Publiken jublar medan en hop stora såpbubblor fladdrar mot skyn. Två tonåriga punktjejer räcker mig ett flygblad och en långhårig sextioåtta med gitarr sjunger ”inte en tum till fascisterna” (Kein Fußbreit den faschisten). Det är lördag och 150 000 människor trängs framför riksdagshuset i Berlin för att protestera mot högerextremismen.

Skyltarna har ofta finurliga budskap. På en står ”Även potatisar är migranter”, en hänvisning till att slangordet för en genomsnittlig tysk är en rotfrukt från Sydamerika. På en annan ”Om AfD är svaret – hur dum är frågan?” Andra är mer rakt på sak, som ”Liberté, egalité, fuck AfD” och ”Inget sex med nazister”.

Under lördagen tog även 30 000 till gatorna i Freiburg, och 25.000 i Augsburg, och 10.000 i Krefeld. De senaste veckornas protestvåg kommer efter ett avslöjande från journalistkollektivet Correctiv om att partitoppar i Alternativ för Tyskland har deltagit i en serie hemliga möten på ett hotell i Potsdam söder om Berlin. Under mötena har man diskuterat och planerat fördrivning av tyskar med invandrarbakgrund. Bland gästerna har det funnits såväl affärsmän som högerextrema aktivister, däribland den österrikiska aktivisten Martin Sellner.

Högerpartiet Alternativ för Tyskland har varit på stark frammarsch sedan den ryska invasionen av Ukraina. Under sommaren 2023 nådde de sina hittills starkaste resultat i opinionsundersökningarna, på över 20 procent av rösterna.

Partiet började som en slags tysk version av Junilistan: ett liberalkonservativt och euroskeptiskt ”professorsparti” för den bildade medelklassen. Under det decennium som gått sedan partiet bildades har det gradvis radikaliserats. Först besegrade konservativa Frauke Petry partiets liberala falang. Ett par år senare valde Frauke Petry själv att lämna partiet, sedan en än mer högerinriktad gruppering tagit makten i partiet.

Samtidigt som Alternativ för Tyskland vuxit har konservativa och invandringskritiska utmanare dykt upp. Ett av dem är Sarah Wagenknechts vänsterkonservativa parti BSW, som officiellt grundades i januari. Ett annat är Värdeunionen, en förening som tidigare samlade värdekonservativa medlemmar av kristdemokratiska CDU, men som nu är på väg att bilda ett eget parti under ledning av Hans-Georg Maaßen.

Jag stannar vid tre unga demonstranter och frågar varför de är här.

– Vi vill visa högerextremisterna att de är den faktiska minoriteten i det här landet. Om det finns en grupp som inte är välkommen, så är det de, säger Henry och Sonja fyller i:

– Och för att stå upp för demokratin.

Ina säger att hon förstår att många tyska medborgare är frustrerade, men att högerextremismen inte är svaret.

– De känner sig svikna – både av livet och av regeringen. Men de låter sig drivas av sin ilska och drar fel slutsatser.

I höst äger flera tyska lokalval rum, bland annat i Thüringen där vänsterns ministerpresident Bodo Ramelow utmanas av Björn Höcke från Alternativ för Tyskland. Höcke är en av partiets mest kontroversiella politiker, och har bland annat beskrivit Förintelsemonumentet i Berlin som ett ”skammonument”. Han misstänks ligga bakom pseudonymen Landolf Ladig, som författat texter för nynazistiska NPD, och pekas ut som nazist på flera plakat i demonstrationen.

Ina är orolig inför utkomsten. Hon säger att det finns ett utbrett politikerförakt, som späs på av sensationella medier som hjälper till att sprida rädsla.

– Alternativ för Tyskland utnyttjar många människors känsla att politikerna inte lyssnar. Samtidigt finns inget alternativ till vänster för att fånga upp frustrationen. SPD har gått allt mer mot mitten, medan vänstern är för splittrad för att få ut ett samlat och trovärdigt budskap. Vårt politiska system är trasigt, och många ser AfD som det enda alternativet.