsnitten på flera parallella plan. Ett kriminaldrama med dess sedvanliga formella logik av våld och maskulin repression på bägge sidor av skranket, karaktärernas allt mer framträdande komplexitet i ett tidlöst kammarspel vilande på kristen moral. Smärtan uttrycks ordlöst i de små åtbörderna: i Miriams allt mer maskstela mimik, i Henriks krumma nacke och Sammis mekaniska påklädning av uniformen.
Men mest av allt upplever jag Huset som en möjlighet för oss vanliga människor att kanalisera det vi inte orkar prata om öppet, det som är alltför nära och samtidigt alltför långt bort från det goda livet vi hela tiden hoppas på. Det är ett litet mästerverk i mörker.
