När Tyskland möter Brasilien under VM 2014 sitter jag och en svensk bekant på en bar i Leipzig och följer matchen. Det är sommar, Tyskland spelar VM-semifinal i brasilianska Belo Horizonte, ölen flödar och redan i första halvlek leder tyskarna med 5–0. Fotbollshistoria håller på att skrivas. Historia alltså, om du frågar en tysk.
Under halvtidspausen är stämningen minst sagt god i baren på Karl-Liebknecht-Straβe, men vad vi gäster inte vet är att en annan bit tysk historia strax ska knacka på tv-rutan. Sändningen går över till nyheter och rapporten från kriget i ”det heliga landet” slår an en annan ton i rummet.
Sommaren 2014 är det krig i Mellanöstern. Igen. Känslan av glädje och nationell stolthet slår över i sorg och nationell skam. Det blir tystare och kvavare. Kvinnan vid bordet bredvid sätter sig upp rakryggat i stolen och ger mig en uppfodrande blick: dags att sluta flamsa.
Tio år senare är det Eurovision i Malmö. Det är krig i Mellanöstern och Israel ska delta i festligheterna. Malmöpolisen har kallat in förstärkning från hela Skandinavien. Stämningen är kvav men inte tyst.
Att gå runt i mina kvarter på Möllevången känns som en dröm. Någon annans. Terrorhotet är högst reellt men den polisiära maktdemonstrationen gentemot lokalsamhället skvallrar om en annan typ av oro. Den reaktionära högerns skräckfantasier om staden Malmö materialiseras framför våra ögon.
Utanför bild dör palestinier i Gaza och i Tel Aviv kräver den sista spillran av den israeliska fredsrörelsen att Netanyahu ska avgå och att kriget ska upphöra.
Polisen är överallt i mitt kvarter: vanliga poliser, poliser i keps, poliser med automatvapen, poliser på motorcykel, poliser i militärklädsel, poliser i pansarbil, poliser på taken med prickskyttegevär. Dom bevakar Folkets park – en stor lekplats.
Malmö stad har gjort Friisgatan, som leder turisterna till det Eurovision Village som tar över Folkets park, till en Eurovision Street. Nu är den extra instagramvänlig med färgglada utemöbler, stora målade träfigurer som stavar Malmö, offentliga vattenkranar och portaler i eurovisiondesign. Eller som kommunen skriver på sin hemsida: ”folkfestens kärna”.
I Eurovision Village och i Malmö Arena där tv-sändningarna genomförs är den palestinska flaggan förbjuden. Men från hyreshuskomplexet Parkmöllan, ett par meter ovanför gatuplanet där Eurovision Street möter Eurovision Village hänger palestinaflaggorna ner under fönsterrutorna. Parkmöllan består av hundratals lägenheter. Flaggorna är överallt.
Jag demonstrerar för Gaza. Åtminstone från Stortorget till Triangeln. Dagen innan har Sydsvenskans ledarsida varnat allmänheten från att delta genom att i förväg meddela att det ska förekomma grov antisemitism på demonstrationen. Det blir mest det gamla vanliga och när talkörerna dånar tänker jag på föräldrarna som gräver upp sina döda barn ur rasmassorna i Khan Yunis. Brinner de för territoriell maximalism? Kanske hade de gett allting mellan floden och havet för att få ha sina barn vid liv igen.
Läs mer
När demonstrationståget står i höjd med Davidshall reflekterar jag inte ens över att manifestationen för Israel är två kvarter bort. Ingen av demonstranterna omkring mig verkar göra det heller. Hemma i soffan läser jag att manifestationen välkomnade den israeliska schlagerstjärnan till Malmö och hedrade offren för massakern vid musikfestivalen i Re’im.
På ett foto från manifestationen syns en lokal representant för ett högerpopulistiskt mikroparti. Iförd svart peruk och med en israelisk flagga i handen står han och flamsar på en liten scen. Hur mycket tänkte han på de fastbundna, nakna och avrättade israelerna från den där andra festivalen?
Ett par dagar senare drar Eurovision vidare. Eventstaden Malmö överlevde men protesterna mot kriget har mullrat i bakgrunden och knackat sig igenom festligheterna i tv-rutan. Utanför bild dör palestinier i Gaza och i Tel Aviv kräver den sista spillran av den israeliska fredsrörelsen att Netanyahu ska avgå och att kriget ska upphöra. Staden är tyst men inte längre kvav.