Globalt står djurhållning och animaliska livsmedel för ungefär 15 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Trots det ryggar många tillbaka inför påståendet att vi måste äta mindre kött för klimatets skull. Köttet uppfattas som en polariserande fråga som bör undvikas av den som vill vinna brett stöd för en kraftfull klimatpolitik. Vilket förmodligen är sant om debatten förs i gamla hjulspår, med fokus på individuella konsumtionsval. Men det går också att närma sig frågan från ett annat håll.

Den som ser nyktert på industriländernas förhållande till animaliska livsmedel de senaste decennierna kan inte undgå att se hur en kraftigt ökad köttkonsumtion gått hand i hand med en brutal strukturomvandling på landsbygden å den andra. Trots att böndernas väl och en levande landsbygd ofta används som slagträ för att försvara dagens köttkonsumtion, är sanningen snarast den motsatta: bönderna mådde bättre när vi åt mindre kött, men betalade mer för det vi åt.

I Sverige ökade köttkonsumtionen per capita med 66 procent mellan 1960 och 2018, enligt Naturvårdsverket. Under samma period har små- och mellanstora jordbruk obönhörligt slagits ut till förmån för en alltmer storskalig produktion. Så sent som på mitten av 80-talet fanns 40 000 heltidsjordbruk i Sverige, vilket hade minskat till drygt 14 000 år 2020, enligt Jordbruksverket. Av de allt färre bönderna ägnar sig en växande andel åt entreprenadarbete utanför jordbruket för att överleva. 

Om mer hållbara produktionssätt ska bära sig ekonomiskt måste marknadens logik utmanas så att kapplöpningen mot botten stoppas.

Stordrift och effektivisering är naturliga inslag i kapitalismens utveckling. För jordbruket har både EU-inträde och globalisering fungerat som katalysatorer genom billig import från länder med betydligt sämre djurskyddsregler och miljökrav. Men den globalisering som beskrivs som bra för konsumenter har knappast varit gynnsam för landsbygden, vare sig i Sverige eller andra industriländer.

Vi ska inte vrida klockan tillbaka till jordbrukssamhället. En mer småskalig och mer arbetsintensiv produktion har naturligtvis inget värde i sig själv. Den har ett värde om den minskar jordbrukets miljöpåverkan och bidrar till ett hållbart samhälle och en levande landsbygd. Men om mer hållbara produktionssätt ska bära sig ekonomiskt måste marknadens logik utmanas så att kapplöpningen mot botten stoppas.

Förändrade konsumtionsmönster kommer att krävas, men ökad medvetenhet kommer inte att räcka. Svenskarnas köttkonsumtion har visserligen redan minskat en del sedan 2016, samtidigt som det svenska köttets marknadsandel har ökat – två trender som båda kopplats till ökad medvetenhet om matens miljöpåverkan. Men de senaste åren har det billiga importerade köttet återigen vunnit mark. För hushåll pressade av inflationen har prislappen återigen blivit det viktigaste.

Om den kapitalistiska logiken får råda kommer majoriteten av de familjejordbruk och medelstora gårdar som ännu finns kvar snart ha slagits ut av ett fåtal massiva djurfabriker. Konkurrens från syntetiskt kött och icke-animaliska alternativ kommer bara att skynda på utvecklingen, så länge priskonkurrens går före kvalitet och hållbarhet. Att klamra sig fast vid den alltmer ohållbara köttindustrin är alltså inte ett alternativ. I stället borde bönderna och klimatrörelsen börja prata med varandra om framtidens livsmedelsproduktion – och bilda en allians mot den råa kapitalismens brutala exploatering av människor, natur och lokalsamhällen.