SVT vill granska intressena bakom fisket. Men genom att företräda en ohelig allians av energiföretag, miljöorganisationer och rika sportfiskare ställer sig public service på de stora fiskarnas sida.
SVT:s nya dokumentär om fisket i Europa heter Makten över havet. Men titeln är missvisande: filmen visar inte vem som har makten över havet. Snarare bygger den på känslor, suggestiv klippning och ljudsättning, medan bevis och fakta i stort sett lyser med sin frånvaro. Om syftet är att få folk upprörda så lyckas filmen säkert, men i en seriös debatt om havets tillstånd tillför den ingenting. En bättre titel vore ”Känslor om havet”.
Början av filmen verkar utspela sig på 1980-talet. På den tiden jobbade yrkesfiskare och fiskeriorganisationer för ett ständigt ökat fiske. I dag finns det emellertid fiskekvoter, och fiskets organisationer arbetar inte längre för ökade fiskemöjligheter. Filmen visar inte heller på någon som framför sådana krav. Påståendena i dokumentären är alltså gravt felaktiga: yrkesfiskarna är medvetna om att fisket ska anpassas till mängden fisk.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det största problemet, klimatförändringarna, nämns inte alls i filmen. Ska man beskriva havets maktförhållanden måste man självklart beröra detta, liksom oljeutvinningen och anläggandet av vindkraftsparker. Filmens begränsade synfält gör att den nästan inte säger någonting om vilka som faktiskt styr över havet.
I stället ägnar sig filmen åt att konstruera olika underliga motsättningar. Men en silltrålare i Östersjön har ingen påverkan på de krabbor som burfiskare vid Irlands västkust fångar. Brist på krabbor beror antingen på föroreningar eller klimatförändringar, eller så kan de små fiskebåtarna vid kusten vara skyldiga till lokalt överfiske.
Innan kvoterna och begränsningarna infördes av EU på 1980-talet fiskades det visserligen för mycket. Så är dock inte fallet i dag. EU:s nya fiskeripolitik som infördes på 1980-talet (och i Sverige 1995) har lett till en kraftigt minskad fiskeflotta. I takt med att överförbara fiskerättigheter som fördelas per båt har införts så har båtarna blivit färre, och enligt en färsk analys från Europeiska miljöbyrån är fisket i Europa i dag hållbart även om enstaka undantag kan finnas. I Sverige återstår det att införa överförbara fiskerättigheter i det demersala fisket, som rör bottenlevande fisk, räkor och kräftor.
De exempel på så kallade EU-lobbyister som ges i filmen är personer som kommer från just det demersala fisket. Deras båtar är inte enorma, utan huvudsakligen små och kustnära. De stora båtarna fiskar främst pelagiskt, det vill säga riktat mot fiskar som lever fritt i vattenmassan såsom sill, makrill, sardiner och ansjovis.
Ute i Europa ägs fisket i allmänhet av storföretag, ofta med hundra- eller tusentals anställda. Så ser det däremot inte ut i Sverige. Här ägs i stället alla fiskeriföretag av de anställda på båtarna. Ibland av en del av dem, ibland av alla. Det handlar alltså om personalägda företag, där de anställda i allmänhet är släkt med varandra. Genom samtal med fler än 30 svenska yrkesfiskare framgår det också att alla anställda ombord har samma grundlön och får dessutom andel av vinsten.
Dessa fiskare är via sina båtar organiserade i fiskeriorganisationer, och har också några anställda i de större organisationerna. Att kalla dem för ”lobbyister” är rent felaktigt – de kan snarare jämföras med fackföreningsanställda.
Torskens senaste kollaps i Östersjön har varken med politiken eller fisket att göra. När Isabella Lövin antyder det i dokumentären talar hon helt enkelt inte sanning. Snarare var det övergödning, syrebrist, klimatförändringar och sälparasiter som fick torskbeståndet att krascha. Det framgick av ett föredrag som havsfiskeforskaren Joakim Hjelm höll på Fiskeforum 2022, och bekräftas av flera rapporter från hans universitet SLU.
Överfiske var däremot inte orsaken. Havs- och vattenmyndighetens fångstredovisningar visar att de beslutade kvoterna inte fiskades upp. Inte heller fiskade man upp mer än vad de vetenskapliga råden från ICES föreslog, även om politikerna ofta beslutade om större kvoter.
Om problemet däremot inte är överfiske utan miljö- och klimatproblem så hjälper inte ett fiskestopp.
Det innebär en viktig sak, vad gäller makten över haven: tvärtemot vad filmen påstår har politikerna som sysslar med fiskeripolitik, samt fisket och fiskeriförvaltningen, inte haft några som helst möjligheter att stoppa beståndets kollaps.
Forskarna i Internationella Havsforskningsrådet (ICES) har inte alls konstaterat att sillfisket måste stoppas, även om deras råd kan tolkas så i en väldigt snäv tolkning där ingen hänsyn tas till ekosystem och långsiktig planering. Snarare visar ICES årliga rådgivning för 2024 tydligt att sillfisket i Östersjön är hållbart, och läget för sillen (strömmingen) inte är kritiskt. SVT fiskar alltså i grumliga vatten.
Filmen presenterar också förslag om totalt fiskestopp som en undermetod för att få tillbaka fiskbestånden, och väljer några exempel på att det fungerar. Men det är en falsk bild.
I fjordarna i Bohuslän har yrkesfiske varit förbjudet i cirka 40 år, och fiskbestånden har ändå inte hämtat sig. I Kattegatt har torskfisket varit stoppat i cirka tio år, och torskbeståndet har inte hämtat sig.
Stoppat fiske hjälper alltså bara om överfiske är problemet. Det kunde vi se när sillfisket i Nordatlanten och Nordsjön stoppades på 1970-talet, varpå sillbestånden återhämtade sig. Om problemet däremot inte är överfiske utan miljö- och klimatproblem så hjälper inte ett fiskestopp.
Så vem har då makten över havet? Det svarar inte filmen på, utöver antydan om att det skulle vara fisket. Sanningen är dock att EU:s politiker, vindkraftsindustrin, rederinäringen och oljeindustrin har mycket större makt över havet än fisket. I Sverige har även politiker, myndigheter och miljöorganisationer större makt. De har många fler anställda och många fler lobbyister än fisket.
Vid sidan av dem finns det organisationer som företräder sportfiskare och rika markägare i stockholmstrakten med privata fiskevatten. De har betydligt fler anställda än fisket. De har också tiotusentals medlemmar, hundratals aktivister och tiotal anställda, huvudsakligen i Stockholm. Detta medan fiskeriorganisationernas handfull anställda främst finns i Västsverige och Norrland. Det är uppenbart att de förstnämnda har mer makt än vad yrkesfisket har.
I filmen låter det dock annorlunda. Man låter en godtycklig samling forskare och noviser uttala sig enligt förväntningarna. En av dem förtjänar en kommentar då han vågar stå för en åsikt: Axel Wenblad, tidigare generaldirektör för Fiskeriverket åren 2005–2011. Tyvärr är hans påstående om att fisket är ett starkt lobbyintresse i Sverige strunt. Fiskarna var möjligen en stark organiserad kraft när han arbetade på Fiskeriverket, men i dag är de inte alls det, utan en svag grupp på runt tusen personer splittrade på minst fem organisationer.
Som helhet är filmen en partsinlaga för ett märkligt förbund av särintressen. Rika mark- och fiskevattenägare i Stockholmsområdet samt med dem allierade sportfiskeintressen, miljöorganisationer som i övrigt är viktiga organisationer men ofta styrs av huvudstadens medel- och överklass, samt vindkrafts- och oljeindustrin, som kommer att få fria händer om fisket försvinner. De som ensidigt pekas ut som skurkarna är småföretagarna och arbetarna, det vill säga yrkesfiskarna på fiskebåtarna i Sverige och ägarna av fiskeriföretagen.
SVT frågar sig vilka som har makten över havet, men verkar ointresserade av svaret. I stället ställer de sig på de stora fiskarnas sida.
