”Nej, vi ärar inte freden som den förtjänar – och dock förstår vi att den är omistlig.” Så avslutade Sara Lidman (bilden) sitt brandtal för freden i Jakobs kyrka i Stockholm den 11 november 1956, ett par veckor efter att Ungern ockuperats av Sovjet. Var finns samtalet om fred i dag?

Ned med vapnen! skrevs 1889 av Bertha von Suttner. Ellen Key skrev boken Kriget, freden och framtiden 1914. Elin Wägners Väckarklocka kom ut 1941. Men talet om fred har ofta drunknat i drömmen om tillväxt och kampen om resurserna. Fred har ansetts vara naivt och en omöjlig utopi. Kvinnorna som kämpade för fred har om och om igen utsatts för förlöjligande nidvisor, satir och karikatyrer. ”Fredsidéerna är endast till för gamla kvinnor och degenererade män”, citerar Bertha von Suttner ett påhopp från en motståndare i hennes samtid.

Hur får vi tillbaka hoppet om fred i dag? Sara Lidman i Jakobs kyrka igen: ”Därför vädjar vi till FN att denna församling måtte orka rädda freden och inom fredens ram återställa friheten åt de kuvade folken. Och när vi vädjar till Förenta Nationerna måste vi göra det med en brinnande tilltro. Ingenting är farligare nu än sådana fraser som ’vad tjänar det till vad FN säger, stormakterna gör ju ändå som dom vill’”.

Nu återstår hoppet att vapnen ska läggas ned medan jorden ännu har så mycket osårad hud att den kan leva och läka sina sår och att de överlevande ska inse att de, drivna av samma nöd, måste gemensamt sluta fred med jorden.

Nu då? Varför är kvinnors röster så viktiga? Var hörs de? Fram till 2022 hade Sverige en feministisk utrikespolitik. Den är tydlig vad gäller kvinnors roll i fredsprocesser. Samhällen där kvinnor har egenmakt och är aktiva deltagare i politik, ekonomi, kultur och samhällsliv tenderar att vara mindre våldsamma, mer demokratiska och i högre grad respektera mänskliga rättigheter. Trots det är kvinnor nästan helt frånvarande i de flesta formella fredsförhandlingar och när det gäller beslutsfattande i fredsprocesser, vilket får konsekvenser för fredsavtalens utformande och genomförande.

Ett av den nuvarande regeringens första utrikespolitiska ställningstaganden var avskaffandet av den feministiska utrikespolitiken. Vad hände då med FN:s resolution 1325? Vilken roll tänker man sig för kvinnor i framtida fredsprocesser när Sveriges feministiska utrikespolitik inte längre är önskvärd?

Som sagt, säkerhet, inte fred, är dagens mantra. Innebär Nato att vi tar emot kärnvapen i Sverige? FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen har ratificerats av femtio länder. Men inte i Sverige. Är det dags? 2017 tilldelades ICAN, den internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen, Nobels fredspris i Oslo. Paraplyorganisationen samlar ett hundratal aktörer som jobbar mot kärnvapen, och dit hör bland annat Läkare mot kärnvapen, Svenska freds- och skiljedomsföreningen, Kvinna till kvinna och Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet. Bakgrunden finns i den fredskongress i Haag 1915 som tillkom på Bertha von Suttners initiativ.

Några dagar senare stöter vi på varandra på Stadsbiblioteket. Vi söker rösterna för fred bland bokhyllorna. Vi behöver tillgång till vår historia. Samma dag går den israeliske kulturarvsministern ut i radio och föreslår ett kärnvapenangrepp mot Gazaremsan – även om den israeliska gisslan då offras, och trots att Israel officiellt inte har några kärnvapen.

Vi finner Bertha von Suttner (bilden) i bibliotekets källare. Hon tog arbete som Alfred Nobels privatsekreterare, blev med tiden en kraftfull fredslobbyist och inspirerade dynamitkungen till instiftandet av Nobels fredspris, ett pris hon själv fick ta emot 1905. ”Nu har den patriotiska paniken spritt sig även till Sverige”. Orden är von Suttners, kvinnan bakom romanen Ned med vapnen!, i samband med bondetåget 1914 i Stockholm där man uppvaktade kungen i försvarsfrågan för att stärka Sverige som krigsmakt.

I källaren finns även Ellen Key (bilden), som tecknar von Suttners porträtt som fredsapostel i boken Två föregångskvinnor i kriget mot kriget. Den kom ut strax efter krigsslutet 1918. Själv inledde Ellen Key sin bästsäljare Barnets århundrade med att likna det nya seklet vid ett naket barn som landar på ett jordklot späckat med vapen.

Vi hittar också Elin Wägner (bilden) som var fredsaktivist, journalist och författare, och som deltog i den internationella kvinnokonferensen i Haag 1915. Hon var den väckarklocka som fick många människor att vakna. Fred med jorden kom ut i juli 1940, mitt under brinnande krig. Fred är något mer än frånvaro av krig, skriver hon. ”Nu återstår hoppet att vapnen ska läggas ned medan jorden ännu har så mycket osårad hud att den kan leva och läka sina sår och att de överlevande ska inse att de, drivna av samma nöd, måste gemensamt sluta fred med jorden”. Elin Wägner kräver ”ett försök att ställa in vårt moderna liv under hänsynen till jorden och dess skapande krafter”, och ger fredsappellerna en samtida existentiell klangbotten.

Och så blir vi glada över att hitta Bang, Barbro Alving (bilden), journalisten som blev pacifist under spanska inbördeskriget 1936 dit hon reste som krigskorrespondent. Hennes hotell hade transformerats till krigslasarett. Hon rapporterade om den nya tidens krig som kräver civila offer, kvinnor och barn. På bårhuset i Madrid låg en sjuårig pojke i en trälåda. Bredvid honom låg innehållet i hans fickor, ett snöre, några spelkulor och ett frimärke. Han var klädd i blåställ, men saknade huvud. Bang kallade sig radikalpacifist, och blev en av grundarna tillsammans med Sara Lidman och Per Anders Fogelström av AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Gruppen upphörde 1968 när Sverige slutade bygga sin atombomb i och med att FN:s avtal om icke-spridning och utveckling av kärnvapen, NPT, antogs av 190 stater.

Tillbaka till Sara Lidman. I år är det 100 år sedan hon föddes i Västerbotten. Lidman blev en av vårt lands starkaste röster för fred och civilt motstånd i modern tid. 1960 for hon till Sydafrika och några år senare till Kenya där hon skrev politiska romaner. 1966 kom reportageboken Samtal i Hanoi efter en månads vistelse i Vietnam. Kort därefter inleddes hennes stora Jernbane-epos om koloniseringen av Norrland. 1967 var hon en av ledamöterna i Russell-tribunalen i Stockholm tillsammans med Bertrand Russell, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir, en tribunal som inrättades för att ställa USA till svars för krigsbrott i Vietnam.

Går det att skapa fred? Inte bara frihet från krig?

Hur kan vi fortsätta det samtal om fred som dessa kvinnor påbörjade? Det är söndag 12 november. Dödstalen fortsätter öka. Israel tar ”humanitär paus” under 4 timmar för att civila ska kunna flytta sig söderut. Kriget sprider sig i regionen. Vi läser på nätet att ett av sjukhusen i Gaza stad, al-Quds, nu är helt ur bruk. Orsaken är att sjukhuset inte längre har bränsle eller el nog för att bedriva vård. På lördagen visas bilder från sjukhuset där personal tvingas arbeta i skenet av ficklampor och mobiltelefoner.

10 december, året går mot sitt slut. Det är nobelfest i stan. USA har röstat nej till vapenvila i FN:s generalförsamling. Bortom allt mänskligt förstånd fortsätter det urskillningslösa kriget bland försvarslösa, oskyldiga. Sara Lidman citerar från Hanoi 1967 en av sina sagesmän: ”Och vilket förakt bomberna innehåller – utom sår och död. Om ditt land utsattes för en smälek av sådana mått skulle du inte hata? Men när jag tänker på livets möjligheter och korthet finns det stunder när jag inte bara hatar USA för det onda de tillfogar oss. Jag hatar också mitt hat. Att fienden sätter sig i mitt ansikte.”

Går det att skapa fred? Inte bara frihet från krig? Ännu en av Sara Lidmans sagesmän konstaterar: ”Hur den fred sett ut som västerlandet hittills bestått oss har ni inte frågat efter. Det har aldrig varit noga med oss … vi har inte råd att räkna med er.” Lidman berättar i dagboken 12 juli 1976: ”Att min stora bok om Vietnam aldrig kommer att bli. Att det enda viktiga stora uppdrag jag haft i mitt liv icke blir fullföljt. Det är förfärligt. Min lättja och svaghet dock – jag har ett Vietnam i Västerbotten också.” Tre år senare i oktober tänker hon vidare: ”Här är mitt uppdrag: om jag skulle kunna skriva om detta ljus. Hylla det. Dessa himlar – deras innebörd.”

I november 2023 skriver författaren Balsam Karam (bilden) på sociala medier: ”Vår minsta uppgift, vi som arbetar med ord, måste väl någonstans vara att formulera oss kring det vi ser, ja, åtminstone vara förstärkare av informationen som kommer från kriget. Vilken röst förmår tala tydligt om dikten men tystna inför verkligheten? Vad säger denna obalans om röstens förmåga att läsa (dikten såväl som verkligheten)? Och i vilken värld, inför vilka lyssnare ska den rösten anses vara trovärdig eller framstående? Jag vet inte. Jag vet bara att Sara Lidman flera gånger hävdat att hennes främsta verk, Jernbanesviten, blev till tack vare hennes engagemang i Vietnamkriget och inte trots det.”

Ropen på fred fortsätter dåna i arkiven. Från Fredrika Bremer och framåt finns kvinnorna där. Vi behöver lyssna för att få kraft och hopp. Fred är ett bygge. Alla ropar på hämnd. Hur kan vi ära freden som den förtjänar?